Nittiotalsnostalgi

Det slog mig här om dagen, att många idag ser på nittiotalet, på samma sätt som några av oss på nittiotalet hyllade sjuttiotalet. Bootcutbyxor, check. Kortärmande polyesterskjortor i antracitgrått eller svart från tillverkare som svenska Dunderdon, check. Skor med stora sulor, check.

Medierna visade hemska bilder på vanvårdade barnhemsbarn i Rumänien, och rasade över hur alkoläsken, denna saftliknande spritdryck, skulle fördärva ungdomen och öka drickandet bland minderåriga, lavinartat. På fredagarna lyssnade merparten av svenska folket på P3s ”Rally”, och på TV skrattade vi åt Killinggängets galenskap. Carlings, var en ny och spännande butik 😉

Mitt i alltihop, pendlade jag under femton månader fram och tillbaka till Boden i en av de sista årskullarna som i bredare omfattning mönstrat för att göra lumpen. Den som inte infann sig till tilldelad tjänst, hade rättsliga påföljder att vänta. Fjortontimmars tågresor i knarriga chartrade militärtåg, med liggvagnar som troligtvis dömts ut som för gamla och risiga för transport av en betalande allmänhet, alternativt flyg mellan Arlanda och Kallax.

Ofta iförd mina lätt utsvängda Levi’s White Tab jeans, ökenkängor, kronans ljust gråblå permissionsskjorta m60, och pappas gamla teddypälsfodrade ljusgrå mockakavaj från tidigt sjuttiotal.

Efter muck jobbade jag lite mer än ett år som montör på en större mekanisk verkstad, och skaffade mig min första egna lägenhet tapetserad i ockragult och lindblomsgrönt. Några år senare kring det av IT-folk fruktade millennieskiftet, skulle jag komma att bilda familj och inleda mina mångåriga universitetsstudier. Varje årtionde har sina hemskheter att förtränga, och guldkorn att bevara i minnet.

Vad har det här med The Drones Club att göra, kanske några av er undrar? Mycket av det låter ju inte alls ”drönarmässigt”?

Vi skriver om tidlös skräddad stil, unvikandet av alltför påtagliga klädmässiga trendfällor och vi pratar om vikten av ett vårdat språk. Viktigast är dock alltid en dos självdistans.

Saknar du förmågan att blicka tillbaka och att kunna skratta åt dig själv när det är på sin plats, finns det stor risk (och viss anledning) att omvärlden gör det i ditt ställe. Det spelar då ingen roll hur fint du talar, hur högtidligt du kan skriva, hur välputsade dina skor är eller hur bra kostymen sitter på dig. Det faller ändå bara platt.

För en kort nostalgitrip, sköna toner från The Verve

Annonser
Det här inlägget postades i Reflektioner, Stil och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

35 kommentarer till Nittiotalsnostalgi

  1. SL skriver:

    Du fick mig nästan till att sakna 90-talet nu. Men bara nästan…😉

  2. Jeeves skriver:

    OT:

    Hoppas det är ok att ställa frågan här?

    Någon som har koll på Saphir Médaille d’Or färger?
    Tänkter speciellt på de olika varianterna av brunt som finns. Svart är ju enkelt men brunt finns ju
    en del varianter.
    Vilka krämer behöver man ha om man har en ”normal uppsättning” av bruna skor?
    Medveten om att ”normal uppsättning” är ett skapligt luddig begrepp.
    Har skor i ljubrunt och mellanbrunt på gränsen till mörkbrunt och även ett par som borde klassas som burgundy kanske? (C&J Brecon).
    Så färgerna:
    Light Brown
    Medium Brown
    Dark Brown
    känns som en bra grund men behöver man även:
    Cognac
    Burgundy
    Mahogany
    ?

    • Andy skriver:

      Ta med dojorna och jämför. Min erfarenhet är dock att skorna mörknar med tiden om du kör färgad skokräm även om det är rätt nyans och att nyansen med tiden blir väldig jämn och lite livlös. Jag funderar på att börja köra ofärgad skokräm på alla mina bruna skor. Annars har du snart ett garderob full med mörkbruna skor.

    • Henric skriver:

      Hej,
      Jag hade samma problem och det löstes sig genom att jag beställde en färgkarta, ifrån Valmour http://www.valmour.fr/cleaning-products/colour-charts-for-smooth-leathersuedenubuck,335 , så jag kunde jämföra med skorna. Färgkartan kostar inte många kronor och skickade som vanligt brev.

      Vänligen
      Henric

      • Jeeves skriver:

        Bra idé, missade färgkartan då det är därifrån jag tänkte beställa.

        Vill gärna handla om min skomakare/skohandlare men när skokrämen är mer än dubbelt så dyr känns de fel.

        Andy: kan vara en idé att kanske köra neutralt mer på bruna skor.

    • Andreas skriver:

      Jämför med skornas nyans. Tänk på att Medaille D´Or krämen ”Pommadier” innehåller väldigt mycket pigment vilket riskerar att färga skorna. Därför rekommenderar jag alltid att man väljer så nära skons nyans som möjligt och annars t om något ljusare. Om man inte vill köra på en kräm/sko så är Medaille D´Or ”Renovateur” den förmodligen bästa allroundprodukten på hela marknaden.

      Vill man ha mer patina är det bättre att använda sig av polishen ”pate de luxe” som inte är fullt så täckande och kan långsamt men säkert ge fantastiska skiftningar med lite olika färger.

  3. Lord Sidcup skriver:

    Bra saker med nittiotalet:
    * Sovjetunionen föll
    * Pudelfrisyren dog
    * TV-monopolet upphörde
    * Alternativrocken slog igenom
    * Åttiotalets pastellexcesser försvann – tack för den, Kurt Cobain!
    * Filmer som Pulp Fiction och Leon
    * Internet dök upp
    * VM-bronset ’94
    * Buffy
    * CD-skivan slog igenom
    * Apartheid dör
    * EU-medlemskap och därmed en ny flora av öl och vin
    * Seinfeld

    • Mästaren skriver:

      Och Rally!!!
      Oh vad jag skrattat med dem

    • Mycroft skriver:

      Håller med om allt ovanstående 🙂 90-talet var ett bra årtionde, även om jag har fått ta till mig mycket av den tidigare delen i efterhand.

    • David A skriver:

      Utmärkt lista! Dock måste punkterna 1 respektive 2 byta plats. Att ett omänskligt politiskt system som håller sina egna medborgare som gisslan går under är en sak. Men Pudelfrisyrerna och Hockeyfrillorna! DÄR kan vi verkligen prata om en djävulsk konspiration mot grundläggande mänskliga värden.

      😉

  4. laphroaigman skriver:

    Tänkte också på Seinfeld, VM-94 och internet. Däremot är jag klart tveksam till alternativrocken i allmänhet och Cobain i synnerhet. Pastellfärger och hårspray byttes i mina ögon bara ut mot otvättat hår, skäggstubb och flanellskjortor. Men i grund och botten var det samma typ av självbelåtna heroin-tomtar. Icke att förglömma att just Cobain fick den briljanta idén att som nybliven far skjuta skallen av sig och göra barnet faderslöst…

    • Mycroft skriver:

      Nåja. Nu är du orättvis mot Kurt. Han var en psykist och fysiskt sjuk man som drevs till självmord. Hans självmordsbrev avslutas med orden ”Please keep going Courtney. For Frances. For her life will be so much happier without me. I love you. I love you.”, så han brydde sig uppenbarligen mycket om sin dotter. Om det är hans barn du är orolig för så är det nog mer relevant att kritisera Courtney Love. Och Frances verkar ha klarat sig bra utan Kurt, som väl är!

      Nu vill jag inte starta en diskussion om dina åsikter kring människor som mår dåligt och begår självmord, jag ville bara förtydliga att du inte framställer Kurt på ett korrekt eller rättvist sätt. Du får det att framstå som han var en vanlig kille som sköt sig bara för att
      jävlas.

      Sen anser jag att man bör lyssna på musik utan att blanda in musikers utseende. Det är inte relevant för musiken!

      • laphroaigman skriver:

        Nu lämnar vi ju temat för huvudartikeln totalt, så jag nöjer mig med ett sista konstaterande att ”fysiskt och psykiskt sjuk” ganska sannolikt kan orsakas av ett mångårigt kraftigt heroinmissbruk. Om jag minns rätt är en av teorierna runt ”självmord eller mord”, att KC vid sin död hade så mycket heroin i kroppen att han inte borde ha klarat att avfyra geväret mot sig själv. Mot detta talar rättsmedicinska utlåtanden som säger att missbruket hade varit så påtagligt och långvarigt att han i princip kunde antas ha ”normal” funktionalitet även vid mycket hög grad av narkotikapåverkan. Vi får skiljas med olika uppfattningar i den här frågan; jag vill till sist bara poängtera att jag aldrig sagt att han sköt sig ”för att jävlas”. Det jag menade var att han (min uppfattning) valde att prioritera sig själv framför familjen, vilket i det här fallet fick extrema konsekvenser. Sedan kan man ju fundera på varför omgivningen lät det hända, drogmissbruket var ju välkänt och minns jag rätt var det inte heller det första försöket att ta sitt liv, vilket personer runt omkring borde reagerat på.

      • Algy skriver:

        Du menar att självmord är ett svek och jag förstår vad du menar. Men det är ett kraftigt förenklat resonemang som tyder på en ganska liten förståelse för mekanismerna bakom beslutet att ta sitt eget liv. Det enda jag kan säga utan att bli alltför specifik är att självmord inte är en enklare utväg än att ”bli frisk” utan något man tar till när alla andra möjligheter är uttömda.

        Angående kopplingen till missbruk är det på sin plats att konstatera att väldigt få människor trivs med ett sådant, och att det ”de valde det själva”-inställningen också är kraftigt förenklad då det finns många faktorer som avgör hur stor risk du löper att hamna i ett missbruk.

        Denna syn är dominerande i många kretsar i Förenta Staterna, men där har man också en helt annan syn på både människor, val och rättssystem.

    • Lord Sidcup skriver:

      Vad gäller Cobain-referensen, så gällde den huvudsakligen just färgerna. Grungemodet i allmänhet var aldrig min kopp heroin…

    • Mästaren skriver:

      Seinfeld – på vilket sätt är det bra nu då?

  5. Rearden skriver:

    Vad gäller skokrämen har jag fått tipset från Davidsson att köra dark brown till mina Hallam. tycker man efter ett tag att de blir tråkiga och för mörka kan man ju alltid ta en ljusare ibland.

    laphroaigman: Det är ju dock inte ställt utom allt rimligt tvivel att han faktiskt sköt skallen av sig själv. Om nu så var fallet så fanns det nog mycket i det huvudet som du aldrig varit i närheten av att ha. Inte för att det rättar hans misstag men att döma människor man inte har en aning om vad de går igenom på ditt sätt är otrevligt att läsa.

    • laphroaigman skriver:

      Eftersom vi inte skulle döma människor är det rätt intressant att det hastigt och lustigt görs jämförelser mellan mig och mannen i fråga, med tanke på att den som gör jämförelsen helt saknar kunskapen som behövs för att göra en sådan bedömning. Bara en fundering…

    • Andreas skriver:

      Angående skokrämen är ju allt beroende på vad man vill uppnå.

      Jag har kört dark brown på mina Lowndes och jag anser att de mörknade rätt rejält av det. Men om man vill att skon skall se relativt ”ny” ut så är det ett bra alternativ.

  6. Algy skriver:

    Jag är extremt kluven till EU-medlemskapet och Buffy var verkligen inget vidare enligt mitt förmenande. Alternativ rock är svårare. Beroende på hur man definierar den senare kan det vara både bu och bä. . Byt ut benämningen mot ”grunge” så ryser jag. Byt ut den mot ”britpop” och jag kan skriva under på att det är/var en bra sak.

    • Lord Sidcup skriver:

      Alternativrock är en väldigt bred term och en del är bra och en del inte. Jag är inget fan av grunge heller, eller av britpop för den delen, men här har du ett par alternativrockalternativ jag gillar (gäller musiken – inte modet):

      Buffy råder det delade meningar om. Personligen är jag helt såld på den snärtiga dialogen, popkulturreferenserna och självironin. Försöker man ta serien på allvar, så blir det förstås helt fel.

      /Spode

      • Algy skriver:

        Egentligen är alternativ rockmusik en ganska usel term, eftersom den är bred. Det gäller ganska många musiktermer. Exemplen ovan skulle man lika gärna kunna kalla folkrock/tidig amerikansk indie/powerpop (REM), funkrock (RHCP) och skatepunk (Green Day).

        Jag gillar det här, om vi pratar 90-tal.

        http://m.youtube.com/watch?v=Yoik35NtFPI

      • Lord Sidcup skriver:

        Supergrass musik har jag aldrig riktigt förstått mig på. De får mig mest att tänka på Ali G:s intervju med Gaz Coombes på Da Ali G Show:

        ”You has got to shave those burns, man. No one ever got into the top ten by looking like a monkey.”
        ”Just ‘cause your band is called Supertramp doesn’t mean you have to dress like a homeless person.”

      • Algy skriver:

        Låten är en ”riktig rökare”. Med eller utan polisonger.

        Annars är nog On Your Own med The Verve och From Time To Time med Ride två av de bästa nittiotalslåtarna i min bok.

  7. Algy skriver:

    Hur sjutton ”bäddar man in” ett YouTube-klipp i kommentarsfältet?

  8. Alistair skriver:

    Musikmässigt var det väl 90-talet inget höjdardecennium enligt mitt förmenande. En del ljuspunkter fanns dock (varav några nämnts ovan), för egen del främst genren ”Britpop” och vissa andra musikaliska inriktningar i Blighty där Portishead, Massive Attack, PJ Harvey, St Etienne m.fl. kan nämnas som bra exempel. Ett färgstarkt band (konstnärsprojekt?) som definitivt gjorde ett avtryck på mig var The KLF.

    MVH
    ~Alistair

  9. Fellow Droner skriver:

    I say! You missed The most brilliant, witty and clever television series ever produced for a droner, Jeeves and Wooster!

  10. Gustav skriver:

    Tack för inlägget! Visst minns man det sköna 90-talet.

    Och The Verve med bitter sweet symphony – en cd som finns i de flesta hem:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s