TDC, makes a difference

Nu är vi långt ifrån de enda. Absolut inte heller de största. Men jag känner ändå en liten glädje över det synliga resultatet på ett område vi ihärdigt jobbar för att förespråka. Jag anar att i alla fall några av dessa medvetna män vilka, svart på vitt, förklaras vara den målgrupp som idag köper galoscher, bör kunna återfinnas bland er läsare.

Östgötacorrespondenten, 27/1-2011.

Annonser
Det här inlägget postades i Reflektioner, Stil och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till TDC, makes a difference

  1. Alve skriver:

    Jag gillar mina röda galoscher!

  2. Fred skriver:

    Köpte mina första galoscher för en månad sedan, hade sedan tidigare ett par svarta bottiner. Tyvärr fanns de bara i brunt, jag hade velat ha ett par i rött eller gult. Bättre att de sticker ut och att det syns vad det är i stället för att de felaktigt ska tas för ett par vagabondskor eller någon annan plastig stilmässig fadäs. 🙂

    • Anders skriver:

      Håller med, även om jag tycker det är skitfult. Bättre att ha en skrikig färg så alla ser att man har galoscher än att de misstas för ett par för stora, fula svarta oxfords.

  3. Fredrik II skriver:

    Själv har jag ett par svarta. Ville ha ett par orangea, men hade inte lust att punga ut med 800 kr för ett par Swims. Så kan det vara… Och de är ju inte på så jättelänge iaf, och större delen av den tiden tillbringas i bilen.

    Men visst är de bra! Det är flera som har frågat om dem på jobbet och det skulle inte förvåna mig om det snart dyker upp någon med ett par 🙂

  4. Lord Suggs skriver:

    Köpte först ett par svarta svensktillverkade galosher, gav dock upp och köpte nyss ett par (bruna) Swims trots min ovilja att stödja norrbaggarna. Det som fällde avgörandet var Swims foder som bevarar putsen, till skillnad från ett rent gummimaterial som förstör den.

  5. Fläderblom skriver:

    Jag minns det som i går när jag som barn lekte kurragömma mig bland de många överrockarna i mina farföräldrars hall — lukten av vått ylle, sorlet från salongen där professorerna, docenterna och deras fruar intog kaffet efter middagen och, på en väggmonterad hylla: galoscherna. I en snörrät rad stod de där. Det kunde vara åtta-tio par, alla blanka utanpå och försedda med rött foder. Vissa var märkta med ägarnas initialer. De var så vackra och har sedan dess symboliserat vuxenhet och praktisk elegans för mig.

    Detta var i början av 1970-talet. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Man dricker inte längre kaffe i salonger (möjligen i vardagsrum). Den bildade konversationen är på utdöende (nu pratar man om kvadratmeterpriser på bostadsrätter i stället). Hallar luktar av GoreTex snarare än ylle. I stället för galoscher står det nu skor i hallen och folk springer omkring i strumplästen inomhus. Kulturskymning!

    Att galoscherna är på väg tillbaka är givetvis glädjande. Att de flesta är av den typ som när de lanserade kallades ”amerikanska galoscher”, alltså tunna och ofodrade, är mindre bra. Swims är godkända i formen, men de är inte blanka och har inte rött foder. De är ibland röda utanpå, men det duger inte. Vem tar upp produktionen av de svenska ädelgaloscherna? Jag vill förbeställa ett par redan nu!

  6. Kul att de kommer tillbaks. extra kul att det äntligen kommer tillbaks med mycket färg. Män behöver mer färg. Sen tror jag att det inte bara är de mest modiga som väljer lila och andra starka färger. Men ge oss ännu mer färg som gredelin, rosa, turkos och metallic! Sen får det gärna sprida sig till Gummistövlar också!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s