Dagens språkreflektion

http://varldenshistoria.se/civilisationer/okaent-sprak-funnet-i-palatsÅr 2012 kommer att vara året då svenska folket i överflöd svarade: Absolut!, på både frågor och påståenden. Jag kommer på mig med att ibland fortfarande göra det själv, men undviker det mer och mer då ordet av ovan nämnda anledning blivit något av ett pet peeve den senaste tiden.

Jag ska väl inte påstå att jag själv har något överdrivet lysande varierat, fullständigt korrekt eller rikt språk, men upptäcker ständigt hur jag funderar och reagerar på uttryck jag hör, och över hur de används. Mitt ”pet” har med tiden snarare blivit en mindre kennel.

Ännu ett ord jag nyligen upptäckt att jag lite fånigt reagerar på när jag ser det användas är: Klokskap. Jag vet inte om det beror på personerna som använt det och sammanhangen jag hört det i, eller om det beror på ordet i sig och intrycket man vill/försöker ge av texten genom att använda det.

Ofta använt när folk i näringslivssammanhang vill lyfta fram något man anser självklart intelligent, men som jag ofta upplever egentligen är rätt diffust och långt ifrån givet. Samtidigt vill man med formuleringen ge något slags nördigt gemytligt intryck av att man verkligen vet vad man pratar om.

Jag lägger nu till ordet i raden av årets uttjatade floskler och onödiga, märkliga eller överanvända uttryck som exempelvis ”utmaning” (för ytterligare ett år i rad), ”dragning” och ”tacksnälla”.

Annonser
Det här inlägget postades i Reflektioner och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

68 kommentarer till Dagens språkreflektion

  1. Dan J skriver:

    MItt största språkliga irritationsmoment är för tillfället att folk använder ordet ”fruktansvärt” i tid och otid, om någon säger ”fruktansvärt bra” är det enligt min mening något motsägelsefullt..

    • CarlMath skriver:

      Tycker personligen om att använda ”fruktansvärt/hemskt roligt”. Blir bra variation till mycket/väldigt. Stöter ofta på uttrycket i engelsk skönlitteratur samt bland släktingar, är en fullt korrekt meningsuppbyggnad enligt mig.

      Men smaken är som baken

      //CarlMath

  2. Erik skriver:

    ”Leverera”, ”spetskompetens” (många fotbollskommentatorers favorit)

    När butiksbiträden säger: ”Tack så jättemycket” när man handlat typ ett par strumpor känns inte heller helt trovärdigt. Det känns som om våra kraftuttryck blivit lite urvattnade helt enkelt…

    • Algy skriver:

      Väl talat. Ett uttryck för den helt felriktade servicepolicy som numera är legio i svensk handel. Jag talar av egen erfarenhet.

      • Erik skriver:

        Tack.
        Jag kan inte låta bli att fråga mig hur reaktionen hade sett ut om jag köpt en kostym. Givet att det finns en proportionalitet mellan reaktionen och priset på varan man köper.

    • Lord Laphroaig skriver:

      Erik: hade du köpt en hel kostym hade väl kommentaren blivit ”- Tack så otroligt fantastiskt jätteenormt bauta-mycket, vilken underbar, fenomenal människa min herre är!”

      Håller med om att våra kraftuttryck ibland skulle må väl av att ransoneras…

      • Erik skriver:

        Ja, folk i allmänhet borde behärska sig lite mer tycker jag. Ett korrekt beteende behöver inte vara tråkigt, tvärtom försvinner ofta en mer subtil humor i bullret från lite mer oborstade personer.

    • Gussie skriver:

      Den ökade mängden adverb är tydligen något som 80-talisterna infört i språket om man får tro forskarna.

  3. Mästaren skriver:

    Att bli Kränkt är ju kanske det mest missbrukade uttrycket i svenskan kan jag tycka. Alla blir fan kränkta hela tiden. Prova att söka på ordet hos valfri tabloid så kommer en till synes oändlig lista upp.
    Sen är det nog också så att det går en inflation i kraftuttrycken precis som andra har hävdat

    • Erik skriver:

      Hear hear

    • Lord Sidcup skriver:

      Absolut! 🙂

    • Alistair skriver:

      Det där med kränkt skriver jag under på.
      Passar på att ge Stephen Fry lite utrymme i detta forum då han uttalat sig spetsfundigt kring detta med ”kränkthet”:

      ”It’s now very common to hear people say, ”-Im rather offended by that”. As if that gives them certain rights. It’s actually nothing more… than a whine. ”-I find that offensive”. It has no meaning; it has no purpose; it has no reason to be respected as a phrase. ”-I am offended by that”. Well, so fucking what?”
      –Stephen Fry

      Vill även skriva under på decenniets mest irriterande uttryck: ”Leverera”.
      Mina egna bidrag till listan är ”klockren”, ”i den bästa av världar” och förstärkningsordet ”sjukt” (ex. ”sjukt bra!”)

      MVH
      ~Alistair

      • Archibald skriver:

        Jag brukar säga att ”kränkt” numera är ett klent modeord, ofta använt av gnälliga högstadielever som inte kan ta ens en berättigad och vanlig tillsägelse. Tyvärr även missbrukat av vuxna i liknande situationer.

        Det brukade handla om saker som mänskliga rättigheter, fast det är klart, det går ju rätt mycket i linje med mångas uppfattning om just sina rättigheter. Och många gånger totala okunskap att såna alltid naturligt följs av desto fler skyldigheter.

  4. Lalande skriver:

    Andra irritationsmoment är alla offentliga yttranden (läs: Facebook) av individualistisk – ofta konsumistisk – hedonism: ”njuta”, ”unna sig”, ”vardagslyx”…

  5. Hezekiel skriver:

    Jaså, har ‘absolut’ kommit tillbaka? Det vore bra, ty på åttiotalet retade jag mig på att ‘definitivt’ spridit sig som en fluga bland floskelfolket. Jag brukade påpeka att ‘definitivt’ betyder ‘slutgiltigt’, vilket gör uttrycket komiskt i de flesta sammanhang. Tyvärr fann jag sedan att det ‘absolut’, som min generation använde med samma innebörd, till sin ursprungliga betydelse, ‘fulländad’, eg. ‘löst’, av absolvo, inte är mycket bättre. Det är bara det att floskler man växt upp med inte stör så mycket som floskler som ungdomen hittar på.

  6. 2tum2-Lasse skriver:

    ”Ekologisk bomull tillverkad av vellushår från albinospädbarn av en obskyr indianstam i Bolivia.”

    2tum2-Lasse

  7. Göran Olsson skriver:

    Tack för en intressant diskussion i ett angeläget ämne. Jag vill framhålla två andra språkliga företeelser som jag brukar irritera mig på: användandet av engelska uttryck och andra anglicismer i svensk kontext samt användandet av uttryckssymboler och ideogram i löpande text. Exempel på båda finns i inläggen ovan. Dessa, i mitt tycke, språkliga avarter är vanligen (i synnerhet det infantila användandet av uttryckssymboler) helt överflödiga och antyder att skribenten inte helt (eller, i värsta fall, inte alls) behärskar sitt språk.

    Nu undviker jag förvisso att använda min mobiltelefon till annat än inkommande tjänstesamtal men kan intyga, att det är fullt möjligt att uttrycka sig på korrekt svenska (eller i mitt fall vanligen engelska och tyska) även om man sänder textmeddelanden via telefon eller e-post. Det är, om inte annat, en fråga om respekt för mottagaren.

    • Erik skriver:

      Hej Göran.

      Jag delar i mångt och mycket dina åsikter. Känner mig dock lite träffad pga min kommentar ”hear hear” ovan, som jag förmodar att du syftar på. Jag anser den berättigad inom ramen för TDCs forum och tycker att den passar här i denna tydligt Engelska miljö.

      För övrigt är det nog få skribenter som ”inte alls” behärskar sitt språk. Du måste medge att det är en motsägelse. Ta nu detta som ett lite skämtsamt påpekande och inte som en provokation.

      Med vänlig hälsning,
      Erik

      • Göran Olsson skriver:

        Bäste Erik,

        Det jag avsåg, var nog främst uttrycket ”pet peeve” i det första inlägget. När det gäller språklig behärskning, är det tyvärr fullt möjligt att använda ett ett språk utan att i egentlig mening behärska det, i betydelsen att skickligt bemästra språket i formellt och stilistiskt hänseende.

      • Erik skriver:

        Hej Göran

        På så vis. Då får jag ursäkta mig en smula. Jag kan hålla med om din utvecklade beskrivning. Jag tycker främst att det blir relevant när särskrivningar används.

        ”Fryst kyckling lever”
        ”Lång brun hårig sjuk sköterska”

  8. Fotografen skriver:

    Välformulerat och klokt. Själv stör jag mej på det överanvända uttrycket ”eller hur?” som en del envisas med att använda i tid och otid.

  9. Lord Sidcup skriver:

    Saker att irritera sig på:

    1. ”Formula” – jag köper INGET som det står ”formula” på. Det heter ”recept” på svenska, för bövelen.
    2. ”Ur min synpunkt” – en synpunkt är en position som man ser något ”från”.
    3. ”Jag tillhör en av dem som…” Nej, unge man – du ÄR en av de som…något. Slaveriet har avskaffats. Man kan tillhöra en grupp, men inte en person.
    4. ”Varsågod” – sagt EFTER att någon sagt ”tack”.
    5. Punkt i stället för i stort sett alla andra skiljetecken: komma, utropstecken, semikolon, kolon, tankstreck o.s.v. ersätts med punkt, punkt och åter punkt.
    6. Syftningsfel av typen ”För att att få reda på dödsorsaken måste liket obduceras.”
    7. Särskrivning!
    8. Människor som säger ”pulkabacke”, ”pumpasallad”, ”franskabröd”, ”historialärare”, o.s.v., i stället för ”pulkbacke”, ”pumpsallad”, ”franskbröd” och ”historielärare”.
    9. Överdrivet bruk av anglicismer – särskilt när man hela tiden avslutar det man säger med fraser av typen ”If you know what I mean!”.
    10. ”Typ” – behöver man säga mer?

    • Robert skriver:

      Håller med om alla punkter, utom nummer tre. I rättelsen borde det fortfarande stå ”dem”. Kan även bidra till punkt två: ”från en synpunkt”, men ”ur en synvinkel”.

      • Lord Sidcup skriver:

        Poängen med punkt tre var alltså att man antingen ”är en av dem” eller ”hör/tillhör dem”. Hybriden ”tillhör en av dem” betyder att man tillhör en person. Man kan tillhöra en grupp, eller höra till en grupp, men om man tillhör en person, då är man en slav, rent definitionsmässigt.

    • Mästaren skriver:

      Pumpsallad – inte gott.
      Däremot äter jag gärna en pumpasallad ibland.

      • Lord Sidcup skriver:

        Det finns tyvärr inget som heter det på svenska. Fast imaginär kost kanske är smakligare än det du normalt presterar i köket. 😛

      • IngNilsson skriver:

        Det må så vara, men skulle jag få tillfälle att bli bjuden på middag i Mästarens hem är jag tacksam om han istället för pumpsallad gör en pumpasallad. Min mage är tyvärr så skör att jag tacksamt undviker att mumsa i mig strål-, rotations- och diverse deplacementspumpar om det går.
        Cheers,
        N.N.

      • Erik skriver:

        Bjuds kanske screwdriver till?

      • IngNilsson skriver:

        Inte till men kanske en flock som apretif 🙂

      • Lord Laphroaig skriver:

        Jag instämmer i Mästarens tvekan mot att förtära pumpsallad – rätten i fråga förefaller mig möjligen lämplig att bjuda ”Yaws”, en herre som figurerar i några Bondfilmer, på. Eftersom nämnde hedervärde gentleman inte ingår i min bekantskapskrets kommer jag sannolikt inte heller att tillaga någon sådan sallad.

      • Lord Sidcup skriver:

        Slutbokstaven bortfaller givetvis i detta ord, vid sammansättningar, precis som när det gäller många andra ord som slutar på a i svenskan. Man kan jämföra med de andra exemplen ovan, eller säger ni kanske ”vaggavisa” eller ”räkamacka” också?

        SAOB ger en lång lista med sammansättningar av ordet pumpa. Det här är några exempel:
        – PUMP-FRÖ, n. ApotT 1698, s. 2.
        – PUMP-GRÖT. (förr) jfr -välling.DALIN Vitt. 4: 445 (c. 1750.
        – PUMP-KAKA, r. l. f. kok. jfr kaka, sbst. 2 c. HAGDAHL Kok. 863 (1879).
        – (2) PUMP-KORG, sbst.² (sbst.¹ se sp. ²³86). pumpfodral av flätvärk o. d. Bouppt Växjö 1856.
        – PUMP-KÄRNA, sbst.¹ (sbst.² se sp. ²³97). (pump- 1739 osv. pumpe- 1650–1755) jfr kärna, sbst.¹ 1 b. Hildebrand MagNat. 228 1650.
        – PUMP-KÖTT. om pumpas fruktkött.
        – PUMP-PUDDING. kok. Lbl. 1908, s. 149.
        – PUMP-RANKA, r. l. f. om pumpas slingrande stjälk. PT 1906, nr 1 A, s. 3.
        – PUMP-SKAL. LUCIDOR (SVS) 236 (1672).
        – PUMP-SKIVA, r. l. f. EKBERG Hvad äta? 166 1899.
        – PUMP-STRIMLA, r. l. f. (Till gra- täng på pumpa tages bl. a.) Omkring 1 kg pumpstrimlor. SvD(B) 1917, nr 264, s. .
        – PUMP-VÄLLING. välling tillredd av pumpa. BROMAN Glys. 3: 200 (c. 1730.
        – PUMP-VÄXT.

        Det har kort och gott alltid hetat ”pumpsallad” och ”pumpfrön”. Personligen tycker jag att ”pumpasallad” låter groteskt och korkat, om man nu inte bryter på dialekt, möjligtvis. då kan det väl låta lite gemytligt, men då säger man ”svinahjord” och ”fåramjölk” också.

      • Erik skriver:

        Bäste Sidcup.
        Nu har du övertygat mig i alla fall. Som skåning gillar jag även din dialektreferenser, även om jag delvis har ”bytat” dialekt under åren. Särskilt tvättad blev dialekten under åren i Lund, där klassisk diftongskånska endast hördes från byggnadsställningar.

      • Lord Sidcup skriver:

        ”Nu har du övertygat mig i alla fall.”

        Civilisationens ljus sprids långsamt, men säkert! 🙂

      • Erik skriver:

        Det är skillnad på vishet och envishet. Jag anser att en gentleman ibland måste kunna erkänna sig mot- eller överbevisad.

      • Algy skriver:

        Det här var ta mig tusan den bästa diskussion som förts på TDC på länge!

        Jag säger ”strumpebyxor” vilket man gör i äldre göteborgska. Jag skulle nog säga pumpasallad också för den delen. Som vanligt är SAOL inte att lita på alla gånger, trots att de sitter på ”sanningen”. Jag hörde till exempel att den nya utgåvan har med ordet ”pantertant”. När sade man det senast? 1987?

        SAOL är av naturliga skäl alltid väldigt sena med att registrera förändringar i språket, därför kan dessa ha blivit legio långt innan dess att SAOL fastslår detta.

        Därmed inte sagt att jag är lika liberal som professor Lars-Gunnar Andersson i P1.

      • Erik skriver:

        Jag håller me om att det är en bra diskussion och många som deltar verkar värna det Svenska språket, vilket är bra.
        Vi ska dock inte glömma att nya influenser, även från engelskan, kan berika språket och göra det möjligt för oss att uttrycka oss än mer nyanserat. Genom historien finns många exempel på låneord som tagits in i svenska språket, kanske främst från franska och tyska som varit dominerande språk i olika tider. Nu har vi engelskan som dominerande språk varför det blir naturligt att låna därifrån. Några exempel på gamla låneord är: refug (fr refuge, tillflyktsort), chaufför, konduktör, konditori och så vidare.

        En annan möjlig väg är att göra som fransmännen och, i ännu högre grad, islänningarna och helt enkelt utlysa tävlingar för att komma på egna ord för nya företeelser, exempelvis ”walkman”, som heter ”balladeur” på franska. Vi borde kunna klämma ur oss något i stil med ”portaspelare” eller dylikt som i alla fall låter lite svenskt.

        Vad tycker ni andra?

      • Algy skriver:

        Jag råkar veta att det yngre gardet, både i Frankrike och på Island, tycker att den metoden är sökt och omständlig. De menar att det som exempelvis en apparat kallas ”i folkmun” borde gälla. De har en poäng, tycker jag.

        Däremot kan jag se det rent estetiska värdet i att uppfinna nya ord som passar ”bättre” in i det inhemska språket. Isländska ”veraldarvefurinn” (”världsväven”) är i mitt tycke betydligt vackrare än det svenska låneordet ”webben”.

      • Erik skriver:

        Hej,

        Det kände jag inte till, men det är väl vanligt att ungdomar har lättare att ta till sig nya begrepp och inte är så traditionsbundna.

        Det isländska begrepp du hänvisar till kände jag inte heller till, men håller med om att det är mycket vackert.

        Ett roligt isländsk ord är annars ”Rafnhildur” (med reservation för felskrivning) som betyder flygvärdinna. ”Snyrting” är också kul.

      • Lord Sidcup skriver:

        Algy: e som fogemorfem är väldigt vanligt, och var ännu vanligare förr, så ”strumpebyxor” är inte helt fel, dessutom är det dialektalt, vilket jag redan diskuterat. SAOB (inte SAOL, märk väl) ger också några exempel där ”pumpa” blir ”pumpe-” i sammansättningar.

        När det gäller ”pumpasallad” m.fl., så gäller, enligt mitt förmenande konsekvens; ”pumpasallad” och ”pulkabacke” leder naturligt till ”vaggavisa”, ”räkamacka”, ”kinesiskaspråkig” o.s.v. Problemet är att människor helt enkelt är osäkra på regeln.

        ”Världsväven” är för övrigt förbannat vackert. Jag stödjer denna beteckning, även i svenska. 🙂

      • Zink skriver:

        Lord Sidcup,

        Jag misstänker att du är något förvirrad kring hur SAOB ska användas. Den är en historisk ordbok, en dokumentation av det svenska språket som det har sett ut. Du kan t.ex. se att din referens för ordet ”pumpfrö” är från 1698. Språk förändras, även om jag förstår att många har svårt för att acceptera det. SAOB är inte avsedd att användas som en rättskrivningsordlista, då den inte är representativ för hur språket används idag.

        Svenska Akademiens ordlista (SAOL) däremot, har som ambition visa hur dagens svenska ser ut. I SAOL heter det ”pumpafrö”, inte ”pumpfrö”.

        Men man kan förstås säga ”pumpfrö” om man hellre vill det. Ett språk definieras av de som använder det, inte av de som dokumenterar det.

      • Lord Sidcup skriver:

        Zink: Jag noterar faktiskt att det i senaste upplagan SAOL står ”pumpakärna”. I tidigare upplagor har det tydligt stått ett streck mellan det sista p:t och a i ordet ”pumpa”, vilket markerar att a:t i fråga faller bort i sammansättningar. Några faktiska exempel har inte getts på sammansättningar i min (äldre) upplaga.

        Efter att ha bläddrat runt lite i senaste SAOL, kan jag konstatera att man tillämpar en ren inkonsekvens; vissa ord står med bortfallet a, andra utan, i i vissa fall anges bägge som varianter.

        Det är ganska uppenbart att det som hänt är att människor, vilket ofta händer, blivit osäkra på ”regeln”. Man vet inte riktigt vad som gäller, och då blir det anarki över det hela – vissa ord är så etablerade att man oreflekterat säger det på ”gammalt” vis – andra ord omvandlas till den nya varianten och det råder ingen egentlig enhetlighet alls.

        Tydligen har Akademien, som väl i samma anda borte släppa sitt e, accepterat nyordningen i vissa fall, i andra inte och i ytterliga vissa accepterat bägge varianterna.

        Själv går jag på SAOB och sedan länge etablerad praxis i rikssvenskan; så länge har det här faktiskt inte det här pågått, det finns ingen enhetlighet, ens angående enskilda ord, och det finns ingen anledning att gå över till något som i grunden beror på språkligt slarv och lathet (och som dessutom låter förfärligt). Där finns det en sociolektisk dimension på frågan också. De bildade delarna av allmänheten säger nämligen vanligtvis inte ”svenskalärare”.

    • Jonas skriver:

      Om jag får tillägga något, i synnerhet i nära relation till punkt 10, skulle jag vilja lyfta upp alltså (eller asså som det används), vilket har blivit ett obligatorium för vissa personer att inleda var och varannan mening med. Enligt min uppfattning är det i första hand unga kvinnor som har lagt sig till med detta, av okänd anledning, men även vissa män, vilket verkar störa mig än mer när det sker.

    • Lord Laphroaig skriver:

      Mycket välgrundade synpunkter. Dock erkänner jag mig skyldig till frekventa brott mot regel fyra och får överväga lämplig botgöring. Typ!

      • Lord Sidcup skriver:

        Utmärkt! Den här bloggen saknar aktiva flagellanter, vilket jag länge upplvet som en brist.

        Lite inspiration:

      • IngNilsson skriver:

        Ska vi ta med en mindre mängd lepraskadade också? I släptåg på flagellanterna vore det väl pittoreskt och att sätta in lite haltande spetälska med klockor och skramlor.

      • Lord Sidcup skriver:

        Ingenjörn: Glöm inte eunuckerna och gycklarna!

      • IngNilsson skriver:

        Så rätt. Hur kunde jag glömma dem? En helgonprocession vore kanske inte heller att förakta. Kanske med en autentisk flisa från korset eller st Lazarus mumifierade förhud.

  10. Brummel skriver:

    Det är intressant det du skriver om ordet klokskap. Själv har jag inte hört det användas ofta i min omgivning och har sett det som ett rätt så arkaiskt ord, vackert men föga använt. Själv är jag ganska förtjust i ordet, och försöker få in det i skriven text allt som oftast. Använda det i tal skulle jag däremot inte göra.

    • Erik skriver:

      Jag erkänner mig härmed skyldig att ha använt ordet ”typ” avsett att betyda ”ungefär”. Det skall ej upprepas. Jag anser dock att man kan (och bör) uttrycka sig annorlunda i tal än i skrift, samt att det är skillnad på om man skriver lagtext, på DNs ledarsida, i ett forum, på facebook, tonårs-sms eller Aftonbladet (ja, ni har säkert noterat att exemplifieringen följer en viss rangordning) Jag tror att omgivningen annars skulle tycka att man var en ganska stel, tråkig och märklig person. Men det torde ju vara självklart för de flesta. Det viktigaste är ju trots allt att man gör sig förstådd.

      • Lord Sidcup skriver:

        ”Typ” är mest irriterande när det bara slängs in i meningar, utan egentlig egen betydelse, eller blir ett standardord i slutet på meningar, eller när det följs av ”asså”, eller när det står för sig:

        ”Ska du på matchen?”
        ”Typ!”

      • Erik skriver:

        Jag håller med. I det sistnämnda exemplet ökar inte svaret ”typ” kunskapsnivån om huruvida man tänker gå på matchen eller ej.

    • Lord Sidcup skriver:

      ”Klokskap” är så arkaiskt att det beskrivs som just detta i SAOB: ”numera, utom i b, i sht i högre stil, arkaiserande l. med ålderdomlig prägel, mindre br.” De yngsta exempel de tar upp är från mitten av 20-talet. Det känns lite som att säga ”allom till båtnad” – lite för ålderdomligt även för undertecknad, som gärna tar ord som ”ånyo” i mun.

  11. Robert skriver:

    Klokskap har jag då aldrig hört. Är det samma sak som en klokhet, och varför använder man då inte det ordet?

  12. Mästaren skriver:

    Dem i fel användning som ersättning till de.
    ”Dem kom aldrig!”
    Hemskt!

  13. Alistair skriver:

    Come to think about it så tillhör jag nog dem som har deltagit i, OCH bidragit till den i sär klass mest kverulerande tråden hittills på TDC, typ. 😉
    Sjukt stört!

    MVH
    ~Alistair

    • Lord Sidcup skriver:

      Och ändå har vexillologin inte ens berörts i inlägget ovan!

      Stackars Archie: han visste inte vilket monster han släppte lös. 😉

      • Archibald skriver:

        Eller så var han, mycket, medveten 😉

      • Lord Sidcup skriver:

        Du försöker vinna kategorin ”flest kommentarer” på Drönarklubbens årliga galamiddag, förstår jag. Jag har ju sagt att bloggkrig är både underhållande och lönande. ”War makes work for all!” 🙂

  14. Björn skriver:

    Jag störs av svenska texter som blandar in engelska ord och uttryck liksom tillhörde de det svenska språket.

    ”Pet peeve” är för övrigt käpphäst på svenska.

    • Archibald skriver:

      Om du vill sätta likhetstecken mellan pet peeve och käpphäst, skulle jag nog säga att du är ute och cyklar 🙂

      • Alistair skriver:

        -Indeed he is, indeed he is.

        MVH
        ~Alistair

      • Björn skriver:

        Jag ville bara tipsa om ett svenskt uttryck du kunde, eller borde, ha använt istället. Så som du tycks förtrogen med begreppets innebörd, torde den erforderliga omformuleringen inte bjuda dig några större svårigheter.

  15. Mr P skriver:

    Det största ofoget som jag tycker har ökat på senare år är att folk lägger till ett inte så intelligent bräkande ”ääää” mellan var och varannan mening. Mycket vanligt förekommande. Ofta används det som övergång från någon lustighet till mer allvarligt tal. Här är ett slumpvist valt klipp. Råkade vara A Lokko. Första ääää’et efter 12 sekunder, andra efter 33.

    • Gussie skriver:

      Fast att lägga en ett ”konstpaus ljud” är ju inte direkt något nytt. Lyssnar du på gamla radiointervjuer med partiledare ifrån 60-70 talet så gör de så hela tiden. Idag slipar mediatränare bort sådant ifrån offentliga personer därför ser man nog snarare mindre än mer av det idag – i alla fall i de stora rikstäckande etermedierna.

  16. Grenstadius skriver:

    Utlästa förkortningar, i synnerhet av amerikansk trebokstavsmodell, är alltför vanliga i dagens militärspråk.

    • Alistair skriver:

      Instämmer, de känns ”konstiga” för en gammal militär men denna förändring är kanske en naturlig del av den nödvändiga NATO-anpassningen vilken krävs om vi (FM) skall ha förband i internationella insatser.
      Som kuriosum i sammanhanget fick jag lära mig nåt nytt under min senaste resofftjänstgöring i det att man i FM frångått den gamla gradindelningen med 6300 streck på ett kompassvarv och att det numera heter ”mils” och är 6400 streck, jag menar mils, på ett kompassvarv. Bort med alla gamla militära kompasser och M21:an ett historiskt minne blott…
      Fast å andra sidan, min gamla svenska militära ”tyskkikare” (Zeiss 6×30 med streckplatta, örnmärkt Wehrmacht-överskottsmateriel från kriget) är märkt ”6400” så redan under VK2 visste tyskarna att NATO-anpassa sig 😀

      MVH
      ~Alistair

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s