Uppsträckning måndag: Det är också föräldrarnas fel.

Det diskuteras en hel del om samhällets påverkan på människors åsikter. Skönhetsideal, moralisk inställning till olika situationer och företeelser. Uppfostran, med mera. Ofta skylls missförhållanden och sneda värderingar gärna på vad vi ”matas” med i samhälle och media. Var går då gränsen för ditt eget ansvar?

Att pojkar är olydiga och ouppfostrade i skolan, ursäktas ofta med att de bara uppfyller förväntningarna på den stereotyp vuxna och skolan serverar dem. Att skönhetsidealet med svältsmala kroppar är eftersträvansvärt, skyller man på modedesigners som föredrar smala pojkkroppar. Sällan diskuteras hemmets roll i sammanhanget. Det är inte samhället som låter barn växa upp till ouppfostrade slynglar, med de värderingar sådana har.

Visst spelar intrycken från omvärlden alltid en viss roll i den uppfattning vi skapar oss rörande vad vi vill uppnå. Dessa intryck är dock i mina ögon långt ifrån något avgörande tvång för vilka val vi gör. Det är alltid fritt att väga in sitt eget sunda förnuft, om man begåvats med ett sånt.

Om barn i skolåldern ser ut som små späckstinna köttbullar med armar och ben, tycker jag inte det kan skyllas på något annat än vad deras föräldrar låter barnen stoppa i sig. Visst finns det i något sällsynt fall säkert en medicinsk diagnos som gör att barnen lättare lägger på sig vikt. Jag vågar dock tro och påstå att i 99% av fallen beror det på att ungarna dricker O’boy till frukost om morgonen, äter glass, godis och fika med saft och bullar med mera flera dagar i veckan. Att deras föräldrar låter dem göra det, och att föräldrarna sannolikt gör detsamma.

Jag tror att de flesta av de ovan uppräknade problemen, går att spåra i de signaler vi vuxna ger våra barn. Även om de får olika grader av uppstyrd uppfostran, är jag övertygad om att de saker vi säger till dem, eller gör i deras närhet är det ytterst avgörande faktorerna som påverkar, tillsammans med de mentala drag som utgör en del av barnens egen personlighet.

Är du själv väldigt mån om hur du klär dig, kommer det snart att märkas hos dina barn. Vill dina skolbarn ”hålla igen” med vad de äter, beror det snarare på vad ni gör hemma än vad signalerna i samhället säger. Här anser jag också det är väldigt viktigt att vi lär barnen den idag långt ifrån givna självklarheten: Vuxna är vuxna, och barn är barn. Det medför ganska många skillnader.

Visst ska man vara medveten om att barn gör som du gör, och inte som du säger. Det ska dock också stå klart att vuxna inte lever efter samma förutsättningar och förhållningsregler som barn, och att barn aldrig kommer att leva, eller ska leva som vuxna.

I lördags stod jag i kön på McDonalds, för att köpa mig och min familj en snabb lunch av skräpmat. I kön bredvid, stod en familj där barnen fått för restaurangen typiska ballonger på små pinnar. Sonen i envisades med att trycka upp sin ballong i mitt ansikte upprepade gånger. Även om hans föräldrar inte gjorde något åt saken, hade jag inga som helst problem med att framför ögonen på dem ta ett fast tag om barnets hand, och tydligt med nänligt förklara att han skulle sluta, och varför. Något föräldrarna till barnet borde gjort långt innan jag själv tog tag i saken.

Som alla andra, har jag givetvis fel och brister. Fler än jag skulle önska. Ju äldre mina barn blir, ser jag tydligt hur jag överför dem till deras led varesig jag vill eller inte. Det går inte att skylla på signalerna man får i samhället. Samtidigt ger jag dem de värderingar jag tycker är sunda, och som jag hoppas ska göra dem till trygga, sunda personer.

Jag tror inte det bara är sammhället som exempelvis säger ”det där kan du inte ha på dig” eller ”så där kan du inte se ut”, ”så där kan du inte göra”. Sånt kommer lika väl från pappor och mammor. Ibland är det av ondo, och ibland är det vad som krävs i kommunikationen mellan en vuxen och ett barn. Jag tror också vi i stor utsträckning kan styra vilket som har störst genomslag hos barnen. Tänk på det nästa gång du ondgör dig över samhällets inverkan på våra värderingar.

Annonser
Det här inlägget postades i Stil och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

32 kommentarer till Uppsträckning måndag: Det är också föräldrarnas fel.

  1. Andreas skriver:

    Hear, hear!

  2. Lord Sidcup skriver:

    I mitt arbete som publikvärd, för en svensk elitfotbollsklubb, har jag inte bara lärt mig att det inte är något problem att ta tag i barn som inte sköter sig. Jag har också noterat föräldrars totala uppgivenhet i frågan.

    Vi har föräldrar, från våra olika ungdomslag, som kommer in och hjälper till som publikvärdar på matcherna. Man skulle ju kunna tro att människor som är har barn, och dessutom ofta är ansvariga för hela fotbollslag, skulle veta hur man hanterar barn. Men, nej, de bara står där och rycker på axlarna; ”Vad ska jag göra? De lyssnar inte på mig!” Jag går fram till barnen, säger till – helt utan att höja rösten eller vara otrevlig – och ett helt gäng barn/ungdomar lommar iväg från platsen de inte får vara på.

    Gång på gång upptäcker jag att det mesta i livet egentligen är så förbaskat enkelt. Och om du tar ett steg extra, och bara gör något, så blir det bättre än det som 95% av befolkningen gör. Det gäller kläder, sport, kunskap, mat – vad som helst!

  3. peter skriver:

    5. I mitt eget land är jag på främmande mark. Jag är stark men saknar makten och förmågan. Allt vinner jag men förblir ändå förlorare.i gryningen önskar jag god natt.när jag läger mig ner grips jag av skräck för att falla. – Fancois Villon

  4. swedeflyer skriver:

    Det stora ”problemet” är kanske att vi föräldrar inte drar åt samma håll… Det är, i och för sig, kanske civilisationens räddning, men… Vad jag och min fru har för uppfattningar om ”väluppfostrat” kanske nödvändigtvis inte stämmer överens med vad en del klasskompisars föräldrar tycker. Vi tycker till exempel inte att det är ok att en 8 åring spelar vilka datorspel som helst. Det tycker vissa klasskompisars föräldrar. Detta har medfört att dessa klasskompisar inte vill leka med min äldsta son, för att då vet de att de inte får spela vilka spel som helst…
    Rätt eller fel… Det skapar en hel del diskussion vid middagsbordet…
    Trevlig artikel med mycket tänkvärt! Lägg in lite Vygotskij och Bourdieu så får man en ganska klar bild av vad det handlar om… 😉

    /Charles

    • Archibald skriver:

      Spännande kopplingar, då det hela är tänkt ur ett sociokulturellt perspektiv.

      Vår äldsta dotter har inte fått se på alla tv-serier kompisarna i skolan pratar om. Det bygger barriärer för stunden, och genererar som du påpekar en del diskussion. Våra barn har heller inte mått dåligt av att inte ha ägt leksaksvapen, etc.

      Vi reonerar också som er gällande datorspel, även om jag gissar att den är mer aktuell om man har söner.

      • swedeflyer skriver:

        Om vi då hade haft våra barn i samma klass hade det inte funnits ett så stort ”problem”, då de ju haft samma regler, men jag vågar drista mig till att påstå att det ändå finns ett visst mått av sundhet i att som förälder utmanas av olika synsätt.
        Det som frustrerar mig är bristen på tydlighet och att många föräldrar inte är konsekventa i sitt agerande. Det gör att barnen inte vet hur responsen kommer att se ut från gång till gång… Men vi verkar vara överens! 🙂

      • Archibald skriver:

        Ja, utmaning av synsättet kan vara bra, precis som eftertanke då jag många gånger exempelvis kan vara väl snabb att säga nej till saker.

        Det som besvärar mig mycket, är föräldrar som inte bara tycker, utan snarare förväntar sig att andra skall reda ut följderna av de saknade gränserna.

        Man vill att särskild hänsyn ska tas i skolan till barn som i själva verket bara är söndercurlade. Andra får genomgå dyra dietistkurer (eller senare skattefinansierade gastric bypassingrepp), för att lilla Beppe eller Cassandra ”blev så bråkiga om de inte fick godis när vi var och handlade…”

      • Charles skriver:

        Att barn blir bråkiga för att de inte får godis är först ett test, sedan blir det deras vapen! De vet ju att de fick förra gången de ställde till en scen på köpcentrat… Ett nej måste betyda nej. Inte ett JA bara för att barnet skriker.
        Under gymnasietiden visa sig resultatet av curling beteendet väldigt tydligt, då vissa elever nästan förutsätter att läraren ska lösa alla uppgifter åt dem! När det då läggs omänskligt tryck på lärarna att lösa situationen för eleverna (från skolverk och huvudmän) blir arbetsbelastningen ohållbar. Problemet började så pass mycket tidigare att beteendet är svårt att bryta.
        Sorry… Ny blev det skolpolitik…. 😉

        /Charles

      • Charles skriver:

        Jo… Ändrade mitt användarnamn…. Samma skribent… (Swedeflyer)…

  5. Alistair skriver:

    Archibald, du får utveckla meningen som jag tolkade inrymde ett påstående om ett ”moraliskt förfall i samhället” (som man som förälder/vuxen inte kunde skylla på vad gäller överföringen till sina barn av sina egna fel/brister?). Ett för mig väldigt kontroversiellt påstående då jag anser att samhället led av långt större moralisk osundhet när det var ”gud, konung och fädernesland” som var de huvudsakliga moraliska rättesnörena i samhället.

    Det är alltid problematiskt då såna här diskussioner kring samhälle/familj & vuxna/barn lätt tenderar till att slå över i moraliskt koketteri och ”moralpanik” (kanske ingen större risk i den här diskussionen, så här långt…). Det finns alltid olika perspektiv som det inte är helt lätt att sätta sig in i. Varje människa har sina bevekelsegrunder och förutsättningar. Det är lätt att lägga ut klyschor om ”vuxenansvar” och ”samhälle” men det riskerar ofta att bli tendenser till moralpanik där det är lätt att sätta sig till doms över andras beteenden.

    Sen undrar jag egentligen vad ”sunt förnuft” egentligen betyder? För mig betyder det ingenting eftersom det är ett 100% relativt begrepp. Det kan betyda precis vad som helst. Kopplat till ovan använda uttrycket ”tydlighet” så är ”sunt förnuft” så otydligt som det bara går att bli.

    Jag blir alltid på min vakt då såna här diskussioner bubblar upp eftersom det är så komplicerade frågor där det inte är så enkelt som somliga tror att hitta kausala samband och lösningar på ”problemen”. Det är tyvärr alldeles för lätt att låta sina fördomar och egna begränsade erfarenheter ligga till grund för ”quickfixes”.

    MVH
    ~Alistair

    • Charles skriver:

      Alistair!
      Jag förstår vad du menar med den riktning denna typ av diskussioner lätt kan ta! Det gör den dock inte mindre intressant!
      Det jag brukar mena med sunt förnuft, är ett tankesätt som går i linje med samhällets grundvärderingar. Problemet med sunt förnuft är ofta att det är kvar i värderingar och synsätt som lämnats av samhället för ofta flera decennier sedan (”det var bättre förr” mentalitet).
      Samhället ser annorlunda ut nu än det gjorde för bara 25 år sedan och det gäller att samhället (vi!!!) väljer vilket typ liv vi vill leva tillsammans.
      Att säga att det blir moralpanik bara för att man talar om vuxenansvar är väl ändå att bli lite lätt normativ… Jag tror inte att man kan komma undan att det finns ett stort ansvar hos vuxna att hjälpa barn och unga att utvecklas.
      Du har helt rätt i att man som debattör aldrig kan sätta sig in i alla de olika varianter på livsöden som färgar vår planet. Men, i den stora bilden är dessa inte intressanta. De blir först intressanta när man ska hjälpa den personen eller familjen. Ur det stora perspektivet är det intressantare att diskutera det generella, för att kunna se strömningar så att man kan försöka förebygga olika negativa trender (t.ex utslagning av svaga elever i ett tidigt stadium) istället för att hela tiden verka reaktivt. Vad man däremot kan och bör diskutera är om det som tagits upp ovan (både av Archibald, dig och mig) har någon vetenskaplig förankring eller om det är våra värderingar, baserade på våra upplevelser som fått fritt utrymme!
      Som du sade… Det är lätt att man spårar ur i en sån här diskussion, framför allt om det handlar om våra barn, men det är intressant att lufta!

      MVH
      /Charles

    • Archibald skriver:

      Bra och relevant reaktion. Visst är resonemanget väldigt kort fomulerat med risken att framställa ganska komplexa problem som mer lättlösta än de många gånger är. Det framstår troligtvis lätt väldigt ytligt och generaliserande i sin grovt tillyxade korthet. Så här i efterhand känns också formuleringen ”moraliskt förfall” märklig och rent av felaktig. Sådär brådmoget gymnasiepompöst… En av farorna med att på kort tid vräka ur sig en större textmassa utan större utrymme att korrläsa och se över sina val av formuleringar. Jag har ändrat meningen till till ”de signaler man får i samhället”.

      Gällande ”sunt förnuft”, är det givetvis helt relativt som du säger. Min tanke med det i sammanhanget, är att det exempelvis inte borde vara så svårt att räkna ut att exempelvis barn som får godis när de skriker, kommer att fortsätta skrika för att få godis andra gånger, och som kommer att skrika högre och längre om de en gång inte får det för att de av erfarenhet vet att föräldern ger efter tids nog.

      Här om veckan köpte vi lördagsgodis i lösvikt på Ica. Det var ovanligt billigt den helgen, med mycket folk kring godislådorna som följd. Min tolvåriga dotter berättade efter att vi var klara, hur en mamma tvingat henne att flytta sig innan hon gjort färdigt vad hon skulle, för att mammans egen dotter istället skulle få sin vilja fram direkt och slippa köa. ”Jag vill ha mitt godis Nu mamma!”, hade dottern sagt, varpå mamman beordrade min dotter att flytta på sig.

      Min dotter har lärt sig att man ska lyssna på vuxna, men försökte ändå förklara att hon själv inte var färdig ännu. Mamman stod ändå på sig, och min dotter klev åt sidan. När jag fick höra om det hela spenderade jag en lång stund med att försöka få tag på kärringen. Jag hitta dem inte i folkhavet (vilket kanske var tur). Efteråt berättade jag för min dotter att det tyvärr finns vuxna som faktiskt inte kan skilja på rätt och fel, och då får, och Ska man stå på sig och säga emot. Jag berömde henne även för att hon ändå gjort som vi lärt henne.

      Den kvinnan, saknade min version av sunt förnuft.

  6. lano skriver:

    Får man fråga hur gamla ovanståendes barn är?

    Jag tycker inte det är något konstigt att man vill begränsa utbudet av vissa saker för sina barn. Om det sen må vara datorspel, filmer, tidningar, godis eller motsvarande. Framför allt är det så klart överdrivna mängder av godis, våld i datorspel eller filmer, som kan vara skadligt(vetenskapligt bevisat eller ej).

    Jag har inga barn själv men uppskattar diskussionen, den tål att upprepas. Jag funderar en hel del på hur det kommer bli den dag jag förhoppningsvis får (minst) en avkomma. Det finns en hel del jag vill lära mina barn, inte bara slipskonstruktioner och diverse fåfänga.

    Jag fastnade för en diskussion jag hörde på ICA för någon vecka sedan, när två mammor vid självscanningen diskuterade mobiltelefoninnehavet i barnens klass. Enligt dessa mammor hade majoriteten i deras barns klass redan en iPhone. Dessa barn var tio år om jag uppfattade rätt.

    Jag själv tänker både en och två gånger innan jag köper en mobiltelefon för 6000 kr åt mig själv. Sannolikt hade jag varit den tråkiga pappan som inte gav sin son vad han ville ha, trots att ”alla andra har den”.

  7. Mycroft skriver:

    Intressant diskussion, på många plan. Bland annat huruvida man bör uppfostra/säga till andras barn eller inte. Personligen anser jag att skribenten handlade helt rätt när en unge upprepade gånger körde upp en ballong i ansiktet på honom. Jag hade kunnat köpa det om det inte var med flit, men så verkade ju inte vara fallet. Frågar man mig är det helt ok och till och med bra att säga till andras barn som gör något som direkt påverkar en själv, exempelvis sparkar på ens stolsrygg ombord på ett flygplan, eller som i inlägget med ballongen. Dock kan jag tycka att man bör undvika att påpeka sådant som inte egentligen har med dig att göra, exempelivis om barnet hade petat med sin ballong på sin syster, eller absolut vill äta sju big mac med plusmeny. Jag läste nyligen (på en humorsite visserligen, men ändå) att att av de största ”irritationsmomenten” med att vara förälder var att alla andra alltid ”vet bättre” hur ens barn bör uppfostras. Nu har jag visserligen inga barn, men jag kan ändå tänka mig att det är sant. Alla från mor/farföräldrar, till lärare, till vänner, till främlingar på stan har åsikter.

    Angående barn och våldsamma filmer/serier/datorspel så finns det ju forskning åt båda håll. Dock vill jag minnas att majoriteten, och den bäst ansedda forskningen tyder på att det oftast inte är skadligt för barn. Dock så tror man att det kan utlösa psykiska problem som redan finns där. Inget friskt barn blir galen massmördare av att spela Grand Theft Auto, men hos unga personer som redan har svåra psykiska problem, kan det leda till att dessa kommer till uttryck tidigare. Detta gäller nog även vuxna, om jag inte minns helt fel. Sedan måste man ju komma ihåg att barn är barn. De härmar sådant de ser på tv, läser om eller ser vuxna göra. Dock oftast på ett relativt oskyldigt sätt.

    • Archibald skriver:

      Gällande barnet och ballongen, var det helt oavsiktligt. Han var inte det minsta medveten om vad ballongviftandet medförde. Han verkade mest van vid att man utan hänsyn till sin omgivning kan rumla runt utan uppsikt.

      Det var heller ingen utskällning han fick. Mest en kort och tydlig, men vänlig förklaring att jag inte ville ha hans ballong i mitt ansikte. Det hjälpte, och kändes mer konstruktivt än att punktera ballongen. Även om det lockade.

      Nästa gång han står med sin ballong bland folk, knaske han minns att ballongen också kan hållas stilla, och inte hejdlöst viftas med i ansiktshöjd.

      • Mycroft skriver:

        Ok, jag kanske uttryckte mig lite fel. Jag hade kunnat acceptera det om det hände en gång. Olyckor händer. Barn viftar inte med ballonger, eller sparkar på stolsryggar för att de vill jävlas med en främling (oftast inte…) utan för att de inte vet bättre. Dock tycker jag fortfarande att du gjorde rätt som sa till barnet. Förhoppningsvis vet det bättre nu. Dessutom tror jag att en främlings tillsägelse ofta gör mer än en förälders. Föräldrar säger ofta till om allt möjligt, vilket gör att en tillsägelse från dem kan minska i effekt.

    • Charles skriver:

      Bäste Mycroft! Du gör en klockren analys! Innan jag fick barn satt jag inne med ett facit om hur man skulle göra för att uppfostra dem. Efter att första sonen föddes upptäckte jag hur frustrerande det var med alla som inte hade barn, men som ändå satt inne med facit! Ha ha! Där fick jag… När sedan son nummer två kom, trodde jag att; ”Ha haa! Nu vet jag ju hur man gör”! Fel… Det var ju en helt ny lite människa… Vi (jag och min fru) uppfostrar våra barn med samma värderingar, men efter som de är helt olika personligheter, är verktygen också olika!

    • Lord Sidcup skriver:

      En av de eviga dilemmorna är just frågan när man ska lägga sig i andras barnuppfostran.

      Å ena sidan:
      * Föräldrar har oftast en överlägsen detaljkunskap om det egna barnet och situationen.
      * Det blir, som redan konstaterats, lätt för mycket.
      * Rätt och fel är ofta en rent subjektiv fråga.
      * En stark allmän opinion, eller statliga sanktioner, om barnuppfostran, leder till ett enhetstänkande, som inte accepterar individualitet och mångfald.

      Å andra sidan:
      * Många föräldrar begår mycket uppenbara, och skadliga, misstag i sin uppfostran; marknaden är full av självbiografier där misslyckad uppfostran är temat och övergrepp mot barn begås väldigt ofta av just föräldrarna (mycket sällan av främlingar). I kulturer där barnuppfostran anses vara en enskild angelägenhet är barn därför ofta maktlösa och mycket utsatta.
      * Barnets beteende påverkar ofta andra i omgivningen.
      * Input av idéer från andra leder vanligtvis till bättre resultat på alla områden. Om man inte tar intryck av andra så måste man hela tiden ”återuppfinna hjulet”, vilket är onödigt.
      * En ödmjuk inställning till sin egen förmåga signalerar vanligtvis en mindre arrogant inställning till barnet. Föräldrarna är barnets ”regering” – en regering som inte tillåter kritik kallas bestämt för en ”diktatur”. Det är bara att titta på vilka länder det är som snäser av utländsk kritik.

      Summan av kardemumman är att det inte finns något enkelt svar på frågan ”när”. Däremot är det ibland nödvändigt. När barnet beter sig illa, eller tanklöst, mot andra är det givetvis helt rätt att säga till. Det gör man ju med vuxna också, förhoppningsvist.

  8. microtimer skriver:

    Den stora frågan torde vara om man inte borde lägga sig i uppfostran av andra vuxna. Eller vuxna är kanske fel ord, då de individer som saknar förmågan att ta ansvar för uppfostran av sin avkomma inte kan ses som annat än barn själva.

  9. Garderners Delight skriver:

    Föräldrar har de barn de förtjänar och självklart ska man säga till/markera/uppmärksamma när såväl barn som vuxna inte tycks förstå hur deras beteende påverkar omgivningen. Det gör man genom att relatera, det är inte frågan om någon uppfostringsambition utan om just att erbjuda en relation, en kontakt med respekt men ändå visa på att jag är jag och du är du och vi påverkar varandra ibland bra och ibland mindre bra. Viktigt för barn är att föräldrarna följer med barnet och finns där och samspelar och utgör en trygg bas för såväl positiva som mindre positiva interventioner.

    • Alistair skriver:

      Gardeners Delight,
      Det där instämmer jag i.
      D v s att försöka fokusera på det konkreta beteendet samt den så viktiga relationen och hur det/den påverkar andra. Inte, så som jag tolkar delar av inledningsanförandet och del av kommentarerna, att beteendet nödvändigtvis även måste värderas utifrån något ”sunt förnuft” eller dunkla moraliska motiv. Där tycker jag att man vinnlägga sig om att vara oerhört försiktig.
      Beteenden däremot skall bemötas, positivt eller negativt. Där brister många (inklusive jag själv) i många fall. Vi borde reagera mycket oftare.

      MVH
      ~Alistair

      • Charles skriver:

        Alistair!
        Visst ska man reagera? Men utifrån vad? Det handlar då om vad man själv har för moral, etik osv… Det är ju i det som kärnan ligger! Att då försöka diskutera vad som kan ligga bakom folks beteenden i olika sammanhang är nog mer intressant än att försöka diskutera specifika händelser.
        Man måste ju kunna diskutera vilka moraliska grunder man står på och hur man uppfattar vad ens omvärld står för.
        MVH
        Charles

  10. Alistair skriver:

    -Nja, jag vill, så långt som möjligt, försöka hålla isär värderingar (som ju grundar sig på en subjektiv moral/etikuppfattning) och beteenden. Det fina är ju att beteenden faktiskt baseras på attityder som i sin tur bottnar i värderingar. Min syn är dock att det är beteendet som skall stå i fokus.
    Om jag väljer att reagera på ett beteende så baseras det i sin tur på mina attityder (och mina värdering). Beteenden och reaktioner på beteenden är alltså en spegel av mina och andras värderingar. Men ett fokus på ”det som ligger bakom folks beteenden” är oftast en ofruktbar strategi i situationen.
    Hur hjälper då detta resonemang?

    Jo, poängen i mitt resonemang är att, i den uppkomna situationen, strikt skilja på beteende och värderingar (även fast de, i sin förlängning, ”hör ihop”). Jag kanske ogillar ett beteende och reagerar på det. Eftersom beteenden är ”värdeneutrala” (vilket, per definition, värderingar INTE är) och relativt lätt kan ändras (vilket inte värderingar kan) så håller jag diskussionen på en nivå där risken för onödiga känslouttryck och ”kränkthet” hålls på en lägre nivå än om värderingar hade stått i fokus. Om jag lyckas ändra ett beteende i en specifik situation kanske jag på sikt (tillsammans med andra medmänniskor) kan bidra till att ändra ett generellt beteende vilket KAN leda till reflektion och ökad medvetenhet hos min medmänniska som KAN leda till ändrad attityd och, i bästa fall även KAN leda till en ändrad värdering.
    Min uppfattning är att, så långt det går i möten/uppkomna situationer med andra människor, inte blanda in varken mina egna värderingar eller min medmänniskas. Förhoppningsvis kan man då konkretisera vad man vill se som en beteendeändring utan att det blir en värdeladdad och därmed låst eller onödigt konfliktfylld situation.

    Alltså, håll värderingarna (både egna och andras) utanför diskussionen och fokusera på beteendet i situationen.
    Visst kan man, i dialog med andra, diskutera värderingar (det gör jag ganska ofta) men det måste göras på ”neutral” grund och inte utifrån en situation där en människas konkreta handlande riskerar att bli utsatt för en moralisk och värderingsrelativ dom.

    Vad är det då som gör att jag reagerar på andras beteenden? Ja, enligt ovan bottnar ju det i mina egna värderingar. Det som gör att man växer som människa och som man ständigt bör göra inför sig själv är ju just att ständigt reflektera över sina egna beteenden och därmed sina egna attityder och värderingar. Mitt absolut viktigaste råd är att man bör fokusera på att reflektera över och kritisera sina egna värderingar och avhålla sig från att kritisera andras.

    Min egen inställning/uppfattning i frågan bottnar i mycket men kan, till del, härledas ur de intressanta socialpsykologiska fenomen vilka kallas ”Fundamental Attribution Error” samt ”Correspondence Bias”. http://en.wikipedia.org/wiki/Fundamental_attribution_error

    MVH
    ~Alistair

    • Charles skriver:

      Mycket välformulerat! Vi står helt enkelt på två skilda sidor av samma mynt! Vi kan i alla fall vara överens om att vi inte är överens!

      MVH
      /Charles

  11. Jonas skriver:

    En sorts uppsträckning borde bli ett stående inslag här på sidan. TDC handlar för mig knappt alls längre om kläder eller estetik överhuvudtaget, då jag insett att jag inte klarar av att upprätthålla denna syn, utan snarare om iakttagelser och analyser av vår omvärlds förändrade beteende. Fortsätt stå upp för gentlemannaskapet och individens ansvar för ett bättre samhällsklimat så har ni en trogen ulv, om än ibland förklädd i fårakläder.

    • Archibald skriver:

      Tack för trevlig respons. Jag skriver liknande saker av och till, när det känns nödvändigt. Tidigare var det generellt ett vanligare inslag i bloggen, men jag har för egen del aktivt valt att minska ner på liknande inlägg.

      Jag känner att man bör vara sparsam med pekpinnar, då det så att säga sällan är helt rent framför den egna dörren heller. Det blir lätt flåshurtigt idealistiskt och pretentiöst, och kräver i mina ögon som sagt en hel del av den som skriver 🙂

  12. Juri skriver:

    Lite sen kommentar kanske, men jag läste denna artikel i tidningen Hemmets Vän. (Brukar finnas hos den äldre generationen, men vi – en barnfamilj prenumererar själva.)
    ”Man måste lära unga att inte förstöra för sig eller för andra” http://www.hemmetsvan.se/nyhetstexter.jsp?oid=4554&coid=7
    (Artikeln förkortad på nätet)

    • Alistair skriver:

      -Det kanske skall tilläggas att ”Hemmets Vän” är en kristen tidskrift. Således ett kristet, värde- och moralkonservativt perspektiv som kan problematiseras så det står härliga till!

      MVH
      ~Alistair

  13. buskattungen skriver:

    Välformulerat, intressant och sant.
    Jag blev tvungen att lägga ner stickningen och ta fram läsglasögonen – så fast blev jag i mitt slösurfande.
    Håller med dig.
    Undrar lite hur du förhåller dig till faktumet att lärare inte får röra vid elever (Varken ta fast i handleden vid tillrättavisning eller en vänlig hand på axeln när någon är ledsen).
    Jag fick en rejäl tillsägelse när jag hade kramat en etta-klassare som grät (jag är kvinna 20 år – vikarie, flickan gick i första klass ((7år?)))
    Samt det du skriver att vuxna är vuxna och barn är barn – hur förhåller du dig till att barn mer och mer får likadana modeller på kläder som vuxna?
    (vore jätteintressant att få veta din åsikt om dessa saker) 😀
    ha det bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s