Värdig ålderdom, en uppmaning till eftertanke

Jag har en känsla av att många av drönarklubbens läsare kommer att utgöra den grupp som i framtiden kommer att forma det svenska samhället. Vi har många gånger tidigare konstaterat att sunda värderingar och förnuft blir alltmer sällsynt i tillvaron.

Förra veckan läste jag en artikel, som visserligen bara bekräftade saker jag redan visste, men som ändå gör det än mer tydligt vad som prioriteras, och vad som inte prioriteras i dagens samhälle.

Jag hoppas att följande text inte omedelbart ses som ett politiskt ställningstagande, med en följande diskussion på den linjen. Jag vill snarare få er att reflekera över situationen, och i framtiden ha detta i åtanke. Jag skyller inte nedan beskrivna förhållanden på något som helst politiskt parti, utan känner mer att vi bör se den som en anledning att tänka annorlunda när vi själva fattar beslut.

Saker blir sällan bättre av att älta gamla misstag. Däremot kan man göra sitt bästa för att undvika att upprepa dem, oavsett om de ursprungligen var ens egna, eller någon annans.

Läsare som endast ser stil som inramad av mjuk kashmir och handsydda skor kan avrunda här och se fram emot andra inlägg. Resten av er, som även hoppas att kunna spendera livets höst med bibehållen värdighet, bör läsa vidare och begrunda. Tidningen i fråga ville inte publicera min text i sin helhet då den ansågs för lång:

Verklighetsförankra regleringen av äldrevården

Tisdagen den 4e januari publicerade Östgötacorrespondenten stora rubriker om att människor låses in om natten på vårdboenden. Det signalerar tyvärr om bristande vård av våra äldre. Hur många av dem som förfasar sig över äldrevården, har i verklighetens vardag upplevt de förhållanden som råder inom landets äldre och demensvård?

Dock talar jag i första hand inte om att de äldre far illa, för det gör de ibland, utan snarare om vårdpersonalens situation. Rubrikerna signalerar att äldre frihetsberövas om natten. Man låser in en människa. Hindrar denne att röra sig fritt. Som i ett fängelse, kan det tyckas.

Jag har, arbetande som vårdbiträde, sett dörrar låsas om människor på äldreboenden nattetid. I teorin innebär detta att dessa personer många nätter om året berövas sin frihet. Det handlar dock enligt min erfarenhet ofta om en frihet vi skulle ha svårt att kunna föreställa oss. Teoretiskt sett kan den låsta dörren ibland också rädda liv.

På enheten med boende klassade som lätt dementa behövde vi ibland låsa en dörr, för att mannen bakom den innan han somnade i sin säng inte skulle ta sig ut i vinternatten. Något han i sin värld behövde göra, för att kontrollera att hans bygglag inte stal verktyg från arbetsplatsen utanför. Ett bygglag som då inte hade byggt några hus sedan 1955, och som nu bara existerade i den demente mannens verklighet.

En gång tog han sig verkligen ut. Endast iförd ett linne och kortkalsonger. Det var fjorton minusgrader utomhus den natten. Av en händelse sågs han av en hyresgäst i området, som var rådig nog att ringa efter hjälp. Jag kan inte på något sätt beskylla arbetande personal på äldreboendet för det inträffade.

Då den lätt demente mannen ibland påträffades vandrande i korridoren på väg ut, kunde han oftast oproblematiskt ledas tillbaka till sitt rum. Om man hade turen att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle.

På enheten med de svårt dementa patienterna kunde avstyrandet av en sådan promenad rent av resultera i att den demente fick ett våldsamt raseriutbrott och personalen utsattes för omfattande fysiskt våld. Demens berövar inte en människa den fysiska styrkan. Däremot omdömet om hur den skall användas.

Bett, spott i ansiktet, slag och sparkar hörde då till vardagen för många som arbetade med svårt dementa människor. En vardag man måste ha upplevt för att kunna uttala sig om, eller för den delen kunna fatta avgörande, verklighetsförankrade beslut om.

Då någon i personalen blev sjuk, kunde det hända att jag ensam som extraarbetande personal blev tvungen att ensam ta upp alla boende på en enhet ur sängen om morgonen. Ta dem till toaletten, ta av blöjor, tvätta dem och sedan klä på dem. Sedan sätta dem i deras rullstolar då få av dem kunde stå någon längre stund på egna ben. Några av dem kunde inte stå själva alls. När alla till slut satt samlade vid frukostbordet, skulle jag servera dem frukost. Det hörde inte till vanligheten att det blev så, men det hände. Mer än en gång.

Det tar ungefär tre och en halv timme, från klockan sju på morgonen till halv elva på förmiddagen att göra detta arbete ensam. Då är jag nästan två meter lång och ganska stark. Merparten av mina fast anställda kollegor hade långt ifrån samma fysiska förutsättningar att klara av detta oerhört tunga arbete.

Äldreboendet jag arbetade på vid helger och lov under studietiden bestod av sex enheter, varav två beboddes av lättare eller gravt dementa personer. Uppskattningsvis 12 boende på varje enhet. Det gör i runda tal 72 boende totalt. I det omkringliggande området låg ytterligare två större äldreboenden.

Nattetid arbetade ”nattpatrullen”. Tre personer, som utöver att ta hand om de första 72 boende på de sex enheterna, även skulle patrullera resten av området. De skulle också rycka ut vid eventuella larm. Jag har svårt att tro att resurserna är större idag.

Detta var 2001. Har socialstyrelsens krav vilka reglerar äldrevården blivit mindre hårda sedan då? Sannolikt har de blivit högre, för att garantera kvalitén och säkerheten för våra äldre.

Om vi sedan istället jämför hur resurserna och de ekonomiska medlen till äldrevården förändrats sedan 2001, har jag svårt att tro att de förbättrats eller ökat. Jag har svårt att tro att de ens ligger kvar uppe på den nivå de befann sig då.

Jag har ingen som helst faktisk kunskap om dessa saker, så jag kan ha fel, men fortsätter mitt resonemang enligt mina antaganden ovan. Ökade krav, minskad personal och minskade ekonomiska resurser.

Tre personer skulle alltså övervaka över hundra äldre människor, utspridda över ett stort område. Garantera dessas säkerhet och välbefinnande genom hela natten. Hur skall detta kunna göras, utan att man begränsar rörelsefriheten för de personer som inte kan hantera att röra sig fritt utan konstant övervakning?

Det gör mig arg, då jag tror att varken personer som beslutar om resurser till äldrevården, eller socialtjänsten som gör sina oannonserade kontrollbesök, skulle kunna ge ett rakt svar på den frågan. Finns det ens en möjlig ekvation som kan fördela befintliga resurser till att fullt ut möta de krav som ställs på äldrevården?

Jag känner att jag inte under några som helst omständigheter skulle vilja sluta mina dagar inom en äldrevård, som är så vingklippt som den jag själv upplevt på nära håll. En äldrevård där ekonomiska besparingskrav styr vardagen, utan att märkbar hänsyn tas till följderna.

Annonser
Det här inlägget postades i Reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Värdig ålderdom, en uppmaning till eftertanke

  1. Lulu skriver:

    Vi har de politiker vi förtjänar när merparten av befolkningen är nöjda för stunden, när samtalen oftast kretsar kring Let’s dance eller djuplodande diskussioner kring diverse populärkulturella fenomen. När bildning och samhällsengagemang inte längre är något eftersträvansvärt kan politikerna rensa bordet på alla godsaker.

    http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/politiker-ater-fett-nar-varden-sparar_5860111.svd

  2. Cyril skriver:

    Jag är liberal, men jag frågar mig ändå huruvida det var rätt att flytta ansvaret för såväl skola som äldrevård till kommunen, från staten. T o m Reagans gamle rådgivare (namnet undslipper mig för tillfället) hävdar att allmännyttiga funktioner i samhället bör vara i statlig ägo.

    Inte för att en flytt tillbaka till staten löser alla problem, men man hade fått EN tydlig huvudman för vården som förhoppningsvis hade kunnat hålla samma standard i såväl Svedala som Haparanda.

    När det gäller personalens situation tror jag att lösningen på äldreproblemet stavas teknik av alla de slag. Teknik för att lyfta, leda, tvätta och övervaka de gamla. Det måste bli ett slut på den offentliga sektorns förändringsfientlighet.

    Har själv aldrig arbetat i äldrevården (även om jag, i min ungdom, haft andra s k skitjobb). Heder åt Archie som gjort det.

  3. Erik skriver:

    Ett oväntat men mycket bra inlägg. Tråkigt att Östgöta-corren inte valde att publicera det i sin helhet. Det finns vissa frågor, som t ex äldrevården, som borde prioriteras oavsett samhällsekonomi eller det politiska klimatet (men som konstigt nog hanteras lika dåligt oavsett färg på sittande regering).

  4. Fred skriver:

    Man kan fundera över det faktum att, oaktat tillfälliga s k kriser, så har samhället som sådant aldrig förfogat över så mycket resurser som i dag, samhället, alltså inte det offentliga. Trots detta kan stat, landsting och kommun inte få fram resurser för en värdig behandling av sjuka, äldre och barn i behov av stöd? Oaktat om man ser sig som konservativ, liberal eller socialist borde detta vara lite svårsmält.

  5. Lulu skriver:

    Det är inte min intention att röra upp någon sorts ideologisk, politisk debatt här men om Bismarck kunde på 1800-talet är det skamligt att se våra liberala politiker av idag (oavsett vilken färg de bekänner sig till äro de alla liberala) och hur de missunnar de äldre, barn och de sjuka i samhället någon form av värdighet.

    Från wikipedia: ”Otto von Bismarck är den som först fört fram förslag om ett socialförsäkringssystem (Sozialgesetzgebung). Detta skedde 1878. Hans förslag innehöll olycksfallsförsäkring, sjukförsäkring, försäkring mot invaliditet och åldersarmod, det vill säga en slags ålderspension för behövande.”
    http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4lf%C3%A4rdssamh%C3%A4lle

  6. Fredrik skriver:

    Otto von Bismarck var en fantastisk man. Så fort kejsaren avskedade honom så barkade det för Tyskland successivt åt skogen. Helt klart en intressant historisk person, men det här med socialförsäkringssystemet han uppenbarligen införde var nytt för mig.

  7. Johan H skriver:

    Jag brukar ofta raljera för min omgivning att samhället går utför pga den ökade egoismen. I dag sätts individen i centrum; man ska göra karriär, vara först, vara unik och se om sig själv i första hand. Jag tillhör den sista generationen, tidigt 70-tal, där man fortfarande uppfostrades i en kollektivistisk samhällsanda; vikten att se till helheten, vara en del av något större. Varför kan inte människor stå i kö längre utan att bli som rovdjur? Varför är det svårt att följa simpla regler som är till för att vårt samhälle ska fungera (hastighetsbegränsningar, parkeringsregler, tvätttider, av och på stigning på bussar/spårvagnar/tåg). Både media och våra politiker prisar den individuella kraften som det bästa i världen men en individ utan ett kollektiv är väldigt ensam. Den patetiska kommunist skräcken gör också att varje gång man påpekar sånt betraktas man som någon som vill införa Stalinism, istället för lite mer sunt förnuft. Varje gång jag hör någon använda uttryck som PK-maffia och jante-sverige som svar på kritik om varför deras enorma SUV inte ska få parkeras hur som helst i stan osäkrar jag min revolver…

  8. Garderners Delight skriver:

    Ett fint och tänkvärt inlägg, Archibald! Vi har en växande grupp av äldre som i en framtid kommer att behöva omsorg i olika utsträckning så det är värt att skänka detta en och annan tanke. Att bli gammal tycks på flera sätt innebära ett handikapp i tiden. Att vara människa är idag att vara en börda åtminstone ekonomiskt och detta har varit ett faktum sedan mitten av 80-talet då solidaritet genom samhällets offentliga välfärd ifrågasattes inte minst av socialdemokraterna men också blev en debatt om närande och tärande. Personal behövs men personal kostar och den ekvationen har ingen så härlångt lyckats lösa i en tid som alltmer handlar om kortsiktighet och kostnadseffektivitet. Vi lever i en tid som mer och mer kommit att genomsyras av individualitet och eget ansvar och dessa ord är vackra och betydelsefulla men kan också tyvärr leda till övergivenhet och svårigheter att få sina behov tillgodosedda. Skolan sedan mitten 90-talet är ett dystert exempel på detta där man från ledande håll velat lägga eget ansvar på elever att sätta sina egna kunskapsmål och betonat elevens egna ansvar men samtidigt har detta bl a inneburit att många unga utan tillräcklig egen förmåga och tillräckligt goda förutsättningar hamnat i bakvattnet med sämre resultat och mer upplevelser av att inte passa in som resultat.
    Att medverka till att den enskildes förmågor frigörs och kan utvecklas kräver en solid välfärd genom statens försorg.

  9. Cyril skriver:

    Johan H känns lite rabiat, men det är inte utan att jag till viss del håller med. Ett välfärdssystem förutsätter nog en viss lojalitet mot systemet. Å andra sidan vill jag opponera mig emot att det bland senare ”generationer” inte finns vissa guldkorn. Jag har kollegor som är födda på 80-talet som är relativt vettiga i dessa avseenden. Jag instämmer i det sistnämna – varje gång jag hör ”backpackingresa i Thailand” och ”finna sig själv” osäkrar även jag min revolver…

    Välfärden tas kanske mer och mer för given ju längre den existerat. Min gammelmormor växte upp i ett soldattorp i Kölaby med 9 syskon och arbetade senare som piga i Göteborg. Hon avled på 60-talet, men allt hon hade att säga om sin minimala pension och sin miljonprogramslägenhet i Uddevalla som hon hade på ålderns höst var att det kändes oerhört luxuöst och påkostat.

  10. Henric skriver:

    Men, utan att göra en politisk debatt av det, så har vi en stor del av befolkningen idag, som så fort det händer något, förväntar sig att samhället skall lösa det åt dem.

    Det kan vara allt ifrån jobb sökande till stoppande av brott och hanterande av katastrofer (tex stora mängder snö). I stället för att göra vad man själv kan för att förbättra situationen/lösa problemet så lägger man sin energi på att gnäll på att kommunen/staten/politikerna inte löser det.

    Frågar man om folk är beredda att jobba ideellt eller engagera sig aktivt i någon förening/politiskt parti så svaret ofta Nej. Detta gäller alla samhällsklasser och politisk bakgrund. Men som sagt var detta gäller inte alla! Vi i Sverige har ett stort, ibland för stort, förtroende på att samhället skall lösa problemen åt oss.

    • Lulu skriver:

      Du har alldeles rätt när du skriver att folk förväntar sig all möjlig sorts service och bidrag (i någon form) från samhället vare sig det gäller konst och kultur eller underhåll av vägar/parkeringar eller diverse andra små projekt som kanske anses livsviktiga av en eller annan gruppering i samhället. Alla dessa ”små” bäckar dränerar staten på pengar till det absolut allra viktigaste.

      Men eftersom svensken i gemen har fått någon sorts genetiskt medfödd handfallenhet ärvd i direkt nedstigande led från ”succé-åren” på 50 och 60-talet när staten verkligen kunde och hade råd med att finnas överallt är hon nu helt kastrerad när ett nytt samhälle framträder.

      Egentligen borde det ju inte komma som någon chock för någon eftersom det hela började redan på 90-talet men istället för att mätta munnen efter matsäck och skära bort de onödiga utgifterna som i mångt och mycket får ses som lyx drar man ner på allt lite i sänder för att hoppas på att ingen ska märka något. Ungefär som med SJ när ett tåg är försenat. I själva verket vet de om hur länge tåget kommer att bli försenat men för att undvika uppror bland resenärerna skjuter de upp tiden för avgång med en kvart varje gång klockan närmar sig den senast estimerade avgångstiden. Det hela bygger på en sorts psykologi som ska förmildra resenärens frustration, men när man är medveten om strategin kan man bara skaka på huvudet och småle.

  11. Karl skriver:

    Det ser på ungefär samma sätt idag,

    Men nu ska det bli slut på det för nu efter mycket utredande har det fastslagits att det behövs en personalförstärkning på hela 20% sen är alla problem lösta, eller vad tror ni?

    http://demensbloggen.wordpress.com/2010/11/07/demensvard-doms-ut-helt/

    Karl

    • Archibald skriver:

      Jag skulle gissa att det i alla fall är ett ordentligt steg i rätt riktning, om de konstaterade behoven nu verkligen tillgodoses.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s