Vilka är alla dessa stilregler?

”…vilka är stilreglerna och var kan jag läsa på om dessa?” frågar sig en läsare nedan. Efter att nu i många år skrivit här på TDC, tillkommer ständigt nya läsare, med funderingar och frågor om ämnen som i många fall med tiden blivit mer eller mindre underförstådda i diskussionen här i bloggen.

För att besvara ännu ett av de många trevliga läsarmail vi fått in i sommar, bygger även detta inlägg på en läsares frågeställning.

Hej,

Har med stigande intresse följt er webbsida under en tid. Alltid intressanta artiklar med ofta intressanta inlägg av läsarna. Skribenterna förefaller väl insatta i de ämnen de skriver om och bidrar starkt till att man själv vågar följa era exempel. Med ett nyväckt intresse har jag följt många av era tips och råd och har för första gången på många år skaffat ett par snygga bruna derby skor istället för att bara köra svart.

Tack vare de uppslag och idéer jag fått hos bl.a. The Drones Club har jag vid flera tillfällen, både från fru och tonårsdöttrar, fått många postiva kommentarer om min klädsel. Inte så illa för en 40+.

Överlag pratas det mycket som stil, stilregler och liknande. Uppfattningarna är många och oftast hänvisas det till de s.k. ”stilreglerna”. Många gånger sägs det att det är helt ok att bryta mot dessa bara man känner till varför de finns och hur man kan bryta dem på ”rätt” sätt. Som lite av en gröngölning inom området kommer osökt då frågan – vilka är stilreglerna och var kan jag läsa på om dessa?

Kanske hade det varit ett lämpligt uppslag till en artikelserie. Fast jag kan tänka mig att den åtföljande läsardebatten kommer att bli tämligen omfattande då det säkerligen finns lika många åsikter som läsare. Även en artikelserie som etikett och uppförande i olika situationer skulle nog vara inressant bland TDCs läsare.

En annan iaktagelse jag gjort är att yttre stil, av alla inte alltid kombineras med en inre stil och ett korrekt uppförande. Du kan klä upp en buse men bilden blir helt fel om vederbörande inte har vett och etikett samt uppträder med anständighet gentemot sin omgivning…

…Att kombinera en yttre stil med en inre stil, gentlemannamässigt uppförande samt hög moral uppfattar jag som en gryende motreaktion till den roffarmentalitet som varit allenarådande i den västerländska samhällskulturen under lång tid men som efter sekelskiftet blivit allt värre.

Ser fram emot fortsatt intressant läsning.

Med vänlig hälsning

Leonard of Arundell

Käre Leonard!

Först och främst, välkommen och tack för dina vänliga ord. Precis som du själv tänker, vill vi bland annat förmedla med våra skriverier att den yttre stilen snarast skall vara ett visuellt uttryck för sunda inre värderingar och en god stilkänsla.

Gällande de stilregler som man frekvent refererar till i förbifarten, finns egentligen i en mängd olika tappningar lite beroende vem som satt dem på pränt.

I grund och botten handlar det oftast om stilmässiga värderingar som hängt med mycket länge. saker som en gång haft en praktisk betydelse, och därför mer eller mindre blivit ”regler”. Många riktlinjer är till stor hjälp, just för att de har en praktisk förankring. Andra är hopplöst daterade då tiderna trots allt ständigt förändres.

Exempel på några stilregler kan vara, ”aldrig bruna skor till svarta byxor”, som mest grundar sig i att det visuellt blir aningen av en kulörmässig krock. Här är en regel, som i ett och annat fall brutits med finess, bland annat via ett par handsydda mockabrogues, som en känd profil med medveten stilsäkerhet och självdistans matchade till smoking! Det kräver sin man, men är inte omöjligt.

”Aldrig bruna skor efter klockan 18” är en tröttsam relik till stilregel, som bottnar i att man förr alltid bar frack till kvällen. Fracken är svart, och lämpar sig därmed inte tillsammans med bruna skor. Hur ofta bär vi idag frack för att klockan är efter 18 på kvallen?

”-Stroganoff, eller blodpudding till middag ikväll älskling?”

Att kavajen längdmässigt ”alltid måste täcka stussen” är en annan stilregel, som troligtvis rent praktiskt bottnar i de proportioner en välskuren kostym skall skapa på sin bärare. Dock finns idag många exempel på kavajer som är aningen kortare, men som ändå kan vara riktigt stiliga på rätt bärare i rätt sammanhang. Mycket en fråga om personlig stil, tycke och smak.

”Vidden på byxbenets slut, skall alltid täcka 2/3 av skon, och skall längdmässigt nå ner till skons klack, eller i alla fall till halva skons bakkappa”, lyder ännu en ”regel”. Själv tycker jag i dagsläget byxor ser på tok för stora och bylsiga ut om snittet slaviskt följer dessa riktlinjer. Framförallt om byxorna sitter på en kort man, som då i mina ögon blir mycket av Lilla Fridolf, för er som minns. Återigen, en smaksak. Onödig att tvista om, men som regel kan den framgångsrikt ”brytas”.

Tankarna kring mitt eget ”stilregelbrott” gällande just längd och vidd på byxben, bygger mycket på att det ändå finns en poäng med grundresonemanget om de täckta två tredjedelarna av skon. Ett byxben som har den vidden, ser i 99 fall av 100 mycket lustigt ut om det är kortare än att det vilar tryggt mot skons läst. I det hundrade fallet, finner vi troligtvis en stilvirtuos som högst medvetet valt en kortare byxländ, och får det att se bra ut.

Som jag ser det finns ett logiskt samband mellan längden på byxbebet och dess vidd. Ett smalare byxben, bör i mitt tycke också vara avsevärt mycket kortare för att se vettigt ut.

Som en annan vanligt förekommande stilregel kan vi nämna ”Bruna skor, brunt skärp. Svarta skor, svart skärp”. En av de stilregler som om den följs, via små medel lyfter intrycket av en klädsel avsevärt.

Även om tanken är väldigt god skulle det som du själv anar, av många anledningar, troligtvis vara svårt att samanfatta en hel inläggsserie om stilregler. Det är ett mycket omfattande ämne, med ett om möjligt ännu större utrymme för egna tolkningar.

Jag kan varmt rekommendera dig att köpa Bernard Roetzels bok ”Gentlemannen”, som på ett intressant sätt bygger på många av de klassiska stilreglerna. Som sagt ovan, har många av reglerna en rent praktisk verklighetsförankring. Ofta kan man tjäna på att känna till dem i grunden, och framförallt orsaken till dem, då de ger en god grund att bygga sin stilidentitet på.

Regler som aldrig ifrågasätts och omvärderas är dock sällan lyckade. Den dag man känner till många stilregler och förstår dem, är det även tid att ifrågasätta dem och ställa sig frågan om de verkligen fyller en god funktion för just dig?

I många fall gör de säkert fortfarande det, medan ”reglerna” i sin grundform i andra fall snarare kanske istället får dig att känna dig utklädd.

Kostymen som den ser ut idag, är ett mycket bra exempel på nyttan av att omvärdera gamla stilmässiga ideal. Kring sekelskiftet mellan arton och nittonhundratalet var plagget motsvarigheten till dagens fritidskläder. En riktig karl klädde sig i frack med hög hatt, och inget annat.

Det blev mycket väsen när engelska affärsmän sakta men säkert började använda plagget i stadsmiljö och jobbsammanhang. Idag har ju kostymen en helt annan roll i herrgarderoben.

Jag hoppas de här ger en lite bild av vad man menar med stilregler, samt att du har uppslag att söka vidare information på egen hand.

Med vänliga hälsningar

Archibald

Tillförordnad divisionschef
Dönarklubbens avsuttna paragrafkavalleri

Annonser
Det här inlägget postades i Stil och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

35 kommentarer till Vilka är alla dessa stilregler?

  1. Alistair skriver:

    -Min enda riktiga regel är den att regelmässigt, när helst tillfälle gives, försöka säga emot Drönarklubbens uppsuttna paragrafkavalleri närhelst dessas stockkonservativa trynen (eller deras ”wannabes”) må sticka upp i embrassyrerna i högmodets höga torn.
    I övrigt instämmer jag i stort i det Archie skriver ovan.
    F.ö. har följande uppmaning tjänat mig väl i livet så här långt, må vara i klädsammanhang som i trafiken, i fält eller i affärssammanhang; ”-Lär dig ”reglementet” så att du med vett och förstånd vet när du kan (eller bör) bryta mot det”.

    Så, nu inväntar jag med ro en samlad bredsida från ett av TDC:s mer dammiga sällskap; ”DSG” (”De Stockkonservativas Gäng”)!

    MVH
    ~Alistair

    • IngNilsson skriver:

      Alistair,
      även jag har denna uppmaning som husregel. Man bör rimligen vara medveten om den kontext i vilken man befinner sig och väljer man att i denna vara okonventionell, bör det tjäna något syfte. Det bör då under alla omständigheter vara ett aktivt val, inte en omedvetet handling.
      Vad din riktiga regel beträffar, känns det verkligen som att du funnit en mening i din tillvaro.
      Trevlig söndag tillönskas vänligen,
      N.N.

      Ps. Lite intressanta reflektioner vad beträffar stil finns även i Nicholas Antongiavannis ”The Suit – A Machiavellian Approach to Men’s Style”.

      • Fläderblom skriver:

        Antongiavannis bok är väldigt trevlig läsning. Det är en bok om herrkläder som travesterar Machiavellis Fursten</i. Boken är inget för nybörjaren; man bör kunna sin Roetzel och sin Flusser och ha några års erfarenhet av dandyism för att man skall förstå allt i den. Man måste också komma ihåg att den är skriven ur ett amerikanskt perspektiv och att amerikanska stilregler inte är riktigt som de svenska: Frackens ställning är exempelvis mycket svagare i USA och de fyrkantiga kostymer som betraktas som traditionella där är inte traditionella här.

      • David A skriver:

        @Fläderblom Vad avser du med ”de fyrkantiga kostymer” som skulle anses traditionella i USA???

        Menar du själva snittet så är t ex en amerikansk sack suit inte mer ”fyrkantig” än en klassisk engelsk kostym. För utmärkta exempel på traditionellt amerikanska sack suits, se valfritt ”Mad men”-avsnitt. 🙂

      • Fläderblom skriver:

        Traditionell är ett svårt begrepp. Ofta finns det flera traditioner, som i exemplet amerikanska kostymer. En sack suit kan vara traditionell, men är inte fyrkantig. Till skillnad från dig uppfattar jag inte Mad Men-kostymerna, med sin kroppsnära siluett och smala slag, som utpräglat traditionella. De är snarare modekostymer från tidigt 1960-tal.

        Nej, för att hitta de kostymer jag kallade fyrkantiga (och traditionellt amerikanska) får du gå längre tillbaka i tiden. Tänk en skämtteckning med en nyrik amerikan från runt 1930 – cigarr i munnen, överlägsen min, en tjock bunt med dollarsedlar i handen, breda brätten på hatten och dubbelknäppt kostym med breda, kantiga axlar. Sådana kostymer finns fortfarande att få tag på hos exempelvis Brooks Brothers och J. Press. En expedit på Brooks Brothers i Washington DC försökte faktiskt pracka på mig en sådan när jag i vintras efterfrågade just en traditionell amerikansk kostym. Det blev ingen kostym den gången, bara en kavaj och några skjortor.

      • David A skriver:

        @Fläderblom OK, då tror jag att jag förstår vilken sorts passform du menar. Men den typen förekommer verkligen inte särskilt ofta numera; den sista offentliga figuren jag kan minnas som bar kostymer i närheten av det snittet var George Bush d ä.

        Episoden på just Brooks Brothers låter annars märklig. Deras ”rymligaste” moderna passform Madison fit tycker jag ligger ganska långt ifrån en sådan ”fyrkantig” typ av kostym. Men jag kanske är blind eftersom jag själv också är väldigt förtjust i just BB. 🙂

        J.Press däremot erbjuder onekligen en ”bulkigare” passform, men det är väl bara J.Press och Oxxford som erbjuder sådan passform numera.

      • Alistair skriver:

        @IngNilsson,

        Jajemän, jag har, med min regel verkligen, verkligen funnit en mening i tillvaron. Korrekt uppfattat, ingenjören!

        MVH
        ~Alistair

      • IngNilsson skriver:

        Alistair,
        mina hjärtliga gratulationer.

        Fläderblom,
        Jag håller med dig att det är en bok för den amerikanska marknaden och smaken. det hindrar dock inte att en hel del allmängiltiga sanningar döljer sig däri.
        Cheers!

      • Alistair skriver:

        Tack ingenjören. Dina uppmuntrande ord värmer och förvånar samtidigt ända in i min postmoderna ”själ”! Att utmana stofiler skapar faktiskt en riktigt stor mening i livet för mig. Jag är av uppfattningen att just det, ända sedan upplysningstiden, har varit en primus motor för västvärldens kulturella och intellektuella utveckling. Vissa gör det stort och vissa gör det litet. Jag kanske gör det mikroskopiskt, men ändå. Varenda gång jag lyckas reta upp en stofil så ger det mig en kick. Jag får många kickar på TDC.

        Upp till kamp mot regelidioti, pekpinnar, moralpanik och tråkighet, varhelst deras fula trynen må böka fram!

        MVH
        ~Alistair

    • Björn skriver:

      Den som tror sig förbättra världen med sitt gnäll, blir aldrig stort mer än en kverulant.

      • Ing. Nilsson skriver:

        Bäste Björn,

        Även om jag delvis kan finna mig i din kommentar ska det tillstås att om gnället förpackas snyggt i tilltalande eller i alla fall intressant retorik, är det en konstform som kan konsumeras med stort välbehag.

        Cheerio,
        N.N.

      • Björn skriver:

        Bäste ingenjör Nilsson,

        jag tillstår gärna att ett av de mest underhållande inslagen här är de regelbundet återkommande retoriska dueller du och din medduellant utkämpar. Men jag befarar att den som med sin kverulans tror sig bidraga till västvärldens vidare intellektuella utveckling och kulturella fortbestånd kan ha förlorat det uns av självdistans som är så viktigt för att göra tiraderna uthärdliga eller till och med tilltalande för omgivningen. På ett personligt plan föreligger även risken att man i denna anda av självförträfflighet förnöjt lutar sig tillbaka i länsstolen istället för att även betänka vad gott man kan göra i världen.

      • Alistair skriver:

        Nu blev jag nyfiken. Björn, vem kverulerar (”gnäller”) om vad?

        MVH
        ~Alistair

      • Björn skriver:

        Bäste Alistair,

        de flesta läsvärda och underhållande kommentarer på den här webbplatsen utgörs av kverulans, eller gnäll, i någon form. Jag kan försäkra dig att dina bästa alster sorterar till denna kategori.

      • Ing. Nilsson skriver:

        Bäste Björn,

        i första skedet är jag benägen att tycka att det vore förmätet att lägga fingervisningar om ”västvärldens vidare intellektuella utveckling” i diskurser om färg på strumpor, det fula i denimskjortor eller andra klädselrelaterade ämnen. Jag är övertygad om att de flesta läsare och kommentatorer här inte besöker denna weblog för att utveckla intellektet utan mer ser till ett behov av tidsfördriv eller i bästa fall inspiration.
        Efter initalskedet kan knappast tro att de återkommande besökarna och kommentatorerna här (mig själv givetvis inkluderad) tar sig själv på särskilt stort allvar med tanke på de verkligen trådsmala ämnena som dissekeras. Det är inte ens frågan om ilandsproblem utan rör sig snarare om nästintill tramsiga skräddarpreferenser. Alla är medvetna om det och alla spelar med som om det vore frågor av samma vikt som svälten i Somalia — med passande affekt naturligtvis. Handen på hjärtat så spelar mönsterriktningen på min pocketsquare ur arbetssynpunkt mindre roll än min kollegas benägenhet att bära löpskor till sina jeans när vi har klienter på besök, men jag tycker själv det är stimulerande att få till det jag uppfattar som estetiskt tilltalande. Därmed närmar vi oss konsten och kan ansluta oss till stilen på retoriken 🙂

        Dock är jag rörande ense med din anmodan att man bör kavlar upp ärmarna för att göra gott istället för att anta passivitet. Detta gäller f.ö. i alla livets facetter, skulle jag tro.
        Ora et labora!

        Cheers,
        N.N.

      • Alistair skriver:

        Att lagda fingervisningar i diskurser om klädstil knappast bidrar till någon mätbar ”intellektuell utveckling” är väl tämligen solklart. Där är vi väl (alla?) överens om, åtminstone har du, ingenjören, vid upprepade tillfällen, empiriskt överbevisat detta.
        Att däremot ta tillfället i akt att så ofta som möjligt motarbeta all form av kreativitetsdödande mossighet och ”stofilitet” är däremot i allra högsta grad en aktivitet som stimulerar åtminstone mitt intellekt, om inte annat stimulerar det mitt synnerligen enkla sinne för humor och min kanske något barnsliga läggning att vilja utmana (och kanske retas en smula). Så långt verkar jag ju lyckas ganska bra, eller?. Reaktion tyder ju på någon slags receptivitet vilket ju gör att jag kanske kan förändra någon, liten, ynka stofilhjärncell hos någon. Kanske, kanske inte. But all the same, a game wortwhile!

        I övrigt instämmer jag i allt i ingenjörens senaste inlägg. Man kan väl säga att öppnare dörrar har väl sällan sparkats in på ett så retoriskt ”intressant” sätt.
        Ta dig en rejäl slurk av din Metaxa (eller vad du än har i flaskan), ingenjören! You sure seem to need it!

        Sen undrar jag vad detta ”att göra något” kontra ”passivitet” tema bottnar i? Om jag vore lite mer ödmjuk skulle jag vara perfekt, men jag är inte där än så jag så kan därför inte annat än att undra om behovet att poängtera dessa förhållanden möjligen ligger i en personlig frustration att inte själv lyckats åstadkomma så mycket man skulle velat. Menar Björn och ingenjören att ”kverulans”=”passivitet” här på bloggen och hur menar ni vidare att ert svar (eller lösning); ”att göra något” då bör manifesteras här på bloggen?

        MVH
        ~Alistair

      • Ing. Nilsson skriver:

        Bäste Alistair,
        min allmänna uppfattning är denna: att reta eller uppröra andra utan anslutande syfte, kan inte ses som en stimulans av intellektet, utan snarare en form av narcissism och yttring av ett självbekräftesebehov. Kanske till och med ett symptom på osäkerhet.

        Vad beträffar ditt intressanta inlägg skulle jag gärna se hur din analys av min tillskrivna empiriska bevisföring ser ut. Vidare vänder jag mig mot din aversionsyttring gentemot ”kreativitetsdödande mossighet och ”stofilitet””. Som jag ser det befinner sig människan alltid i ett spänningsfält mellan dualiteter och i detta sammanhang särskilt konservativa resp. progressiva krafter. Att i detta spänninsfält utropa sin egen potential (om en elektromagnetisk analogi tillåts mig), alt position till en allmängiltig referenspunkt, ifrån vilken man sedan öser bannor över andra, är lika befängt som progressiva krafters kårhusockupation 1968 ter sig i retroperspektiv. Ergo, det erfordras mer analys och eftertanke både över sin egen position och den man kritiserar, när man vill handla för en bestående effekt. Mycket av blindheten inför detta faktum, kan säkert tillskrivas ungdomens entusiasm och oförsiktighet och osökt vandrar tankarna till ett underhållande citat av Arne Anka.

        Tappar man verklighetsförankringen och biter sig fast i positioner och handlingsmönster som gagnar självändamål i stil med att ”motarbeta all form av kreativitetsdödande mossighet och “stofilitet” ” kan jag inte se hur man kan betraktas som en kreativitetens förfäktare, utan man är helt enkelt uppfylld av en övertro på sin egen förträfflighet — ett tydligt tecken på konservatism (jmfr. Göran Persson), det senare ett brott jag själv också ständigt gör mig skyldig till. I sammanhanget vill jag även hävda att för att kunna verka för en långsiktigt höjd kreativitetsnivå och ”out-of-the-box”-tänkande, fordras en helt annan strategi än kverulans (oavsett den retoriska nivån), något varje erfaren forskninschef är väl medveten om. Dessutom anses tristess och inaktivitet just krativitetens moder, vilket ansporrar oss att utveckla saker eller rent av oss själva. Att sitta på blyröv och dessutom peka på det faktum att andra gör likadant är inte kreativt, utan på sin höjd en begränsad analys baserad på haltande självinsikt.

        Om man ständigt verifierar sin moraliska kompass i att ”göra gott”, eller som jag mer avsåg inte sitta passiv gentemot företeelser som har negativa följder för den egna personen, dennes omgivning eller tingens ordning i allmänhet, utan verkligen försöka betyda något genom analys, verifikation och förändring av egna beteendet — internt såväl som externt. Då är det min fast övertygelse att denna av process, eller åtminstone strävan mot att följa den mer effektivt, ger en mer riktig referenspunkt för ens handlande och även ökar ens självkännedom.

        I sak har du däremot rätt i att det är så mycket jag jag lämnat ogjort som jag verkligen borde ha gjort, inte bara i hänseende av min egen moraliska eller stilistiska kompass. Dock har jag gjort den erforderliga analys som är nödvändig för en skräddad syntes och har börjat arbetet mot en förbättring. Jag kan bara hoppas att du tar dig tid att göra detsamma. Inte bara för egen vinning, utan även till andras fördel.

        Jag hoppas på ditt samtycke till att jag vidare låter Metxan stå orörd. Skulle du själv vilja ha en slurk, så är du hjärtligt välkommen att ange vart jag kan skicka flaskans adress för upphämtning alt. slurkande.

        Cheers,
        N.N.

      • Alistair skriver:

        Som sagt, jag saknar en ännu en betydande portion ödmjukhet innan jag anser mig vara perfekt. Det intressanta är att jag principiellt instämmer i allt du skriver eftersom jag lika gärna skulle kunna skrivit det själv. Läs gärna ditt inlägg igen och för ros skull, tänk dig att kritiken du anför istället vore riktad mot dig. Ett ödmjukhetens kraftprov kanske?
        Ett sammanfattande intryck av ditt inlägg kanske bäst kan beskrivas med ett engelskt ordstäv som jag tycker passar väl in i detta sammanhang; ”The pot calling the kettle black”.
        Jag kan även försäkra dig att jag är långt, långt från ungdom… 😀

        Det är alltid roligt att läsa dina inlägg. Långt och omständligt skrivet, visst, men roligt, ja!

        MVH
        ~Alistair
        Kverulant

      • Ing. Nilsson skriver:

        Bäste Alistair,

        oroa dig inte, jag är väl förtrogen med det av mig författade – med alla implikationer.
        Om du inte bara kan finna dig i det skrivna utan även anger att det hade kunnat vara från din hand, är jag självklart väldigt nöjd.
        Du lyckas därmed utföra ett akrobat- och balansstycke i argumentation som förtjänar både applåd och fanfar. Det skall dock sägas att det känns som att någon, efter att ha påpekat att jag har fula byxor, medelst ett ”smash-grab-and-run” försöker sno dem medan jag fortfarande är i dem.
        När vi sen konstaterat att du inte kan gömma dig bakom ungdomlig entusiasm, kan det ju vara intressant att vet om du kanske var på plats när det begav sig i maj 1968?
        Slutligen är jag glad att jag kan frammana ett uns av underhållning hos dig med mina kommentarer. Även dina alster kan har ett visst underhållningsvärde – ungefär på samma sätt som man i anticipation betraktar nålen innan blodprovet.
        För de som gillar denna typ av spänning är dina avfyrade skott garanterat en fest för öga och tanke, men i den mån det går försöker jag gärna undvika dylika skriverier på rekommendation av min cardiolog.

        Cheers,
        N.N.

      • Mycroft skriver:

        Nu har nivån passerats där jag inte längre hinner läsa igenom alla nya kommentarer under en kafferast.

      • Ing. Nilsson skriver:

        ”Success is how high you bounce when you hit rock bottom.”
        -George Patton

  2. Algy skriver:

    Bäste Leonard,

    Ett väl formulerat läsarbrev. Jag tycker att dina reflektioner kring hur dagens roffarmentalitet avspeglar sig i brist på yttre och inre stil är intressant.

    I övrigt: väl skrivet, Archie och Alistair.

  3. Erik J. skriver:

    ”Kring sekelskiftet mellan arton och nittonhundratalet var plagget motsvarigheten till dagens fritidskläder. En riktig karl klädde sig i frack med hög hatt, och inget annat.” Detta är ett mycket okunnigt eller möjligen väldigt illa formulerat påstående. Titta på några godtyckliga stadsmiljöbilder från sekelskiftet 1900 där det förekommer män. Jag är säker på att du kommer att se flera kavajkostymer, ett stort antal bonjourer, en och annan redingote och förmodligen även någon city dress. På herrarnas huvuden finns höga hattar, plommonstop, platta halmhattar, studentmössor och en och annan keps (endast till enklare klädsel). Frack bar man till operabesöket, begravning och stora högtider, inte på kontoret eller promenaden.

    Stockholms stadsmuseum har en fantastisk mediesamling som heter Stockholmskällan där man bland annat kan njuta av massor av sekelskiftesbilder. Titta till exempel på den nu aktuella bilden av prisutdelningen vid olympiska spelen i Stockholm 1912. Jag ser jacketter, bonjourer och kavajkostymer – men inte en enda frack. Menar Archibald att herrarna honoratiores inte var riktiga karlar? Skäms!

    • Lord Sidcup skriver:

      Nu behöver vi ju inte bestiga Riksdagsbyggnaden utklädda till Spindelmannen över det här, men jag noterade samma sak. Fracken är sedan mitten av 1800-talet ett utpräglat högtidsplagg och var knappast något helt alldagligt kring seklskiftet.

      Att den inte förekommer på bilden från de olympiska spelen, beror sannolikt på att det är ett kvällsplagg. Jag noterar också förekomsten av jackett på bilden, vilket sannolikt är ett utländskt inslag. Jacketten blev vanlig i Sverige cirka 50 år senare.

    • Archibald skriver:

      Tjaa, tidangivelsen kanske var aningen grovhuggen.

      Huvudsyftet med uttalandet var dock att framhålla förändringen i uppfattningen av det plagg vi idag kallar kostym. Från de första gångerna den användes i formella sammanhang, till nutid.

      Om det inte framgick tillräckligt tydligt ovan, hoppas jag det står klart nu.

      Och så fick ju Erik ett lysande tillfälle att glänsa lite med sin insikt i gamla tiders vardagsklädsel, inte sant?

      • Lord Sidcup skriver:

        Du vet väl att du måste få allting rätt direkt – hela tiden? Om man någonsin uttrycker sig otydligt på en blogg, eller, anfäkta och anamma, tar misste på riktigt, så förtjänar man att kallas ”idiot”, ”snyltrot” och kanske ”pedofil”.

        Det har jag lärt mig på Flashback.

        =P

      • Alistair skriver:

        -Så sant, så sant…

        MVH
        ~Alistair
        leg. Snyltrot

      • Archibald skriver:

        😀

    • Mycroft skriver:

      Om någon får för sig att bestiga Riksdagsbyggnaden klädd som Spindelmannen, glöm inte att ta bilder…

  4. Garderners Delight skriver:

    Ett långsamt mognande är inte att förakta och i det här sammanhanget växer det yttre genom det inre men också av att låta sig inspireras. Dock behöver inspirationen hjälp av en referens för att smälta samman med en subjektiv gestalt(ning). Därför är det troligen bra att vara orienterad i en del stilregler liksom vad som kan tänkas menas med ”klassiskt”. Ur denna orientering och vetskap om innebörd kan det roliga ta språng; Att finna och utveckla sin egen särart och upptäcka den där sköna känslan när vi betraktar vår spegelbild med en förnöjsam min som känns ”där inne”.

  5. Spiceywiener skriver:

    Vilket trevligt läsarbrev!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s