Stilresan, featuring den svarta kostymen…

Delar av det här inlägget skrevs först för att bli en kommentar i en annan, något mer välkänd stilblogg. Vid läget då det var dags att klicka på ”skicka”, kändes texten dock aningen för lång och självcentrerad. Det ursprungliga inlägget som artikeln i Manolo refererade till handlade om personers individuella stilutveckling, och om hur det går att se generella mönster i många mäns personliga stil. En grov uppdelning i olika steg, som ofta går att känna igen.

Det som fick mig att fastna för ämnet, är att jag också funderat i banorna kring hur den egna stilen utvecklas. Mindre offentligt avhandlat i kortare diskussioner mailväxlingar med likasinnade. Hur det ofta går att se hur många män går igenom liknande perioder i sitt mer riktide intresse av kläderna de bär. Vissa stannar där i någon av ”faserna”, medan andra nyfiket letar sig vidare beroende på hur det egna intresset ser ut och förändras.

En tid jag själv gått igenom, är den då den svarta kostymen kändes som det mest fantastiska och månfacetterade plagg man kunde äga. Så länge det känns bra att ha den svarta kostymen på sig, tycker jag heller inte att man med en avvikande åsikt bör pådyvla personen sin egen övertygelse om de mörkgrå och marinblå kostymernas överlägsenhet.

Jag sprang av en händelse på en kollega i en klädbutik. Han var i färd med att köpa en kostym till ett bröllop han och flickvännen bjudits till. När han fick syn på mig från provrummet ropade han glatt och frågade om jag hade några goda råd och tips. Efter en kort diskussion om vikten av att skjortkragen inte är för stor, föreslog jag just mörkgrå och marinblå kostymer som mer lättanvända än en svart, vilken redan hängde i provrummet.

Min kollega lyssnade intresserat, men strålade i mina ögon fortfarande som ett barn på julafton inför köpet av den svarta. Vem är jag egentligen att diktera vad som passar bäst? Visst kommer jag även i fortsättningen att föreslå mörkgrå och mörkblå kostymer som de färgmässigt mest användbara alternativen för den första kvalitetskostymen, men.

Om en person verkligen känner att det är den svarta kostymen denne vill ha, tror jag denne många gånger kommer ta sig så mycket bättre ut i den än i en marinblå kostym, som han kanske inte fullt övertygat köpt på stark inrådan av en fanatisk textilknarkare som undertecknad. Troligtvis öppnar det dörren till en väg som mer sannolikt leder till ett ökat eget intresse av välskräddade kläder, än en inkörsport som för personen själv känns, lite sådär.

Jag tror att det, enligt teorin om olika faser i den egna stilutvecklingen, finns en stor chans att personen som en gång blir förtjust i känslan att bära kostym via en svart sådan, med tiden kommer att söka variation. Både färg och modellmässig. En del stannar ändå vid de svarta kostymerna, och får dem i mitt tycke att se riktigt bra ut.

I stora drag överensstämmer mina tankar om hur min egen stil förändrats mycket med teorierna som läggs fram i den ursprungliga texten om ämnet. Hur man i början slukar idéer och teorier om kläder, exekverar både en och två färgexplosioner till kombinationer av kläder med varierat resultat. En tid då man skaffar sig en större mängd intressanta kläder. Vidare hur smaken med tiden ofta övergår lite mer i strävan efter bättre passform och färgmässig diskretion. Färre plagg.

Resonemanget i den svenska artiken kring teorierna om stilutveckling i faser, ledde till den tredje och sista fasen som består av de mest välklädda männen. Personer i kläder, ofta så diskreta att man knappt lägger märke till dem på gatan, passforms- kvalitets och materialmässigt förfinade till ett optimum. En intressant kommentarsdiskussion följde. Sannolikt har merparten av er som läser detta, redan sett även det inlägget?

Kring den fjortonde kommentaren harvade jag ned följande tankar, vilka som sagt kändes som de hörde bättre hemma här i ett eget inlägg, än som ett långrandigt orerande om mig själv i någon annans text.

Något jag ibland aktivt försöker upprätthålla och hålla fast vid, är dock upptäckarlusten som bland annat orsakade den där byrålådan, rågad med slipsar, näsdukar och några flugor. Den fylls fortfarande på, fast kanske inte med samma takt.

Nackdelen med den delen av klädintresset är att den ofta, vad folk än vill säga eller påskina, tar en hel del tid. Sällan uppskattat av omvärlden. Fascinationen av färgkombinationer osv., kan utan att jag märker det själv fånga min uppmärksamhet ganska långa stunder.

Fördelen är att den, i alla fall för min del, kan leda till en hel del kreativitet och inspiration.

Det finns perioder då jag föredrar det enkla. Besväras av tydliga mönster och starka färger. Det är skönt och praktisk att känna sig tillfredställd av att bara plocka fram samma välsittande kostym, någon ljusblå variant av skjorta och en grov vit näsduk, samt något par av skorna man vet passar bra till. Framförallt är det tidseffektivt.

Samtidigt hoppas jag att den där upptäckarlusten aldrig dör ut helt och går upp i något slags stilmässig nirvana. Den kommer troligtvis att ta nya uttryck, tiden får utvisa vilka. ”Mest välklädd”, är ju alltid ett högst subjektivt mått. Troligtvis med lika många tolkningar som det finns personer med en större eller mindre ansträngning bakom sin klädsel.

Annonser
Det här inlägget postades i Stil och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Stilresan, featuring den svarta kostymen…

  1. Lord Pesherton skriver:

    Mitt första kostymköp var väl som för så många andra, en svart konfektionskostym inför studenten. Då, något mer modekänslig än idag, kändes ett modernt snitt och kroppsnära passform som de viktigaste grundstenarna i valet, färgen (eller snarare bristen på färg) var mer ett automatiskt val. Provade flera kostymer av gubbigare snitt som säkert blivit fina efter skräddarjusteringar, men för en oinvigd kändes den redan hyfsat välsittande kostymen från MQ som ett mer förtroendeingivande val..

    Idag finns den inte kvar i garderoben, men utan den vette tusan om några andra hade hängt där. Något att känna sig mer nöjd över är att redan då hade skor och bälte matchats och gick fint ihop med slipsens kulör… 🙂

  2. Stig skriver:

    Jag minns min första kostym. Men jag minns också att jag var kraftigt skrädderiintresserad innan det att jag faktiskt hade råd att köpa min första vilket föranledde att min studentkostym(läs: första kostym) blev en måttsydd mörkblå som jag med viss stolthet kan bära än idag. Poängen var då att jag absolut inte tror att man nödvändigtvis behöver fysiskt PROVA sig fram för att bygga ett intresse och uppskatta variation och användbara kostymkulörer, nej, att drömma fungerar precis lika bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s