The Sartorialist Dinner

Jag följer bloggen The Sartorialist sedan många år tillbaka. Den är ofta en oerhört trevlig inspirationskälla. För några år sedan pratade grundaren Scott Schuman om att samla några av de mest stilsäkra män han träffat, vid en gemensam middag.

Annonser
Det här inlägget postades i Inspiration, Stil och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

30 kommentarer till The Sartorialist Dinner

  1. Teo skriver:

    Det där var faktiskt underbart att se, Vilka kontraster det ändå fanns!

  2. IngNilsson skriver:

    Jag tyckte det var med blandade känslor som jag betraktade rapportaget. Personligen tycker jag att tatueringar är en styggelse och uppsåtliga kroppsmodifieringar som sträcker sig längre än håltagning i öron hos fruntimmer likaså.
    Att offentligt visa upp desamma är dock om möjligt ännu värre.
    Cheers,
    N.N.

    • Herr Hjul skriver:

      För en gångs skull håller jag med dig. Tatueringar i den omfattningen som vi ser på somliga personer vid middagen är helt horribelt.

    • Gustaf skriver:

      En fin grundregel är väl annars att man får göra vad man behagar med sin egen kropp, utan att andra kommer med pekpinnar om vad, när och hur något är tillrådligt. Man får givetvis tycka vad man vill, men att mena att de som nu gillar utsmyckning x eller y ska rätta sig efter ens egna preferenser blir fel. Objektiv god smak finns ju som bekant inte. Och för övrigt, tänk om någon nu skulle hävda att t.ex. tweed är ”en styggelse” och än värre att ”visa upp offentligt”? Skulle du dra samma slutsats av det och sluta bära tweed? Antagligen inte. Kort sagt tror jag att det går alldeles utmärkt att vara stilmedveten utan att klanka ned på dem som är det på ett annat vis.

      • Ing. Nilsson skriver:

        Bäste Gustaf,
        Får jag föreslå tredje moseboken 19:28?
        Även om jag inte själv är särskilt religiös är det ganska etablerat att inte göra sig själv illa eller åsamka sig själv permanent skada. Traditionellt sett är tatueringar och kroppsmodifiering en företeelse som är mer utbredd i primitiva kulturer och i västvärlden var det företrädesvis prostituerade och sjömän som ägnade sig åt denna typ av självstympning eller självskadande. Utan att själv lägga ett värde i detta kan man nog säga att det traditionellt sett inte varit utbrett förknippat med god smak att visa upp tatueringar et citera i västerländsk kultur. Jag noterar dock den normalisering som uppkommit inom populärkulturen de senaste 15-20 åren för denna företeelse och ser samtidigt en parallell med användandes av nitförsedda blåbyxor till blazer. Konventioner måste brytas i konstens, jämställdhetens, klasslöshetens eller vad det än må varas namn.
        Detta är inte anmärkningsvärt och har i alla tider förekommit som en yttringsform för den vurmade individualisten. Detta vänder jag mig inte heller mot, utan istället den breda accptansen mot något som jag håller för en estetisk styggelse samt ett smärtsamt ingrepp utan någon medicinsk vinst.
        Som sagt, individen gör som han eller hon behagar, men om det framförs som ett skolexempel i ett vårdat och behagligt yttre torde det stå fritt att kommentera att man finner det både vulgärt och pinsamt. Skulle det visa sig att mannen på filmen med tatueringarna är en sjöman som extraknäcker som bögluder är jag beredd att ta tillbaka mitt omdöme om traditionalism och bon ton. I annat fall inte.

        Cheerio och trevlig söndag,
        N.N.

      • Gustaf skriver:

        Vad som är vårdat och behagligt är inte lätt att definiera. Det är inte objektivt. Säkerligen finns de dem som med samma resonemang skulle vända sig mot videons icke-vita och skäggprydda deltagare. Jag menar alls inte att du gör så, utan vill bara lyfta det problematiska i att göra sina egna åsikter och preferenser till lag. Estetik är ingen exakt vetenskap, inte heller stilregler, könsroller, föreställningar om hudfärg osv.
        Ofta tycker jag mig se en ärkekonservativ och mycket otillåtande inställning till stil hos vissa stilintresserade, där en stor del av engagemanget verkar komma lika mycket ur viljan att tala om för andra att de gör fel som att själv hitta en stil man trivs med. Jag tycker det är oerhört synd.
        På tal om vad som är pinsamt och vulgärt måste jag också påpeka att jag betraktar användandet termen ”bögluder” som ett mångdubbelt större brott mot det korrekta. Som någon kommerade på ett tidigare inlägg är det lätt att följa stilmanualen till punkt och pricka och köpa sig alla de rätta kläderna och skodonen, men betydligt svårare att uppföra sig som den gentleman man då tror sig vara.

      • Herr Hjul skriver:

        Mina egna åsikter och preferenser är lag för mig. Jag skulle vilja vända på det och säga att vad som är vårdat och behagligt för ögat är väldigt lätt att definiera.

        Herrarna med tatueringar och kortärmad skjorta är knappast ute efter att göra ett välvårdat och behagligt intryck. Vad jag vänder mig imot är att dessa herrar benämns som ”välkläda”

        Det här med Termen ”Bögluder” tycker jag var en friskfläkt. Är det något fel med ordet? Jag har hört killar som är Gay använda det ordet flertalet gånger. Får man inte använda de som hetrosexuel man? Eller vad är grejen?

      • Archibald skriver:

        Visst ska det vara ok att använda bögars uttryck, på bögars vis, så länge man gör det med samma avsikt och andemening.

        Om man dock gör det för att på fryntligt gubbmanér, lite fegt förtäckt mellan raderna se dem som en möjlighet ge uttryck för nedvärderande och trångsynt homofobi, kommer jag inte att accepteradet, alls, Herr Hjul.

        Så det är ju tur att du renodlat ser det som språkligt uppfriskande.

      • Ing. Nilsson skriver:

        De av mina vänner som är homosexuella begagnar sig av denna term själva och på ett sätt som gör att jag med största säkerhet kan säga att de flesta homosexuella herrar inte tar anstöt. Vad det luder beträffar är detta bland annat en term för liderlig kvinna, vilket gör att jag får ge dig rätt i att uttrycket logiskt sett var illa valt. Prostituerad mansperson torde vara en korrekt formulering även politiskt sett.
        Vad min kommentars berättigande beträffar, tror jag att detta forum ger utrymme för utlåtanden eftersom materialet som publicerades av skribenten ju faktiskt insinuerar smakfull förebild även om termen som användes var ”stilsäkert”.
        Till sist antar att du finner det gentlemannamässigt att påpeka fel och brister hos andra om de själva inte uppträder i enlighet med din egenhändigt ihoptrollade eller i alla fall omnämnda stilmanual. Eller är det så att du gärna bryter din lans och samtidigt de konventioner du själv insinuerar vilja företrada, för att medkommentatorer här inte ska behöva riska att uppfattas som ”plebs”? I det senare fallet uttrycker jag ett hjärtligt tack, men eftersom jag gärna lever ”on the edge” tar jag den risken utan att rädas.

      • Gustaf skriver:

        Archibald slog huvudet på spiken. Jag tänker inte låta ordval jag uppfattar som unkna och lätt homofoba passera okommenterade och på så vis normalisera dem. Om det inte var så du menade är det en annan sak, men medge att det inte är helt lätt att avgöra sådant över internet.
        Om jag förstår dig rätt, så nej, jag ser inga problem med att andra bryter mot mina personliga konventioner vad gäller stil. Inte överhuvudtaget. Ingen tvingar mig att klä mig på ett visst sätt, så varför jag ska försöka pådyvla andra mina åsikter på deras klädsel eller val av kroppsutsmyckningar (nej, jag är inte tatuerad själv)? Särskilt fel tycker jag att det blir när det hela görs i en ton som implicerar att de objektivt sett har fel i sina val och att de helst bör täcka sig i offentligheten. Sedan är det väl också stilblandningen som gör The Sartorialist till en så inspirerande och uppslagsrik blogg.
        Vad gäller språkbruket ser jag det som en annan, och mycket allvarligare, fråga. Jag tycker helt enkelt inte att kön, sexuell läggning, hudfärg, osv. är lämpliga att använda som nedlåtande och förringande tillmälen. Med en passus till Herr Hjul vill jag också påpeka att det torde vara en väsentlig skillnad på hur man talar om sig själv och hur andra gör det. Inte minst då det rör sådant som jag nämnde ovan, där det finns en lång historia av diskriminering och förtryck som dessutom i allra högsta grad fortfarande lever kvar på många vis.

      • Alistair skriver:

        Underhållande debatt. Som vanligt intressant men arbetsamt (karln skriver ju så omständligt!) att ta del av Ingenjör Nilssons värderingar och tänkesätt.

        MVH
        ~Alistair

      • IngNilsson skriver:

        Bäste Archibald,
        eftersom det var jag som, förvisso felaktigt men dock, nämnde ordet bögluder i skrift, får jag intrycket att du avvisar ordet i sig — i alla fall i den av mig givna kontexten då du refererar till bruket som en möjlighet att ventilera homofobi på ”fryntligt gubbmanér”.
        Nu vet jag naturligtvis inte hur du precis tänkte, men ditt resongemang ger intrycket av att du håller mig för trångsynt homofob. Inget kunde vara mindre missvisande om min person och bruket är snarare att betrakta som uttryck för en väldigt liberal inställning till både homosexualitet och prostitution. Därmed inte sagt att jag själv är horkarl, torsk eller bög, men jag umgås med bögar såväl i arbetet som privat och det kan självfallet hända att jag tagit mig uttrycksfriheter som där är vedertagna men som för en WASP är otagbara. Skulle detta vara fallet och din kommentar personligt konditionerad, önskar jag dig många framtida bögar i vänskapskretsen.
        Faktum är att de flesta i min vänskapskrets som är homofila klär sig betydligt mer smakfullt än de som inte är det. Vidare ger din reaktion sken av att du själv har en inte helt oladdad syn på homosexuella. Det kanske vore något att fundera på.

        Bäste Alistair,
        i vanlig ordning märker jag att du inte tillför särskilt mycket.

        Cheerio,
        N.N.

      • IngNilsson skriver:

        Archibald och Gustaf,
        jag kan inte minnas att jag angivit mina egna sexuella preferenser här tidigare. Hur vet ni att jag inte skriver utifrån ett bögperspektiv?

      • Gustaf skriver:

        Det är inte det som saken gäller, utan huruvida det är rimligt att använda termen ”bögluder” på det sätt du gjorde. Din egen sexualitet blir oväsentlig. Du använde den ju knappast som en beskrivning på dig själv, eller hur?

      • Archibald skriver:

        Mina ord var adresserade till kommentaren de svarade på precis ovanför. Inte alla tidigare kommentarer, generellt.

        Även om du stundtals har en svada grov som en stuveriarbetares i Rotterdam, tror jag faktiskt inte du lider av bögskräck. Har man dock inte läst dina utläggningar i några år, anar jag tyvärr det kan ligga nära till hands att tro det.

        Gällande din egen läggning, kan jag lite trångsynt förhastat ha misstolkat att du valt att kalla din älskling ”hustrun”, samt förstorat betydelsen av att en jesuitpräst var inblandad då banden knöts 🙂

      • Ing. Nilsson skriver:

        Jag skulle i allra högst grad vilja påstå att det är det saken handlar om och även med bakgrund av Archibalds affekterade kommentar är kontexten sannerligen väsentlig. Det handlar om ett ord och dess vedertagna definition gentemot det subjektiva sammanhang som läsaren, viktat av sina egna erfarenheter, preferenser och förutfattade meningar, skapar i form av en kontext runt ordet.
        Att anmärka på grammatikfel är tämligen lätt, emedan att angripa andra för att man har en egen association till ett visst ord eller begrepp är tämligen besvärligt. Dels för att man inte vet den andres kontext men också för att motivationen bakom bruket enkom låter sig gissas. Man löper därmed risken att överreagera i egenskap av den goda tonens förfäktare, för att sedan i skam tvingas erkänna att ens egna associationer till företeelsen kanske inte var så rumsrena. Detta är kärnan i den politiska korrekthet som sveper över oss från AFS och är hyckleri på hög nivå.
        Det sagt, ”c’est le ton qui fait la musique” och förvisso går en viktig möjlighet till att sondera kontexten förlorad i skrift. Dock är det med all önskvärd tydlighet att inget värde lades i ordet bögluder mer än en man som säljer sex. Detta är – så vitt jag vet – fortfarande lagligt även i Sverige.
        Anledningen var att illustrera i vilken kontext jag uppfattar det som traditionellt accepterat med feta guldringar i öronen (betalar en fasonlig begravning om man dör i främmande hamn under seglats) och tatueringar. Varken mer eller mindre. Resterande väsen ikring företelsen bottnar i den ”kränktes” egna fördomar kring homosexuella och prostituerade.

      • IngNilsson skriver:

        Archibald,

        Point taken! Nu är jag inte så väl förtrogen med just de rotterdamska hamnsjåarnas svada, men jag får gissa att det är få av dem som är i stånd att artikulera ordet bögluder. 🙂
        Vad mig beträffar har jag förvisso i det förgångna angivit att jag har såväl hustru som ungar. Din slutsats om min person är, om än inte 100% vattentät, så åtminstone förklarlig. Jag kan bara bekräfta riktigheten i antagandet.

        Dock för hela detta meningsutbyte tankarna till något jag skulle nämna som det grundläggande problemet: hyckleri och politiskt korrekthet. Bortsett från att det stjäl adekvata ord från vokabulären skapar det en inflation i andra ords betydelse. Tänk städtant. Hela min barndom hette Greta på min lågstadieskola städtant. Helt plötsligt var det förnedrande att heta så (Greta själv hade dock inga sådana tankar) och istället blev det lokalvårdare och innan jag lämnade mitt gymnasium var det lokaltekniker som var det gångbara. Med andra ord, personer som tycker synd om andra utan att känna dem och sedan med elitär besserwisser attityd ohört ändrar deras förutsättningar, gör dem ofta ingen tjänst utan skapar bara en skön skenkänsla hos makthavaren.
        Usch säger jag!

        Cheerio,
        N.N.

      • Archibald skriver:

        Och jag som gång på gång förvånas av språkets likheter med svenskan? 😀

        Håller med om hyckleriet och politiskt korrekt joller. Det sista jag vill göra, är att vifta med någon moralflagga. Det är jag inte rätt person att göra.

        Det är också både två och tre personer som i det tysta undrar om jag själv inte är lite bög ändå. Innerst inne. Med mina sidennäsdukar och uttalade klädintresse. Det får de gärna tro.

        Det som stör mig, är att det trots allt finns ganska gott om karlar som gärna svänger sig med ”bögord”, med väldigt varierande värderingar bakom. Sällan åt det toleranta eller ens neutrala hållet du själv förordar? Det blir i de fallen också lite som när små barn lär sig säga kiss och bajs.

        Jag tror du förstår hur jag tänker.

      • IngNilsson skriver:

        Jo, visst ligger det plattyska paralleller mellan svenskan och nederländskan — inte minst med bakgrund av de holländska influenser som kommit genom handel och kulturutbyte (De Geer var den enda som hållit sitt maiden speech i riddarhuset på annat språk än svenska när han adlades).

        Bögluder torde f.ö. på holländska bli ”flikkerhoer”, även om jag inte kan svära vid det.

        Cheerio!

    • Marcus Brody skriver:

      Jag var en synnerligen odräglig slyngel innan jag till slut blev vuxen i 35-årsåldern. Trots att det är lite sisådär med mitt dyrkande av högre makter, så tackar jag Gud för att jag aldrig tatuerade mig!!! De mesta av ungdomens dumheter går att lämna efter sig, men gamla sunkiga tribaler brukar bli kvar. Eftersom min vackra fru hatar tatueringar, hade det nog inte blivit något med henne heller, om jag hade haft ett ankare på underarmen.

      • Ing. Nilsson skriver:

        Faktum är att känner jag efter riktigt ordentligt så är en skonare över bröstet och/eller ett ankare på underarmen det enda jag skulle sanktionera. Alla rysliga otraditionella tribal-tatueringar är i sanning riktigt anskrämliga, vare sig de sitter runt armen, benet eller över arslet. Inget dock jävligare än tatueringar på kvinnoförtryck som man upptäcker för sent.
        Cheerio,
        N.N.

  3. Mycroft skriver:

    Mycket trevligt! Jag hade gärna sett ett längre inslag, med lite presentationer, intervju eller något.

  4. os skriver:

    På tal om inget.. en grej som ni inte har tagit upp ännu är det mest kraftfulla vapnet och en sån där detalj som kan stjälpa dem finaste skorna, den bästa outfiten, perfekta håret etc… pennan. Inte skriver ni väl ert namn med en reklampenna?

  5. Jeg var faktisk, naturlig nok, invitert til denne middagen. Men da jeg ankom, begynte servitøren å rope noe på italiensk som jeg senere forsto betyr ”Ingen hunder! Ingen hunder!” Jeg har ALDRI følt meg så forulempet.

  6. OhLord skriver:

    PR-trick och ingenting mer. Ännu ett bevis på att ekonomin är kass och att en herre som Barbera är desperat. Den lilla mannen med kameran är endast en docka och ägs av ett stort mediaföretag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s