Inspirerad av mockabrogues

suedebrogues_Loake_for_CareOfCarl

CareOfCarl, tog tidigare i år fram ett par sällsynt trevliga mockabrogues av modellen Buckingham, tillsammans med Loake. En del av 1880 sortimentet. Makalöst sköna.

Mockaskor, generellt riktigt bra sommaralternativ. Lädersula.

Javadfasen Nilsson, brogues bottnar ju i håliga arbetsskor för blöta leråkrar, så visst ska de bäras med Denim? 😉

crotch

Loake_for_CareOfCarl

Annonser
Det här inlägget postades i Inspiration, Stil, Stilråd och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

40 kommentarer till Inspirerad av mockabrogues

  1. T skriver:

    Och byxorna är från?

    • Archibald skriver:

      Lager157, 200:-, kanske sveriges just nu mest prisvärda jeans. Modellen ”Slimmy”.

    • IngNilsson skriver:

      Var benkläderna har sitt ursprung? Med största säkerhet här:
      http://en.wikipedia.org/wiki/Derweze

      Archibald: Skorna var synnerligen trevliga, men förtjänade bättre sällskap i garderoben.
      tt.

      • Archibald skriver:

        Noterat. Med ett brett leende.

      • IngNilsson skriver:

        Archibald,
        Törs man då be dig ta fram anteckningsboken och bläddra lite i den nästa gång du får för dig att torgföra horribla klädselkombinationer. Jeans? Pfffffff!
        tt.

        Ps. Jag kunde bara inte låta bli: din härledning ang. brouges och dess anpassning till grova arbetskläder är allmänt bedräglig. Med samma sorts resonemang skulle jag kunna hävda att på bronsåldern ger rönen att de klädesplagg som bars, gjordes så utan urskillning av grovheten i arbetet eller av om man arbetade alls. Därmed kan jag hävda att om man konditionerat projecerar på dagens klädsel borde alla som försörjer sig med att tömma sopor ha samma kläder på Wiener Opernball som hängades efter sopbilen, samt att det är en skam att jag aldrig sett någon tömma sopor i frack!
        Med andra ord, om du är konsekvent i ditt framhärdande av jeans till brouges med lädersula, så tar du fram borrmaskinen och lagar så att alla hål i täcklädret verkligen blir dräneringshål för hårt arbete i träsket. Jag emotser med största spänning bildbevis på ditt dräneringsborrande 😀

      • Archibald skriver:

        Hahhah 😀

        Fram med borrmaskinen vetja!

      • Björn skriver:

        Nutidens främsta representant för skor med hål i måste nog sägas vara foppatofflan. En sådan torde dessutom passa utmärkt till Archibalds benkläder.

      • IngNilsson skriver:

        En välbalanserad och skarpsynt analys får man säga.
        Jeans och foppatoffel: underkroppens motsvarighet till wash&go 🙂

  2. IngNilsson skriver:

    Dafuque?

    Blåbyxor till mockaskorna och dessutom infernaliskt för korta??? Det är i sanning att betrakta som ett gang-rape av betraktarens ögonhåla. 😦

    tt.

  3. Lord Sidcup skriver:

    À propos korta byxor och bruna oxfords kan jag påpeka att jag häromveckan sprang på en yngre bekant på Bromma Blocks. Den unge mannen skulle på bröllop (förmiddagsdito, klädkod kavaj), hade precis köpt en ny (blå) kostym och var nu på jakt efter ett par passande skor. Jag tog mig lite tid att förklara skillnaden mellan derbys och oxfords, samt att exempelvis ett par mörkbruna oxfords vore helt utmärkt snygga och lämpliga till den tiden, kostymfärgen och klädkoden.

    Några dagar senare såg jag den unge mannens bröllopsutstyrsel på Facebook.

    Kostymkavajen var olidligt kort och blank, byxbenen hade tjockleken hos ett diskbänksavloppsrör nedtill, de var därtill drygt tio centimeter för korta, och de gulbrunrandiga kontraststrumporna lämnar jag helst därhän, eftersom jag annars lätt kan hamna i svår affekt och börja tugga fradga.

    Skorna, däremot, var ypperliga. Han hade hörsammat mitt råd, och köpt sig ett par mörkbruna toe-cap oxfords – som därtill var utmärkt putsade. Bara åsynen av den reflekterade solglansen i kalvlädret gjorde att jag helt glömde fasan strax ovanför.

    Sensmoralen i historien är att vi kan göra skillnad. Det går att civilisera dem – steg för steg ska även hispterynglen kultiveras och bildas.

    Vi ses på barrikaderna!

    /Spode
    PS. Utmärkt musikval, Archie. Själv är jag dock på reaktionärt 1800-talshumör i dag:

  4. IngNilsson skriver:

    Käre Lord Sidcup,
    Jag värms av din ståndaktighet i att fösa in ungtjurarna i den rättrogna fåran. Chapeau!
    Emellertid är detta att klä på sig själv att betrakta som en iterativ process från barnsben till graven, varvid jag skulle vilja råda att informera din unge bekantskap om en ändringsskräddare som förhoppningsvis kan få bukt med de veritabla avloppsrören och de otäcka strumporna (som hos mig gav upphov till rysningar vid genomläsandet av din kommentar). Förvisso hade jag vid bröllop aldrig fått för mig att ha annat än svarta wholecuts eller oxford captoes, men om nu ynglingen var knapp vid kassa har en brun captoe i sanning ett väldigt brett insättningsområde, vilket i sammanhanget säkert rättfärdigar en liten faux pas.

    Dit lätt sentimentala musikval billigar jag med glädje, ehuru det förde mig till det än mer vackert melankoliska. Jag lånar gärna ord från den illustre Philemon Arthur när jag yttrar: ”Håll er i röven och ta emot!”

    tt.

    • Lord Sidcup skriver:

      Bäste herr Ingénieur Nilsson,

      Det är mig helt främmande att argumentera mot svarta oxfords, men vid sagda tidslag och klädkod kan jag inte betrakta mörkbruna dito som vare sig en estetisk, eller etikettsmässig, lapsus. Att överhuvudtaget få en ung vuxen att investera pengar i riktiga skor ser jag därjämte som ett halvt mirakel: särskilt som gunstig herrn i fråga tycks vara helt i avsaknad av såväl kulturkonservativa, som operahomofila, tendenser.

      Vad gäller möjligheten att ändra i benklädeskreationen, vill jag påpeka att det är svårt att vare sig förlänga eller vidga byxben, då det vanligtvis saknas tygmaterial. Möjligtvis kan han lägga upp byxorna några tum, sy om dem till plusfours, köpa sig en uppsättning klubbor och ta farväl av det som sansade människor kallar ”ett liv”. Annars kan jag bara rekommendera summarisk blixtbehandling i Rexels förträffliga Auto+ 500X.

      /Spode

      • IngNilsson skriver:

        Käre Lord Sidcup,
        Du angav att ungbockens engagemang stipulerade klädkoden ‘kavaj’ och i detta sammanhang är det mig fullständigt obegripligt hur det inte kunde vara ett felsteg att sätta knölarna i bruna skor när just svarta påbjuds?
        Med denna diskrepans ur vägen, kan jag bara ansluta mig till din mening vad beträffande benkläderna. Plusfour eller för den delen även plustwo är riktigt rekorderliga plagg när man inte har förvärvsförpliktelser, e.g. vid golf, lerduvsskytte eller är verksam i trädgården. Dock vill jag, med bakgrund av det glansiga tyget i kostymen, höja ett varnande finger i sammanhanget. En +4 eller +2 i blåglans är nog ett fruktasvärt kreatur att matcha mot och strumpvalet lär inte heller vara trivialt.
        Musikrekommendationen bär kännarens visshet och utstrålar erfarenhet och smak.
        Jag kontrar med tidigt 1900-tal och Holland:

        tt.

      • Lord Sidcup skriver:

        Högt värderade Ingenjör Nilsson,

        Som du säkert vet är ”kavaj” numer snäppet under mörk kostym (till och med hovet har bytt till uttrycket ”mörk kostym”, när sådan avses), vilket ger en viss frihet i färgvalet.

        Svarta oxfords är givetvis utgångspunkten, men jag har vid ett antal tillfällen stött på åsikten att brunt kan vara all right – särskilt sommartid, dagtid och till, som i det här fallet, mellanmörk kostym. Jag har ingen invändning mot detta. Ljusbrunt, loafrar och andra vederstyggligheter ska givetvis undvikas, som den bubonska pestilensfarsoten, men, så länge man håller sig inom rimliga gränser, anser jag att en viss tvångslöshet bör tolereras.

        En etikettsnivå där lite mer personlighet tillåts är därtill en nödvändighet, om vi inte ska skrämma vettet ur den stackars estetiskt lemlästade mysbyxgenerationen. Det krävs en stegvis sartoriell ingenjörskonst, för att parafrasera Popper, om vi ska få rätsida på slynglarna.

        Syftet med en klädkod är ju huvudsakligen att skapa en trygghet i vilken klädsel ett arrangemang tarvar, samtidigt som den goda smaken ska upprätthållas. Jag kan inte se något ont i en mer öppen hållning till kavajnivån, ur den synvinkeln.

        /Spode
        PS. Jag reciprocerar med Sverige, tidigt nittonhundratal, och, lite klichémässigt, säsongens musik:

      • IngNilsson skriver:

        Käre Lord SIdcup,
        Din försäkran om kavajens interpretation som klädkod är för mig lätt provocerande. Du skulle inte vilja göra mig en tjänst och upplysa mig om tidpunkten då man omrangerade kavaj från att betyda mörk 2- à 3-delade kostymer till informell uddakavaj?

        tt.

      • Lord Sidcup skriver:

        Uddakavaj? ICKE!

        ”Kavaj” på inbjudan betyder HEL KOSTYM, mörk eller mellanmörk, med tillämpning en nivå under klädkoden ”mörk kostym”. Enligt Magdalena Ribbing uppstod uppdelningen mörk kostym och kavaj någon gång vid seklets mitt. Den äldre tolkningen av ”kavaj” som identiskt med vad som i dag kallas ”mörk kostym” lever kvar hos vissa, och det är inte fel att ha mörk kostym till kavajnivån. ”Mörk kostym” betydde fordomdags smoking, en tolkning som jag dock inte hört någon insistera på nu för tiden.

        Tolkningen av kavaj som uddakavaj har jag också stött på. Den är FELAKTIG. Däremot är kavaj mer informellt än mörk kostym, och ger vissa friheter i exekveringen, som jag förklarat ovan.

        Därav lämpligheten i samband med introduceringen av yngre personer till det civiliserade sällskapslivet.

        /Spode

      • IngNilsson skriver:

        Käre Lord Sidcup,
        Möjligen mot bättre vetande, men om man använder Magdalena Ribbing som referens har man antingen ingen susning (den unge mannen är inget alter ego månne?) eller så använder man referensen just för att man vet att man har fel. Som jag inledningsvis påpekade är det en _liten_ faux pas (eller är termen neutrum?) och säkert med colportriser som Ribbing av bruna skor till en formell klädkod som kavaj, en försumbar detalj för andra än de mest insatta. Emellertid bör man ju veta när man tar ut svängarna lite extra och arrogans ska vara lätt och högst medveten för att inte förfalla till skär dumhet.

        Max Raabe och das Palast Orchester är förträfflig i alla hänseenden, men en personlig favorit framföra alla andra alster är ”Kein Schwein ruft mich an” :

        tt.

    • Fläderblom skriver:

      Att The Drones Club, som säger sig försvara gamla värden, har anammat Magdalena Ribbings löjliga användning av ”kavaj” är inget mindre än skandal. Klädkoden ”kavaj” betyder mörk kostym. I den vedertagna uppsättningen klädkoder finns inget som heter ”mörk kostym” och ”vardagsbetonad men snofsig klädsel – var inte rädd för slipsen!” (det som Ribbing kallar ”kavaj”) saknar beteckning.
      Att hovet numera hämtar sina klädkoder från DN är beklagligt. De tycker å andra sidan att det är lämpligt att tronföljare gifter sig med gymägare, så deras omdöme i stilfrågor är nog ingen bra måttstock för det lämpliga.

      Även jag kan bjuda på sommarmusik. När ni har lyssnat på Alfvén et al (utmärkt val) och vill höra något modernare kan ni gå vidare med dessa: Den här är för dem som vet vad ”kavaj” betyder medan den här passar bättre för övriga.

    • Lord Sidcup skriver:

      Bäste herr ingenjör,

      Ribbing stod enbart som källa till den historiska utvecklingen på området, vilken hon torde ha upplevt personligen, då hennes ålder vida överstiger det nämnda tidsspannet, och då hon befunnit sig på en stor mängd klädkodsangivna tillställningar under hela denna tidsrymd. Damen i fråga är också den som påpekat att även Hovet och Riksdagens talman har gått över till att skriva just ”Mörk kostym” när denna klädkod anbefalles.

      Snart sagt varenda sagesman som ur förgätenhet och fagga framskyfflas kan, anger kavaj som den lägsta formen av konventionell klädkod i samtiden, nedom mörk kostym, och med friare exekvering av stället, än denna anbefaller.

      Det är en utveckling man kan ha olika uppfattning om, givetvis, men icke desto mindre är den reell.

      Man kan, dock, inte annat än applådera den strikt, och drönskt, konservativa tolkningen av den nämnda klädkoden. Mörk kostym, vit skjorta och svarta oxfords är en av de bästa manliga ekiperingarna, som givetvis bör främjas på varje sätt.

      Arrogans ska, som ingenjörn själv uttrycker det, vara lätt och högst medveten. Less is more. Annars förvandlas man lätt till Per Störby. [VARNING!] Googla, för Herren Sebaots skull, inte denne man. Medusas gorgonfasa var en lättsam bagatell jämsides detta hårresande, kolorerade glyptodontspektakel. [VARNING!]

      /Spode
      PS. Att den unge mannen, i mitt usrsprungsinlägg, inte är något alter ego torde framgå av min beskrivning av hans ställ. Jag har inte för vana att beskriva min egen klädsel med hänvisning till begrepp som ”fradga”, ”diskbänksavloppsrör” eller ”olidligt” – i alla fall inte om jag frivilligt iklätt mig utstyrseln.
      PSS. Ingenjörn behöver uppenbarligen något lugnande i sommarvärmen:

      • IngNilsson skriver:

        Käre Lord Sidcup,

        Satieförslag emottages alltid med största tacksamhet och visst ger musiken den ro som många gånger felas den moderna och hektisk marridna människan.

        Vidare är denna ro inte bara välkommen utan ett conditio sine qua non efter det att jag mot bättre vetande låtit nyfikenheten förmå mig att göra det du så rätt varnat för, nämligen googlat på denna Störby. Inte bara är det en visuell pina likställd med herrens hädangång, utan hade även effekter på matsmältningen som jag taktiskt väljer att inte utveckla vidare. Jag noterar även att hans kvinna tycks dela såväl hans visuella handikapp som brist på smak, vilket i sammanhanget får sägas vara ett gagn för dem båda. Hur pass arroganta han eller de är eller kan tänkas vara, vet jag ej. Emellertid ger en snabb blick på Googles resultat att mina och deras vägar sannolikt aldrig kommer att korsas och för säkerhets skull kommer en get att offras för att ytterligare blidka nämnda Herren Sebaots försyn i detta.

        Sedan får jag givetvis ge rätt i att allehanda mörkermän, Ribbing och hennes gelikar, i försök till social servilitet, missriktande devalverar uttrycks betydelser och med en kretins förstånd söker ändra i interpretationsmöjligheterna för vedertagna uttryck. Att Ribbing, Bernadotte och Westerberg är oförmögna att inse och stå emot dessa samhällsomkastande yttringar istället för att värna ”det traditionella herrmodet och kampen mot modernitetens trams och vandaliserande av de kulturella och estetiska värdena”, är beklagligt. Emellertid är Ribbing en kolerisk rökmotståndare och därtill en hatisk motståndare till det formella pronomet ni, vilket gör att alla hennes åsikter i fråga om hyffs och takt i min bok förses med ett frågetecken i marginalen. Westerberg i sin tur började sin tjänst med att proklamera sin förtappenhet i att han till skillnad från sina illustra föregångar tyckte det var helt rätt för riksdagsledamöterna att frossa choklad och läsa tidning i kammaren. Ett faktum som inte heller borgar för hyffs, respekt eller främjande av god sed. Hans Majestät väljer jag med största respekt att inte vidare kommentera.

        Att aktivt främja denna typ av språklig inflation är att göra kommande generationer en fet björntjänst och öppnar dörren för illasinnade profitörer att omdana hela klädkodsspektrat så att det blir comme il faut att gå på frackbröllop så här:

        Efter den rofyllda Satieska gymnopedin, ger tokmodernismens inflytade, hela vägen in på TDC, plats för en helt annan känsla. En känsla som närmast kan beskrivas av Karl Jenkins version av Ockeghems l’Homme Armé:

        L’homme, l’homme, l’homme armé,
        L’homme armé
        L’homme armé doibt on doubter, doibt on doubter.
        On a fait partout crier,
        Que chascun se viengne armer
        D’un haubregon de fer.

        tt.

      • Lord Sidcup skriver:

        Jag förstår er hållning i frågan, bäste herr Ingenjör, och sympatiserar delvis.

        Ribbing är verkligen inte någon husgud hos undertecknad, och den grodiske usurpatorn ska vi inte ens tala om. Edert tal är vederkvickande, och väcker onekligen lusten att, iklädd bonjour och chapeau-clacque, jaga slyngelsungdomen på flykten, med rottingen i högsta hugg.

        Jag tror dock att det är bättre, rent strategiskt, att med små steg försöka återinföra stil och fason i etikettsmässiga sammanhang. När det gällde den unge mannen, så var klädkoden tvivelsutan tänkt à la moderne, och då blir frågan huvudsakligen vad som förväntas av honom på tillställningen i fråga, samt, givetvis, vad vi kan göra för att förbättra den tänkta stassen och den unge gossens stilmedvetande. I det här fallet fick jag honom att förstå A. vad ett par oxfords är och B. att de är att föredra till kostym, vilket han också tog till sig. Kostymen var redan inhandlad, så det kunde jag inte göra något åt. En liten seger är också en seger.

        Piecemeal social engineering är min modell, även om jag tycker att vi eventuellt kunde byta namn från ”kavaj” till ”barnkostym”, för att budskapet om vad som är mer vuxet korrekt ska gå fram ordentligt.

        /Spode
        PS. Krigiskheten i er video fick mig att släpa fram Ozzy ur byrålådan:

      • IngNilsson skriver:

        Käre Lord Sidcup,

        Jag är en enkel man. Mina behov tämligen blygsamma. Jag har väldigt lite behov av att manifestera mig i en social kontext som en ryggdunkande clou med fallenhet för att rabbla familjära anknytningspunkter, likt en krakens tentakler som omfattar även tolvmänningar på mödernet. Nej, inget kunde vara mig mer främmande att på Ribbingskt manér trycka det avståndsmarkerande pronomet ni i krävan på den som yttrar det till förmån för dödspolare-du:et.

        Emellertid har jag aldrig upplevt att man först är du och bror med någon, för att sedan utan någon synbar anledning skiftar till ett mer formellt personligt pronomen. I ärlighetens namn är den enda anledningen jag kan föreställa mig att en skymf eller något negativt har uttryckts om personen i fråga. Det faktum att vi duade varandra i kommentatorsfältet den 26/6 och säkerligen även dessförinnan om inte minnet sviker mig fullständigt, gör att jag gått igenom det jag skrivit för att se om något illvilligt eller elakt om dig utgått från mitt tangentbord. Lönlöst dock. Naturligtvis är det en ära och ynnest att få korrespondera med en person behäftad med sådan skärpa och intellektuellt bagage som du, på ett forum som detta och gärna i ni-form. Dock fordrar jag, med pronomet i historiskt betraktelse, att vi begagna oss av gammal rejäl och vedertagen stavning från den tid innan nymodigheter som avlägsnandet av pluralisböjingen av verb et cetera togs i bruk (<1945 för TT). Vidare accepteras då endast brev per post eller bud och korrespondans med brutet lackinsegel åker – alinea recta i asktunnan. Det är min fasta övertygelse att Archibald kan förmedla kontakt om sådan önskan och ett masochistiskt sinnelag skulle finnas. Till dess känns pronomet du mera gångbart. Ungefär på samma sätt som jag skulle råda en ung man med skrala medel till ett minimalt sartorialt snedsteg och satsa på en mörkbrun captoe till första kostymen, även om det skulle stå kavaj på inbjudan. Används de väl kommer de svarta oxfordskorna av sig självt 🙂

        Vad musiken beträffar är just War Pigs inte min personliga favorit hos Black Sabbaths alster och själv tycker jag att Iron man är snäppet bättre. Fast om man har lite smak så lämnar man den musikala dikeskörningen och lyssnar till Holst istället:

        eller som avslutning på allt, Mozart:

        Trevlig helg à tous!

        tt.

      • Lord Sidcup skriver:

        Högt ärade dödspolare,

        Jag drogs med i den högstämda retoriken. Givetvis är vi ”du” med varandra.

        Mea culpa! 😀

        /Spode

      • IngNilsson skriver:

        Käre dödspolare-Sidcup,

        Efter att i retroperspektiv ha skärskådat mina utsvävningar ovan, fordrar hyfs och moral ett erkännande om att det lite väl mycket rabiata uttryck som bättre hade kunnat lämnats därhän: culpa in causa och jag ser ingen anledning för någon ursäkt från din sida.

        tt.

  5. Hedåsgatan skriver:

    Snygga bilder, keep up the good job! Bälte, skor och slips!

  6. Charlie skriver:

    Att folk i gemen inte kan klä sig, är ett lika beklagligt som väl etablerat faktum. Det som stör mig mest, är dock inte främst detaljer, som i den ovan refererade klädseln, utan att det i Sverige anses lämpligt att fira bröllop i kostym. Om man bortser från den rena arbetarklassen, är väl kostymen främst en arbetsdräkt och kan därutöver möjligen lämpa sig för en lunch i den närmaste familjekretsen eller i goda vänner lag. Bröllop, däremot, är en stor högtid och kräver klädsel därefter.

    Jag hade alldeles nyligen nöjet att bevista en bröllopsfest (utomlands, förvisso), där jag inom loppet av ett dygn fick användning för såväl smoking (vid den mottagning som hölls kvällen före vigseln) som jaquette (vid själva vigselceremonin samt den efterföljande lunchen) och frack (vid middagen med dans senare på kvällen). Kostym fick jag däremot inte användning för förrän vid söndagens brunch. När några av oss beslöt oss för att avrunda festligheterna med att gå på nattklubb i den närbelägna storstaden, kom smokingen åter till heders.

    Jag har mer än en gång förvånats över, att även i kretsar där man borde kunna vänta sig bättre, man anses ”finklädd” om man kommer i illasittande kostymer i varierande grad av ”mörk”, slarvigt knutna slipsar samt oputsade skor, de nedhasade och mycket för korta strumporna icke att förglömma. I ett sådant skick skulle jag överhuvud taget inte visa mig offentligt.

    • Per S skriver:

      Min bedömning är att mindre än fem procent av Sveriges löntagare arbetar i kostym.

      Av mina erfarenheter av utländska bröllop (Italien, Katalonien/Tyskland, Egypten) att döma finner många män (varav de flesta akademiker) i Central- och Sydeuropa kostymen vara ett lämpligt plagg för dylika högtider.

      Vad jag förstår är frack ovanligare i nästan alla andra länder än Sverige.

    • IngNilsson skriver:

      L.S.,
      Baserat på egen erfarenhet är jag är benägen att tro att just fracken som stipulerad bröllopsklädsel är en mer svensk/finsk/dansk/norsk sedvänja. I likhet med Per S är smokingen betydligt mer utbredd festklädsel om man tar sig söderut förbi de danska bälten. Är det fråga om en vigsel i det högre borgarsegmentet används ofta jaquette under dagen och själva vigselakten och därefter omklädning till smoking. Fracken har en mer neutral och festbetonad prägel och används i högre grad vid bal/gala. Min personliga önskan i samband med vigsel var dock jaquette på dagen och frack på aftonen, men efter fortskridande insikt vid preparationsarbetet blev jag varse att gästerna skulle göras en fet otjänst om den klädkoden vidhölls. I slutändan blev det ospecificerat till övervarandet och den påföljande cocktailen, men smoking påbjudet till festen. Även om jag till fullo sympatiserar med Charlies yttringar, ser jag inte riktigt var ett dylik kalas skulle kunna äga rum. Månne vill Charlie informera oss närmare så att man inte riskerar att avslå en bröllopsfest som firas på detta vis. F.ö. har jag varit bröllopsgäst både i Tyskland och Österrike och även om den senare har en stark tradition av just frack är det inget som går igen i deras bröllop och i det förra fallet var det precis som Per S skriver, en salig blandning av klädslar och en fruktansvärd ”Leiermann”:

      tt.

      Ps. Det vore i sammanhanget intressant att höra hur många frackvurmare som lämnar de smokinganpassade lacksnörskorna hemma till fördel för riktiga operapumps. 🙂

      • Charlie skriver:

        Det refererade bröllopet ägde rum i England. I Tyskland har jag varit på bröllop blott en gång och då bars det mangrant frack, men det var å andra sidan ett bröllop i den tyska högadeln så jag vet inte i vilken mån det är representativt för tyska bröllop i allmänhet.

        Däremot verkar jaquetten ha stor spridning som bröllopsplagg just i England (där man ju gärna firar förmiddagsbröllop). David Cameron fick för övrigt häromåret utstå hård kritik för att han dök upp i kostym på en god vän bröllop, trots att ”morning dress” var anbefallt.

  7. Gustav Riddarsporre skriver:

    Hur lång sommar har den här bloggen`
    Snart är det tweeddags…

  8. Tobbe skriver:

    Så ja Charlie, då har vi alla fått ta del av ditt högdragna skryt över de kretsar du befinner dig i. Du kanske skulle göra en ”realitycheck” och se hur många svenskar som idag äger en Frack, smoking och Jaquette. Jag kan hålla med om att jag önskar det vore som du beskriver men den tiden är sedan länge förbi och inse att du åsyftar bröllop från UK som väl än i dag får anses vara ett av de länder som håller hårdast på traditioner gällande denna typ av kläder.

    Att benämna kostym som arbetsklädsel är ungefär lika modernt och sprunget ur verkligheten som att anse att Hitler inte HAR några onda avsikter.

    I övrigt vet jag inte vad som hände på sidan men det var en makalös mängd dravel på ett uråldrig fikonspråk men men…

    • Charlie skriver:

      Min avsikt var varken att framstå som högdragen eller skrytsam (i synnerhet som jag finner båda egenskaperna synnerligen osympatiska). Dock vill jag framhålla en motbild till den slafsighet i klädsel som dessvärre är norm i Sverige. Jag är till yttermera visso väl medveten om hur verkligheten ser ut och har möjlighet att förnya mina kunskaper dagligen. Även om delar av mitt umgänge förvisso tillhör kretsar som antagligen inte kan anses representativa för folkflertalet, vill jag emellertid framhålla att de allra flesta av mina manliga vänner, varav flera har arbetarbakgrund och några till och med har arbetat på industrigolvet, äger och gärna använder åtminstone frack och kostym. Idag kan man köpa en frack till samma pris som ett par märkesjeans, varför valet av klädsel inte främst är en fråga om ekonomi eller familjebakgrund, utan om estetik.

      Jag tror att många nog skulle vilja klä sig annorlunda, men är rädda att skilja sig från mängden. Själv besväras jag dessbättre inte av sådana hämningar och klär mig så som jag anser vara riktigt, vilket i den landsortsmiljö där jag vanligen vistas innebär att jag tydligt avviker från min omgivning. Hoppeligen kan det dock inspirera någon annan att våga klä sig lite prydligare.

  9. Markgreven skriver:

    Käre Tobbe!
    Det r nog både en åldersfråga och en livsstilsfråga. Jag räknar mig till de uppenbarligen utrotningshotade so har (och använder) frack, smoking och jackett. Dessutom betraktar jag kostym och slips som arbetsklädsel. Hu jeda mig!!

    • Tobbe skriver:

      Markgrenven,

      Ja det har nog till viss del med det att göra men också en socioekonomisk betydelse. Folk överlag i dagens Sverige har inte gått klädda med dessa plagg frekvent på 50-60 år mig veterligen. Min farfar var nog den siste jag vet som klädde upp sig ordentligt och hade skor inomhus ”gå bort” skor. Detta är för mig också tragiskt tyvärr då jag verkligen uppskattar och gillar den finess det innebär. Men användningsområdet jag har för tex en Frack är obefintligt, tyvärr.

      Kostym som arbetsklädsel är nog också passande för 1-5% av vår befolkning idag. Jag arbetar på kontor på ett stort företag och har även varit på fler liknande men aldrig att jag ser någon använda kostym förutom större möten möjligtvis, även här tråkigt tycker jag som helt enkelt får anpassa mig lite och klä ”ner” mig. Men det är så det ser ut idag och de får som har kostym på sig ser ju i 85% helt anskrämliga ut då de har billiga och illa sittande kostymer så då tycker jag faktiskt det är bättre att avstå den helt!

      Men som sagt har man ett ”fint” välbetalt jobb och kommer från fina familjen eller jobbat sig upp till fina gatan förekommer det säkerligen, men för det bör man inte förlora insikten till hur ”vanligt” folk lever i Sverige 2014, oavsett vad man sedan tycker om det.

      Så ja Mark du tillhör beklagligt nog en utrotningshotad grupp människor i samhällets absoluta toppskikt. Men grattis till dig för att fötts/jobbat dig dit.

      Sen behöver man inte likt vissa ha ett överdrivet utformat språkbruk bara för att på något vis påskina sin höga ställning (något som jag snarare tolkar som det motsatta).

      • Lord Sidcup skriver:

        Överdrivet språkbruk är framför allt roligt. Släpp fram din inre rollspelsnörd, och brist ut i några vällustiga anakronismer och filologiska ekvilibrismer. Tveka inte att stapla intrikata vokabler i trassliga haranger, och att byta ut vardagliga glosor mot solenna ekvivalenter. Man är inte vuxen förrän man lärt sig leka igen. 😉

  10. Markgreven skriver:

    För mig är det inte något rollspel, bara ett konstaterande.
    Kostym är bekvämt, alltid OK på något sätt. Känner inte
    något behov av att klä ner mig. Använder t.o.m. tweed,-
    kostym i skogen vid promenader och jakt.
    Och det är alls inte någon klassmarkör, Jag är bara sån!

    • Tobbe skriver:

      Lord Sidcup: Jo det har du ju iofs rätt i 🙂

      Markgreven: Man ska alltid klä sig i vad man trivs i absolut, men det är ändå svårt att komma ifrån att det är ganska ovanligt att klä sig i tweedkostym vid skogspromenader i Sverige år 2014. Det är väl främst inom den brittiska högadeln det fortfarande kan vara aktuellt. Sen att man har råd att kunna göra det är ju fullkomligt underbart samt att man samtidigt har en omgivning som kan acceptera det, något som inte alltid är så säkert.

      Men keep up your style! jag gillar den och säkert många med mig. Önskar bara att jag hade möjligheten att kunna göra det själv.

  11. IngNilsson skriver:

    Bäste Tobbe,

    Varför denna avund? Uttryck som ”fina” gatan, familjen, jobbet med underförstådd motsats till det ”vanliga”. Varför detta krälande mot det vulgära? Stilkritik och språkkritik är helt i sin ordning men fingerpekande och övervältrande av sina egna fördomar och ansvar för tillkortakommanden på någon annan är pinsamt och osmakligt. Varför skulle det vara skrytsamt att redogöra för klädkoden på ett bröllop man övervarat? Framförallt när du sedan beklagar dig för att inte ha tillräckligt med kurage att klä dig i kostym på jobbet, påpassligt inflikande att det rör sig om kontoret på ett stort företag.

    Jag kan självfallet missta mig, men att döma av det författade ovan är får läsaren intrycket av att du kunde göra dig en fördel av att släppa jantelagen, köpa ett par snygga arbetskostymer till kontoret och organisera en frackgala i bekantskapskretsen.

    tt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s