Bankanställda i gymnastikskor…

Det är ytterst sällan vi stöter på klädkoder i det svenska arbetslivet. Generellt finns egentligen inte längre någon svensk tradition att tala om när det gäller riktlinjer för propra kläder på arbetsplatsen. I dagarna uttalade Per Elcar, aktiechef på Handelsbanken, ett tydligt förbud för sina anställda att använda gymnastikskor på arbetsplatsen. SvD publicerade en artikel om saken, och som vanligt i landet ”alla ska få göra som de vill, faktiskt”, följde en veritabel kommentarsstorm.

I kommentarerna kunde man bland annat läsa saker som ”…Personligen identifierar jag mig bättre med någon i sneakers och en casual-skjorta än kostymnissar som spelar ”divisionen” över mig.” Och visst, jag ställer mig ibland faktiskt också tveksam till människor som skall börja härja om att man måste klä sig si, eller så. Tro det eller ej. Men:

Som jag ser det handlar det hela mycket om att sända ett budskap. Att förmedla ett intryck av sin verksamhet och organisation. Även till viss del om enhetlighet. Nu är jag kanske aningen affekterad eller partisk i diskussionen gymnastiskors vara eller icke, på en arbetsplats, men jag uppskattar bemötandet och det visuella intrycket från någon som klätt sig för sitt arbete.

Att kunna följa en klädkod bör i mina ögon inte vara någon våldsam uppoffring om man i sitt arbete ibland är ansvarig för mångmiljonbelopp av andra människors pengar? Att ge ett seriöst intryck, och uppvisa en förmåga att kunna anpassa sig till den verksamhet man verkar i.

Visst kan det ligga mycket tanke och ansträngning bakom kläder som vid marknivå omfattar ett par gymnastikskor, men det rör sig ändå om en fritidssko. För lek och sport. I mina ögon lite på samma sätt som om du hyr in hantverkare för att renovera ditt hus och riva väggar, och de kommer gåendes i små nätta loafers med tofsar och tunn sula. De inger inte riktigt intrycket av någon som har en bra uppfattning om arbetet de skall utföra.

Vidare. Gymnastikskor är vad många föredrar att gå omkring i på fritiden, fair enough. Men var drar man då gränsen mellan vilka gymnastiskor som ska accepteras på arbetsplatsen, och inte? Hela och rena är en förbaskat relativ definition, och jag gissar att man inte gärna avfärdar sina femtusenkronors Common Projectsskor som passande för jobbet, bara för att de fick ett intimt möte med en lerig gräsmatta i Visby i somras?

Javisst, jag förvaltar ditt aktiekapital med förnuft. Om jag får en glass efteråt.

Nej professionaliteten sitter inte i kläderna, som en kommentar uttalade till gymnastikskornas fördel. Varför har ni då ett sånt attans problem med att banken vill hålla en egen linje mot det mer uppklädda? Ifrågasätter man att en besinstationsanställd förbjuds att gå i sina vanliga kläder, istället för den logotyperförsedda skjorta och byxa de (troligtvis) måste bära i arbetet?

Man bör som arg gymnastikskoivrare också ha i åtanke att kontakten med kunder som är privatpersoner, bara är en liten del av arbetsvardagen för många bankanställda. De delar av dagen då de inte träffar dig som föredrar en person i avslappnade kläder, skall personalen sannolikt ofta träffa personer och vårda kundrelationer till representanter från andra banker och företag.

Sammanhang där det troligtvis ställs helt andra krav på inställning till de uppgifter och arbete man utför i sin yrkesroll.

Visst är ett krav på särskild klädsel ett slags inkräktande på den personliga integriteten. Jag tycker dock det blir märkligt att man gärna ifrågasätter en uppmaning mot det mer uppklädda, men troligtvis inte ens reflekterar över den oöverskådliga mängd andra uniformskrav som finns i vardagen och sammhället.

Annonser
Det här inlägget postades i Stil och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

27 kommentarer till Bankanställda i gymnastikskor…

  1. Abignale skriver:

    Som vanligt i dessa typ av disskussioner så har opponenter snappat upp några ord, ”bank” och ”sneakers” i detta fall, och målar därefter upp ett scenario där man sitter på ett möte angående sitt fondsparande eller ett bolån med en person i trasiga jeans och en ac/dc ticha. Men om man läser artikeln (och det här inlägget) så är det ju inte alls vad det handlar om…

    Jobbar själv på bank, vid aktiehandeln.
    Har läst artikeln och det här inlägget och det jag tycker är det viktiga att förstå här är att som aktiehandlare sitter man generellt vid datorn & telefonen hela dagen. Fysiska kundmöten och övrig representation sker relativt sällan och jag kan försäkra er om att ingen handlare dyker upp på dessa möten i något annat än ett par professionella skor och en övrigt passande klädsel.

    Sen vad man som anställd har på fötterna när ens uppgift är att sitta och följa hacka i kurvorna på skärmen och ringa sina kunder dagarna i ända ser jag som helt ovässentligt.

    • Archibald skriver:

      Det är alltid bra med åsikter från personer som verkligen berörs av ämnet. Det du säger kastar ett nytt ljus över situationen.

      Jag ska villigt erkänna att mitt inlägg, helt och hållet baserats på min egen föreställning om situationen, och inte på någon som helst erftarenhet av arbete på bank.

      Jag håller dock fortfarande fast vid ett faktum: Jag besväras av att folk ofta har såna problem med uppmaningar om klädsel, när det handlar påbud om mer ”uppklädd stil”.

      Troligtvis svallar känslorna hos allmänheten så fort det över huvud taget handlar om uppmaningar om hur man skall klä sig? Men då återigen, så finns det ju som sagt myriader av uniformstvång som folk bara accepterar rakt av, utan att blinka eller ens nämna något om.

  2. Abignale skriver:

    Där håller jag helt och hållet med dig.

    Socila normer inkluderat; hur man kommunicerar med kollegor och kunder, vilken tid man kommer och går på dagarna samt även hur man klär sig är koder som finns på alla arbetsplatser. Jag tycker man kan se det som en del av motkravet från sin arbetsgivare för att man ska få betalt för sitt arbete.
    Sen hur man väljer att klä sig, uttrycka sig och fördriva sin tid de timmar man är utanför sin arbetsplats är väl upp till var och än.

    Som ni tydligt beylser i den här bloggen så finns det ju även mycket att önska där med, men det är en helt annan fråga. =)

  3. Algy skriver:

    Intressant inlägg och en hel del att fundera på, om man är lagd åt det hållet. Och det är ju jag.

    Det som är problematiskt med klädkoder är som alltid att man släpper igenom människor som klär sig som en påse hönsgödsel men som har den rätta ”uniformen”, medan man stoppar välklädda kvinnor och män som förvisso tänjer på gränserna men som gör det på ett fiffigt och genomtänkt sätt.

    Jag förstår förstås parallellen till en tappanställds skjorta eller en Pressbyråmedarbetares tröja, där har man inget val och därför är det ingenting kontroversiellt i saken. Men två saker tål att belysas:

    1) Kläderna som bärs inom vissa serviceyrken är uniforma dels för att man som kund ska kunna se vem det är som arbetar i butiken, dels för att de fyller en viss praktisk funktion och dels för att den anställde ska slippa slita på sina egna kläder när hon/han klättrar i hyllor eller fyller på varor eller städar i frysskåpet.

    2) På exempelvis en bank handlar det mycket om personligt förtroende i mötet med kunderna, oavsett om det rör sig om företag eller privatpersoner. Det är en fördel om den anställda då känner sig bekväm i sina kläder, vilket man ofta gör om man får bestämma själv vad man vill ha på sig. Visst kan man befara att den anställda helt tappar koncepten och kommer klädd i vad skit som helst, men den risken är väldigt liten. Här talar jag av egen erfarenhet även om den på intet sätt är någon garanti för att jag har rätt.

    Sen måste jag säga att jag håller med en del av de som kommenterat artikeln, jag ser hellre en bankanställd i ett par trainers, jeans och button down-skjorta än en dito i illasittande grå kostym, taskig slips och tofsloafers. Förtroendet i det första fallet är skyhögt jämfört med det senare. MEN, det hela bygger förstås på att kläderna sitter bra och är hela och rena et cetera.

    Jag måste också understryka att kläderna är av högst sekundär betydelse när jag bedömer en banktjänstemans kompetens. Hon eller han kan i princip ha vad som helst på sig så länge de har anställtd som PBM med kunskap nog att hjälpa mig med mina lån eller vad det vara månde. Så jag kanske är extremt liberal i det hänseendet,

  4. lano skriver:

    Som Handelsbankenanställd kan jag upplysa om ett till faktum som står fel i artikeln på SVD, det är alltså just det specifika kontoret som fått en klädkod. Inte Handelsbanken som organisation, då det är upp till varje enskild kontorschef att bestämma sådant. För övrigt tycker jag bara det är bra att ha en klädkod. Framför allt på Handelsbanken som generellt är en väldigt decentraliserad organisation, där ödmjukhet prioriteras i högre grad än vad andra banker gör. Då passar fina kläder bättre, då det helt enkelt inte blir lika ‘skitnödigt’.

  5. Christoph skriver:

    Nu vill jag ta upp en fråga som säkert tagits upp tidigare av våra vänner här på bloggen men som jag ser senast var på tal år 2009.
    Jag skall bege mig till london precis efter årsskiftet för att pricka in startskottet för de trevliga realisationerna.

    Var bor jag för att ha närhet till shoppingstråken som gärna nyttjas av en drönare? Gärna gångavstånd.

    C~

  6. Andreas skriver:

    Jag tycker att det är rätt i sak, men att de använda argumenten är fel. Arbetsgivaren bör ha en principiell rätt att ställa upp riktlinjer för klädsel på arbetsplatsen. Inte svårare än så. Sen kan man tycka vad man vill om vad som ingår i dessa riktlinjer, men en arbetstagare har att antingen följa riktlinjerna eller byta arbetsgivare.

    • Algy skriver:

      Det tycker jag också att de ska få göra. Men som vanligt handlar det om att medbestämmande på en arbetsplats borgar för ett trevligare klimat där människor trivs. Den dogmatiska ledarstilen á la äldre tiders Sverige (och en del av det nya Sverige också, tyvärr) utan möjlighet för de anställda att påverka sin egen situation har flera gånger visat sig leda till otrivsel och sämre resultat i verksamheten.

      Sen anser jag att det är alldeles för cyniskt att säga att det bara är att följa godtyckliga regler eller säga upp sig. Dagens massarbetslöshet har förvisso gjort det lättare för arbetsgivare att bete sig på det sättet, men det innebär inte att det är en bra utveckling som är till gagn för landet.

  7. Admiral von Schneider skriver:

    Jag har också svårt att förstå motviljan mot att klä upp sig. För det verkar vara det som det sitter i. Hade Per Elcar istället sagt att han förväntade sig att hans anställda kom till jobbet ledigt klädda och med sneakers minst en gång i veckan tror jag säkert kommentarsfälten hade varit fyllda av beröm.
    Och jag håller med om att jag hellre har en kompetent anställd som är klädd som en slusk än en inkompetent men välklädd person. Det konstiga är dock att de som kommenterar enbart verkar se det som att man försöker dölja inkompetens om man är välklädd.

    • Algy skriver:

      Låt mig förtydliga min ståndpunkt, så att den inte kopplas ihop med något av de mer extrema uttrycken på Svenska Dagbladets kommentarsfäl: Jag anser inte att det är bra att klä sig som en slusk på jobbet. Man är inte klädd som en slusk om man är ledigt men snyggt klädd.

      Men til syvende og sidst: det är ju inte om bankmannen har Crockett & Jones eller Adidas som avgör förtroendekapitalet. Den som till exempel vänder i dörren till banken för att en anställd har tofsloafers får skylla sig själv, hon eller han är nog i längden förlorad som kund i vilket fall som helst. Det kan ju hända att baken använder en typ av penna som kunden i fråga inte tycker om, eller något annat.

  8. Rune Rebellion skriver:

    Visst sitter inte kompetensen i kläderna men för tusan – Det handlar väl om att visa respekt och klä sig på ett formellt sätt när man hanterar andras finanser.

    Sedan förstår jag faktiskt inte ens varför det är folk som vill uträtta/jobba med bankärenden iklädda sneakers.

    • Algy skriver:

      Nu kan jag inte låta bli, trots att jag lovat mig själv att sluta diskutera detta ämne. Det är lite grand som med den svarta skjortan, om någon kommer ihåg..

      Jag tycker inte att trainers eller inte trainers på jobbet har ETT DUGG att göra med respekt för andra människors finanser. Jag förstår faktiskt inte hur man tänker då. Det viktigaste måste väl ändå vara att man (inom rimliga gränser, givetvis) klär sig på ett sätt som gör att man verkar trivas med sig själv och sitt arbete och på det sättet utstrålar kompentens och förtroende.

      Men, som sagt, jag struntar fullständigt i om bankmannen har kavaj eller lammullströja eller skjorta eller pikétröja eller randig t-shirt. Det är bara att inse att uppfattningen om vad som är rimligt att ta på sig i sitt arbete fullständigt har förändrats de senaste decennierna. Det är helt okej att ha ett par ”dressade” trainers, kavaj och t-shirt på ett mer formellt arbete och ändå vara välklädd. Huvudsaken är att ens persedlar inte är skitiga eller slafsiga eller trasiga.

      Motargumentet är förstås en fråga till mig: ”Men Algy, anser du att det är okej att bära träningsoverall och pannband på banken?”. Nej, det anser jag inte, men då handlar det om att hoppa över flera steg på en gång. Vem vet, det kan mycket väl hända att gränserna förskjuts ytterligare i framtiden och att det då BLIR okej att bära träningsoverall på banken (förutsatt att den är hel och ren, bla bla bla).

      Återigen, om min personliga bankman lyssnar på Snoop och gillar stora baskettröjor är det helt okej för mig att han har det när vi träffas. Jag litar på att han kan sitt jobb och kommer att förvalta mina pengar på bästa sätt. Annars hade man väl inte anställt honom. Snarare kan jag tänka att han måste vara RIKTIGT vass eftersom han sticker ut så mycket och ändå har lyckats komma så långt.

      Därmed inte sagt att jag klär mig i trainers på jobbet, men det är ju mitt personliga val att inte göra det.

      För övrigt kan jag rekommendera er att se dokumentärfilmen ”Shanes” som gick på SVT igår och som kommer att visas vid ytterligare två tillfällen. När de långhåriga ynglingarna kommer in på ett norrländskt hotell är det en herre i lobbyn som argt börjar prata om ”förvildad ungdom” eftersom han blir så provocerad över bandmedlemmarnas klädsel. Det var 1965.

      • Rune Rebellion skriver:

        Nej, sure.

        Vi alla delar olika uppfattning om varför man ska klä sig på ett visst sätt och om hur en banktjänsteman uppfattas i sneakers, jersey, frack, snickarbrallar, badbyxor osv.

        Tycker inte kompetens i sig har med detta att göra. Förväntar mig faktiskt att alla anställda på bank har rätt kompetens för sitt arbete.
        Således tycker jag argument som
        ”Hellre att en med rätt kompetens i trasiga jeans än en knäppgök i kostym tar hand om mina pengar” kan utelämnas.

        Varför ska man följa klädkoder överhuvudtaget? Var går gränsen då om du nu inte tycker det är okej med träningsoverall? Oerhört bekvämt tycker jag isåfall då.

        Det jag egentligen reagerar över är att det ska vara så känsligt att påpeka klädsel till folk. Att man inte kan underordna sig vad en chef har för åsikt om att ge kunderna ett seriöst intryck.

        Kommentarerna på SvD är direkt komiska, då folk hävdar att de nu kommer byta bank från Handelsbanken. Vad är det frågan om?

        Kanske är jag färgad i diskussioen då jag helt enkelt tycker det är mer STILIGT med exempelvis svarta Crocket&Jones än Lacoste-sneakers…

      • Algy skriver:

        Det är känsligt för att personlig frihet i sitt kläduttryck ÄR en känslig fråga. Det är inte svårare än så. Arbetsgivaren bestämmer vad du ska göra, var du ska arbeta, vilken lön du får och hur mycket du ska prestera. Så är det, men som jag redan påpekat ovan innebär personligt inflytande och medbestämmande att produktiviteten och trivseln ökar. Varför ska arbetsgivaren då lägga sig i vilka skor de anställda har på sig. Det är ju egentligen både bisarrt och kontraproduktivt. Hade man struntat i det konstiga dekretet hade man sluppit hela diskussionen. Man hade sluppit människor som provoceras till att byta bank, även om de nog tillhör ett försvinnande (och i mitt tycke överreagerande) fåtal.

        Jag tycker om den moderna svenska inställningen, att de formella klädkoderna tagits bort och att människor får bestämma det mesta själva. Kompentens sitter inte i kläderna. Alltså spelar det heller inte någon roll vad man har på sig, egentligen. Jag tycker att det är en ganska stel och gammaldags uppfattning.

        Vad du eller jag tycker är stiligt är en helt annan sak. Jag antar att du förstår att jag tycker bättre om oxfords än om trainers, eftersom jag finns här på TDC. Det innebär inte att jag vill stoppa människor från att bära fritidsskor på sitt arbete på Handelsbanken.

        Och det är väl trots allt en stor skillnad på att ha ett par snygga trainers på fötterna och komma till sitt arbete i träningsoverall? Jag har svårt att tänka mig att en bankanställd som tillåts ha ett par Lacoste-trainers genast känner att det är fritt fram att klä sig i en tvådelad PVC-sak i svart och lila från Umbro. Det rimmar inte med verkligheten riktigt.

      • Algy skriver:

        Sen vill jag tillägga att det där med klädkoder sällan blir ett problem eftersom det, vågar jag påstå, nästan ALLTID skapa informella sådana som människor följer. Det är ingenting uttalat och ingenting som någon behöver bestämma över huvudet på de anställda, men det ger i alla fall en möjlighet för löntagaren att känna att hon eller han är fri att avgöra själv.

        Det är motsvarigheten till så kallad ”self-policing” som man använder inom ett flertal områden i samhället och som oftast fungerar bättre än då en utomstånde kraft ska kontrollera att saker och ting går rätt till.

  9. Dandy skriver:

    Hoppsan, undrar vad mitt högst illegala rollerbladeåkande hamnar på den skalan…

    Å ena sidan så är faktiskt klädkoder av funktionell vikt. Förutom t.ex. praktiska Pressbyrån-uniformer och blåkläder, så har forskning inom psykologin bekräftat att man kan inge förtroende eller underlätta överföringen av sitt budskap med olika typer av klädsel. Vi reagerar undermedvetet inför the sartorial impression and expression av den vi möter – i alla sammanhang, men just i detta ämne begränsat till det professionella. Vårt första (och sedan oftast varaktiga) intryck färgas av detta. Vi gör en till stor del undermedveten bedömning av en persons kompetens i sin roll baserat inte bara på uttryck och uppförande, utan också på klädval och helhetsintryck.

    Om man sedan tidigare känner till kompetensgraden hos en viss professionell kan en del människor kanske ha överseende med klädseln – ”det är ju inte hela världen”. Men om inte, då har man ju bara intrycket att gå efter. Vårt val av kläder & accessoarer är kulturellt betingade samhällstillhörighetskoder; de signalerar vem man är, var man kommer ifrån, vad man arbetar med (rörmokare eller bankman?), hur man arbetar, är man vass eller trubbig, intelligent eller efterapande smådum, var någonstans i samhällsstegen man återfinns, våra eventuella ambitioner kring var någonstans vi helst vill uppfattas att vi befinner oss på nämnda stege etc. Vissa symboler (=läs i F. Saussures anda) är starkt inarbetade och förknippade med vissa samhällskategorier eller yrkesgrupper, och inger därför vid första anblick det förtroende som man undermedvetet letar efter när man uppsöker en sådan professionell person/institution.

    Keeping Up Appearances blir då en viktig detalj i helheten. Även om en del i slutändan mest ser ut som om de lider av the Hyacinth Bucket-syndrome… alltså att det blir för krystat. Vettigt är ju om man kan hörsamma företags-/branchkulturen och koderna, men samtidigt kunna göra det till den grad man själv fortfarande kan känna sig säker i. Finns inget märkligare än en människa som inte verkar vara bekväm i sig själv och det han/hon har på sig. Då ryker ju hela meningen med att förmedla en specifik känsla och budskap. Vita sneakers, jeans, lös ‘tish’ med rebelliskt tryck eller löjlig logga och kavaj må fungera för en mediesmurf från Berghs – det signalerar den ambivalenta kombinationen av business och kreativitet (*host*). Men på t.ex. en bank är det ju något annat man behöver signalera utåt. Och som någon som valt att ge sig in i den branschen så bör man nog vara medveten om det. Längden på min kommentar till trots 😛 så tror jag att media ibland rör om till en storm in a teacup. This being one of those occasions.

  10. Dennis skriver:

    Kanske personalen i klädaffärerna det är fel på? Om vi bara hade haft fler som snubben i följande video…

  11. Dandy skriver:

    Algy – Hear, hear! Fast, så länge människor är betuddade i taken på att symboliskt markera identitet och tillhörighet, så får vi räkna med att sådana tilltag, eller ‘påbud’, också kommer att finnas kvar. Måhända med vissa stiluppdateringar. Det skulle nog röna samma negativa hullabaloo om någon bestämde sig för att dyka upp i full 1800-talsmundering, 2011. Ännu bättre, sen 80-talskostym och matchande hår a la skrikigaste Wall Street-eran? Skickar ju fel signaler det också.
    Därmed inte sagt att man inte kan införliva sin egen stil i-, och individualisera, gällande kod? Baby steps…

    Mitchell & Webb-klippet – grym! 🙂

  12. Admiral von Schneider skriver:

    Jag förstår fortfarande inte den extrema motviljan mot att klä upp sig.

    Som jag skrev tidigare så tror jag inte att det är kraven på en viss klädsel som folk hänger upp sig på, utan de har indoktrinerats med en extrem motvilja mot att klä upp sig.

    • Andreas skriver:

      Håller med till 100%!

      Sen kan jag inte förstå hur det kan bli ett sånt fruktansvärt liv för att chefen önskar att de anställda inte bär sneakers på jobbet.

      Den önskade klädkod som beskrevs i artikeln var knappast överdriven eller formell på något sätt. Det var inte frågan om kostymkrav och casual friday innebar t om jeans och piké.

      Jag hade som chef för Handelsbanken gärna sett att mina anställda bar kostym på arbetet då detta är mer eller mindre praxis i den här branschen världen över. Deras personliga klädpreferenser har de full frihet att uttrycka på sin fritid.

      INGEN kund skulle vända på klacken eller byta bank för att bankkontakten hade burit kostym men jag tror att det finns en del om än inte alla som hade övervägt att byta bank om de fick ett oseriöst första intryck pga klädseln.

      Som någon var inne på så är det med all säkerhet fullt kompetenta personer som arbetar där men ett första intryck är fortfarande mycket viktigt. Säg att personen börjar med att berätta en halvrasistisk vits eller något Stefan&Krister skämt för att lätta upp stämningen….Han hade säkert varit mycket kompetent inom finans men aldrig fått arbeta med mina pengar då han för mig hade känts totalt oseriös..

  13. JensBob skriver:

    Är detta inte lite av ett symptom på hela samhällets enorma osäkerhet inför vad som utgör en lämplig klädsel i olika sammanhang, som i sin tur har sin grund i vårt samhälles centrering kring ålderskategorin ”ungdom” som det ideala tillståndet i livet?

    Låt mig utveckla: ”Förr i tiden”, dvs för bara några årtionden sedan så var människor högst medvetna om att varje period i livet fanns där och hade både sina fördelar och nackdelar. Man var också medveten om att vuxentiden var den viktigaste av den enkla anledningen att det var där man spenderade större delen av sitt liv. Tonåringar hade större frihet i klädsel och beteende, men såg ändå till viss del fram emot att bli och respekterade vuxna då att bli vuxen inte bara innebar större ansvar, ett mer korrekt beteende och faktiskt också vuxna kläder, utan även mer pengar, mer inflytande och större erfarenhet och därmed visdom.

    Idag vill istället alla vara tonåringar men med viss modifikation. Alla vill ha tonåringarnas utseende, beteende, klädstil och ansvarslöshet, men vill ändå åtnjuta vuxenvärldens fördelar i form av pengar och makt. Att faktiskt bli vuxen på riktigt är något många gör allt som står i deras makt för att undvika och det syns inte bara i kläder och frisyrer utan i hur dagens vuxna wannabe-tonåringar resonerar och beter sig. Ju äldre dessa personer blir desto sämre mår de och desto mer måste de anstränga sig, vilket blir lätta tragikomiskt när man ser män och kvinnor i 50-årsåldern som klär sig som 17-åringar.

    ”Förr i tiden” behövde ingen tvinga människor som jobbade på bank eller kontor att klä sig på ett visst sätt, alla visste vad som var lämpligt och hade fått lära sig det sedan barnsben. Idag måste man inte bara sätta upp regler för att vuxna människor ska klä sig som om de respekterade sitt yrke, de blir dessutom ”kränkta” av det då det är ett ingrepp i deras rättighet att för evigt få leva som tonåringar.

    Personligen förstår jag inte att människor inte inser att gymnastikskor, t-shirt eller munkjacka ser lika malplacerat och komiskt ut på ett kontor som ett par svarta oxfords och strumpor a’la Nixon gör på stranden. Men jag är sorgligt medveten om att jag är i minoritet i den åsikten.

  14. Anders skriver:

    Jag arbetade på ett swedbankkontor i en mindre ort, en av mina kollegor som också stod i kassan/kundtjänst hade i somras på sig ett par knallröda knäkorta shorts, en vit skjorta samt en röd fluga…Det säger väll det mesta?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s