GÄSTKRÖNIKA: Petter Ståhl

Artikelförfattaren i sin tredelade tweedkostym. Varmt men väldigt snyggt.

Jag heter Petter Ståhl och driver butiken Fogenstads Herrekipering & Högtidskläder i Linköping, butiken öppnade sina dörrar 1982 och jag tog över 2008. Butiken fokuserar på kläder av godare kvalitet, ofta med en brittisk inriktning. Jag har fått frågan om jag ville skriva en krönika här på The Drones Club om Tweed, något som ligger mig varmt om hjärtat och det märks tydligt i min butik så här års.

Till att börja med ska vi reda ut ordet Tweed. Ungefär 1830 fick en handelsman i London en slavrigt handskriven faktura gällande tyger där han läste fel på ordet tweel, tweel är det skotska ordet för twill, (kypert på svenska och twill i England)Anlednigen till att han läste tweed är att han trodde att det var ett varumärke syftandes till den skotska floden tweed. Tyget gjorde succé och tweed blev väldigt populärt i London, sedan dess har tyget gått under det namnet.

Att definiera vad som gör att ett tyg kan kallas tweed är inte helt lätt. Det handlar om hur tyget vävs, det ovan nämnda ordet twill syftar på en vävteknik. En generaliserad beskrivning av Tweed: Tweed är alltid av ull, det är ett tjockt tyg med grov struktur, det har oftast många färger som drar åt det jordiga och mönster som fiskben eller rutor.

Vad som är lättare att definiera är vad som få lov att kallas Harris Tweed. Harris Tweed är det mest kända märket inom tweed och det har blivit synonymt med tweedkavajer snarare än tyget i sig. Harris Tweed är ett tyg som vävs för hand av lokalt producerad ull på den Skotska ögruppen de yttre hebriderna. Harris Tweed är ett varumärke som skyddas av den brittiska myndigheten The Harris Tweed Authority, för att ett tyg ska få kallas Harris Tweed måste en mängd krav uppfyllas. De kontrollerar råmaterialet, att det är färgat och spunnet på rätt sätt och till sist att vävarna inte fuskar med sin utrustning. Till exempel blev det mycket rabalder om en vävare på 70-talet som kopplade in en motor till sin vävstol. Han fick en sträng varning och hot om att hans tyg i fortsättningen inte skulle få den åtråvärda stämpeln The Harris Tweed Orb.

En sådan etikett sitta i alla kläder sydda av Harris Tweed.

Tweed har som allt annat gått upp och ner i trender men det har alltid funnits människor som vill klä sig i det speciella materialet. Det är på grund av dessa entusiaster vi fortfarande kan köpa kläder gjorda av Harris Tweed. Efter åttiotalet blev tweed omodernt i vårat slit och släng-samhälle då ingen ville köpa en kavaj som de fick dras med i evigheter. Alla vävare som producerar Harris Tweed är egna små företag och de fick dåligt med beställningar så de flesta packade ihop och letade nya jobb. Det var ett större problem än att det blev svårt att för stunden få tag i tyget, vävarna är nämligen de enda som kan lära upp en ny vävare så hela hantverket kan försvinna på en generation, vilket det nästan gjorde i början av 2000-talet. 2006 köpte den Skotska affärsmannen Brian Haggas en fabrik där de behandlar råmaterialet för tweeden Han skrev kontrakt med de lokala vävarna och började producerade kavajer från råmaterial till färdig produkt. Detta var en katalysator som gjorde att det nästa bortglömda tyget började få mer uppmärksamhet, många inom textil och klädbranschen började engagera sig för att få fart på ytterligare produktion. Den kända skrädderigatan Savile Row i London har alltid varit förespråkare för tweed och många av dessa skräddare hjälpte till att rädda Harris Tweed då deras kunder räknar med att de alltid ska ha en god sortering av Harris Tweed tyger att välja mellan.

Tweedkavaj och tweedkeps.

Tyget används till i stort sett allt i kläder men vad vi tänker på när vi hör Harris Tweed är främst kavajer, gärna med läderknappar och lappar på ärmarna. Det är på grund av att det är ett ganska varmt tyg som även, i viss mån, är vattenavstötande vilket gör att kavajen fungerar lika bra som en höst och vårjacka. I och med att tyget är så pass grovt och av ren ull är det i det närmaste outslitligt om man inte misshandlar det allt för mycket med kemtvätt. Det första som händer efter ett par år är att du behöver byta ut fodret, sedan kan du behöva byte av eller sätta på läder på ärmarna om du sitter mycket vid ett skrivbord och nöter med armbågarna. En tweedkavaj är ungefär som ett par ordentliga skor, tar du hand om den kan den hålla nästan hur länge som helst.

Petter Ståhl

Läs gärna Petters blogg Ur smakfull synvinkel.

Annonser
Det här inlägget postades i Bilder, Inspiration, Stil, Stilråd och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

26 kommentarer till GÄSTKRÖNIKA: Petter Ståhl

  1. Lord Sidcup skriver:

    Sista bilden: SÅ ser en drönare ut 2012!

    Väl skriven konsumentupplysning uppskattas alltid.

    • Jonas skriver:

      Självklart är tweed alltid uppskattat, dock sticker det lite i ögonen på mig att det kombineras med ett par överdimensionerade hipsterglasögon. I min bok står drönaren snarare för en diskret elegans vilket även är applicerbart när det gäller glasögon, även 2012. Dock var det en lysande artikel från herr Ståhl och jag önskar nu att man något oftare hade vägarna förbi Linköping.

      • Petter skriver:

        Det kanske hjälper att jag har haft mina glasögon sedan innan 2010 då ingen visste vad en hipster var? Jag förstår vad du menar men jag byter inte glasögon jag tycker om bara för att ett gäng osäkra 30 åringar adopterar en stil som mina glasögon råkat associeras med.

      • Lord Sidcup skriver:

        Exakt vem i Drönarklubben var diskret och elegant? Wooster? Augustus Fink-Nottle? Tuppy Glossop? Pongo Twistleton? De ägnade sig åt att stjäla poliskaskar och skjuta slangbella från klubbens fönster.

        Dessutom går det inte att vara diskret i klassisk tweedutstyrsel i Sverige i dag. Man är lika diskret som en man som står i en damm med en liten målad träanka på huvudet.

        Jeeves var diskret och elegant. Han var inte medlem i klubben. I den mån Wooster och drönarna var elegant klädda var det för att de inte klädde sig själva – man tänker särskilt på en viss hatt och mr Littles slips.

        Jag tycker, personligen, att glasögonen ger personlig klang åt utstyrseln – metaforiskt talat.

      • Jonas skriver:

        Missförstå mig rätt, jag vet att många av de attribut som ängsliga ungdomar tagit till sig för att inte vara så mainstream faller samman med klassiska kännetecken för god stil. Det är dock någonting som skiljer de båda, och det är just det överdimensionerade i alla dessa kännetecken, vilket jag tycker glasögonen i det här fallet var. Både kavajen och mustaschen hade också kunnat klassas som hipster men dessa bärs här med en sådan självklarhet och pondus att det är mannen som gör attributen och inte tvärtom.

        Sedan gör jag en skillnad på färg och form när det gäller drönarmodet. En kostym kan vara kritstrecksrandig men du ser inte många drönare med extremt stora, eller helt okonstruerade, axelpartier exempelvis. En slips kan vara stilig i många olika utföranden färgmässigt, men vad gäller bredden är det mest klassiska även det mest estetiskt tilltalande. Det är den diskreta skillnaden som gör drönarens stil så elegant, vilket var vad jag syftade på.

      • Raizumichin skriver:

        Jag vill också slå ett slag för kraftiga glasögonbågar. De sitter mitt i plytet varje dag, de kommer inte försvinna hur diskreta de än är. Ett par tydliga bågar, väl valda efter ansiktsform och hårfärg, är betydligt mer klädsamt än tunna fegis-bågar.

      • Lord Sidcup skriver:

        Om du med drönskt menar en attraktion till det som varit gångbart, som ett slags genomsnitt, under så pass långa/många perioder, att det kan betecknas som tidlöst eller klassiskt, så är jag med dig.

        För mig inkorporeras dock ett drag av excentricitet i drönskheten, en djärvhet att stå emot det slätstrukna, tidsandan och det strömlinjeformade. Det finns en omisstligt brittiskt egensinnighet hos en god drönare

        Och där passar glasögonen ovan alldeles utmärkt in, precis som tweed.

  2. Snogge skriver:

    Trevlig läsning! En tripp förbi Linköping måste ordnas inom kort.

  3. Magnus skriver:

    Petter, ditt försvar av ditt val av glasögon är essensen av ”Hipsterkulturen” !

    En hipster skulle knappast erkänna sig som en hipster – detta skulle innebära att hipsterns identitet som individuell och unik hotas.

    Sen kom ”hipsterkulturen” i början av 1990 talet, inte runt 2010 som du ger sken av. Och glaseögonmodellen var flitigt använd inom denna ”krets” redan i början av 1990-talet.

    • Petter skriver:

      Det vi kallar hipster är inte samma sak som de du syftar på från 90-talet i din Wikipedia-kopierade text. Den ,så kallade, hipsterkultur vi nu ser i Sverige spreds likt pesten ungefär 2010.

      • Lord Sidcup skriver:

        Se där! Själv har jag lyckats missa hela trenden. Jag trodde hipster var en slags smaklösa shorts, som stått modell för en slags aningen mindre smaklösa damunderbyxor.

        Jag gillar fortfarande glasögonen – just för att de är iögonfallande (oavsiktlig ordvits – inte ens jag skulle avsiktligen…).

  4. Andreas skriver:

    Den här motviljan mot att vara hipster, tycks mig minst lika ängslig som hipstern påstås vara!

    Slappna av.

  5. Trevlig krönika på ett härligt tema! Dock kan texten ge intryck av att Brian Haggas var någon som räddade Harris tweed-tillverkningen, och det tycker jag vore lite olyckligt. Intresset för tweed hade redan börjat växa under 00-talet, efter ett stilmässigt deprimerande 90-tal. Harris tweed började så smått synas på allt från Nike-sneakers till exklusiva designerkläder. Brian Haggas, som redan ägde ett skotskt klädmärke, insåg detta, och köpte upp fabriken för efterbehandling av de handvävda tygerna.

    Hans storslagna tanke var att helt monopolisera och vertikalt integrera Harris tweed och han skred genast till verket. Från att ha vävts i hundratals olika mönster och färger, ofta präglat av respektive vävares familjetraditioner, bestämde Haggas att bara fyra mönster av Harris tweed skulle få finnas. Vävarna satte igång, och det färdiga tyget skulle inte säljas vidare till någon annan. Haggas skeppade all produktion till Kina där man sydde tweedkavajer på löpande band. Trots detta kunde självklart inte Haggas egen produktion av kavajer svälja samma volym tweedtyger som tidigare exporterats över hela världen. Med hårda nypor sades personal upp, produktionsenheter lades ner och antalet kontrakterade vävare halverades.

    Under tiden startades en febril aktivitet både bland lokalbefolkningen och bland tyghandlare, skrädderier, konfektionstillverkare, designers och stilintresserade i England och världen över. Brian Haggas försök att lägga beslag på all Harris tweed för egen räkning måste stoppas och den stolta mångfacetterade mönstertraditionen måste återupprättas. Till så måtto kan man hävda att Haggas var en katalysator. Efter ett par svåra år för såväl invånarna på Yttre Hebriderna som Harris tweed-entusiaster kunde en oberoende fabrik för efterbehandling öppnas upp igen och ordningen var återställd.

    Fortfarande kan det vara svårt att få tag på klassiska Harris tweed-kavajer om man vill ha något annat än Brian Haggas produktion. Men tyget finns åter i massor av mönster i tygkataloger för skräddarsytt och måttsytt, det används av många modemärken och det tillverkas oändligt många fler produktvarianter av Harris tweed än de två kavajmodeller som Brian Haggas tyckte skulle vara tillräckligt för hela världen. Harris tweed har visat sig vara betydligt större än en excentrisk affärsmans storvulna planer. Och det är väl egentligen inget att förvånas över…

    • Mitchell Holmes skriver:

      Tack för det förtydligandet. Hade ju i bakhuvudet att Brian Haggas var lite kontroversiell. Har för mig att jag sett ngt klipp på youtube där Richard Anderson besöker sin tweedleverantör varpå de något skeptiska och förundrade diskuterar just detta att det kommit begränsningar vad gällde såväl färger som mönster…

    • Petter skriver:

      Haggas är onekligen en udda man med udda idéer och vi som bär tweed hade kunnat förklara för honom, vilket han inte brytt sig om, att det inte skulle fungera att monopolisera harris tweed. Dock tror jag att han oavsiktligt gjorde oss en tjänst genom att ge vävarna lite mer tid när de vävde hans fyra tyger och samtidigt upprörde han alla tweedälskare vilket ledde till att många engagerade sig och det blev mycket uppståndelse kring tyget. Som du säger en katalysator, som jag tror var nödvändig för att harris tweed skulle överleva och inte bara komma lite på modet en kort stund igen.

  6. SL skriver:

    @ Petter

    Lite komisk att du uttrycker dig ”….för att ett gäng osäkra 30 åringar adopterar en stil….” då
    du inte själv ser ut att vara över 30…..
    Och jo, den stilen fanns i Stockholm innan 2010.

  7. Petter skriver:

    @SL det stämmer att jag inte är över 30, vad som stör mig med hipsterkulturen är att jag har svårt att förstå varför man måste tillhöra någon slags subkultur när man kommit ur tonåren. Det är klart att det funnits hipsters innan 2010 i Sverige men det var ju inte någon stor grej , det var det som var min poäng att det exploderade då med musiken och det så kallade modet. Nog om det, tack för alla positiva kommentarer.

  8. Markus Nässén skriver:

    Petter,
    Tack för en bra krönika och en väldigt trevlig egen blogg!

  9. Alistair skriver:

    Jag har handlat hos Petter åtskilliga gånger, både skor, kavajer, byxor, skjortor och ”övrigt”. Petters utbud kanske inte passar undertecknad som handen i handsken alla gånger i alla avseenden men det finns alltid nåt intressant när man tittar förbi.

    Jag kan framförallt intyga att det alltid varit en mycket trevlig upplevelse och till skillnad från många andra butiksägare (framförallt expediterna i de stora kedjorna) så är Petters bemötande både trevligt (!), kunnigt (!!) och lyhört (!!!). En mindre butik vars ägare själv står för allt arbete kanske är en viss garant för den typ av personliga service jag tycker att man i allmänhet saknar hos de flesta andra butiker och restauranger.
    Enligt min erfarenhet är Sverige, i sanning, ett andefattigt land avseende allmänt kundbemötande och service.

    F.ö. undrar jag när redaktionen kommer att ha något inslag rörande drönarens val av klassiska herrdofter (vars utbud av jag f.ö. saknar hos många herrekiperingar, Fogenstads inräknat och Götrich undantaget)?

    MVH
    ~Alistair

    • Mitchell Holmes skriver:

      Bra idé! Att många här gillar tweed och randsydda skor är nog tämligen självklart men hur många har även valt en klassisk doft? I mitt badrumsskåp trängs inte helt oväntat Trumper´s, Floris och Penhaligon´s och de väljs ofta utifrån vad jag ska ha på mig. Sartorial känns ju t.ex lite fel utan kostym medan Blenheim Bouquet är mer allround. Är det bara jag som är så noggrann/nördig?

    • Petter skriver:

      Tack för bra respons, kul att höra. Som en kompis till mig uttryckte sig ganska träffande ”Vill man ha bra service i Sverige får man gå till en pizzeria”. Givetvis en grov generalisering men han har en poäng.

      Håller med om att det vore kul att läsa om dofter, bra idé. Själv är jag känslig för parfym på grund av min kroniskt allergiska näsa vilket är förklaringen till mitt bristande engagemang men jag skulle absolut kunna tänka mig att ta in parfymer men då behöver jag veta lite mer eftersom jag mår så där av att lukta mig fram till en egen åsikt.

      • Mitchell Holmes skriver:

        Det märkliga är ju att det är så lite som behövs. Det räcker med att fokusera på mig som kund. Köpte t.ex kött från det stora fina Varuhusets köttdisk i helgen och medan expediten betjänade mig så pratade han samtidigt med sin kollega om hur de skulle stänga för kvällen. Ursäkta mig, jag ger Dig av mina pengar och då kan Du ge lite av Din tid och ta interna spörsmål (eller ännu värre skvaller såsom kvinnliga expediter gärna gör…) under de perioder det ej är kunder. Är det brådskande är det mycket snyggare att be mig vänta ett ögonblick än att försöka göra två saker samtidigt…

        Så, då har den gamle gnällige stofilen kverulerat färdigt för idag…

  10. Alistair skriver:

    Haha!!!
    Angående herrdofter så kanske det ändå finns några gemensamma genetiska drag hos drönare ändå… Mitchell, du är inte ”nördig”, själv har jag likaledes Floris (Limes), Trumpers (West Indian Extract of Limes) och Penhaligon’s (English Fern & Blenheim Bouquet) i badrumsskåpet. Där finnes även Acqua di Parma och Dior Eau Sauvage. Även för undertecknad styr klädvalet doftvalet. Jag är dock överlag synnerligen svag för Penhaligon’s (vilket min sambo också är…;-) )

    MVH
    ~Alistair

  11. Petter skriver:

    @Holmes. Det där är ett typexempel jag stör mig något fruktansvärt mycket på, helt klart är det inte svårt att ursäkta sig för kunden om det är något viktigt emellan, de flesta förstår och har tålamod. Att stå och vänta och bli totalt ignorerad är inte kul.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s