Attityden och omvärlden

I mitt yrke hör det till att vara tillmötesgående, att ha en kundrelationsfrämjande inställning. Det hör även till att vara kritisk när man anser att det krävs. Visserligen med kritiken konstruktivt packeterad i ett lager rosa silkepapper så långt det är möjligt. Det räddar en hel del av sinnesron. Dock kommer som sagt många sociala förpliktelser med värvet.

Det som kan besvära mig är att även folket jag tycker genuint illa om, hälsar glatt på mig när vi ses. Jag har ibland en enerverande förmåga att inte stöta mig med min omgivning i onödan. När det sedan händer, resulterar det i både ett, två och fem blow up doll faces. Det är inte så att jag är konflikträdd i arbetsvardagen. Mer, ska vi säga, så full av självverkande retoriska bandage och verbalt glidmedel att det hela löper utan att spränggruset i maskineriet någonsin stoppar kuggarnas gång.

Ibland behöver dock omgivningen få sitt grus serverat rakt ner i bensintanken. Liksom för att öka uppskattningen för tiden då det inte orsakar smutsiga skrapsår på armbågar och knän.

Att välja sina strider kan vara livs- och karriärsbevarande, eller våldsamt tråkigt och förödande. Dagens slutsats och stilmässiga råd: Då och då är det ytterst hälsosamt och förlösande att kröka den där stiff uppern en aning. Åtminstone mentalt. Eller rent konkret, att grymta grisen i ansiktet då det behövs, samt kanske vid några oväntade bonustillfällen.

– – –

”-Det finns tre vägar till undergång; kvinnor, spel samt konsulter.
Det behagligaste är kvinnor, det snabbaste är spel
men det säkraste är konsulter.”

Georges Pompidou

– – –

Specifikt spår 6, CD1, "s:t Swithins's Day",

Annonser
Det här inlägget postades i Stil och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Attityden och omvärlden

  1. Michael skriver:

    Jag håller definitivt med dig om att det kan vara fruktansvärt svårt att vara direkt konfrontativ, problem är att om man lindar in det i subtila antydningar så brukar folk helt enkelt inte uppfatta kritiken.

    P.S.
    ” att grymta grisen i ansiktet”, när jag läste den frasen var jag farligt nära ett skrattanfall mitt inne på kontoret!

    • Archibald skriver:

      Det lär vad jag har förstått vara en helt hänsynslöst själsligt tillfredställande metod. Direkt inspirerad av samtida stifullt subtila vardagskoleriker.

  2. Lundin skriver:

    För min egen del brukar jag tänka så att det som rör jobbet egentligen inte har med mig att göra. På jobbet handlar det om en professionell attityd, vad som händer privat är en helt annan sak.
    Om ett problem dyker upp så brukar jag försöka avgöra om det egentligen är mitt problem eller inte. Mina egna problem försöker jag lösa, de andra får problemägaren lösa. Frasen: ”Jag äger inte frågan” är underskattad.
    Det verkliga testet inträffar i de situationer där andras problem retar gallfeber på mig…men det är numera väldigt ovanligt!

  3. Miss Lush skriver:

    Med risk för att avslöja mig, så måste jag ändå vara småaktig nog att tala om att packetera inte stavas med ck. Bara k. som i paket. För jag hoppas att det inte är ”packet” som du släpar hem och lägger under granen. Släktskapsregeln.

  4. Väluppfostrad? skriver:

    Jag funderar på följande mening: ”Det som kan besvära mig är att även folket jag tycker genuint illa om, hälsar glatt på mig när vi ses.” och undrar om det verkligen är dessa irritationsmoments imbecilla dumsnällhet som lyser igenom eller om det är så att de lärt sig från barndomen att man hälsar på sina kollegor oavsett tidigare groll, lite verbalt glidmedel s.a.s. Kan det vara så att Archibald kör näsan i vädret och markerar mot ovännerna och framstår själv som otrevlig eller rentav i avsaknad av stil? Att gå och låta ilskan jäsa och bubbla inom sig hör grundskolan och hollywoodfilmer till. Jag hoppas att det är möjligt för en drönare att sträcka på sig, glömma och förlåta.

  5. Algy skriver:

    I mitt yrke tjänar jag oftast på att hålla överläppen stel, det är essentiellt i många situationer. Men jag lärde mig något av en chef jag hade då jag under min studietid arbetade extrapass i en elektronikbutik. När särskilt uppretade, otrevliga kunder framförde klagomål i bandhundsstil så skickade han helt sonika ut dem. ”Så beter du dig inte i min butik”, sade nämnde chef helt iskallt, ”Kom tillbaka när du lugnat ned dig”. På detta sätt fick han förvisso en del problem, men också stor uppskattning från oss i personalstyrkan. Det är viktigt att komma ihåg att ingen kund är så viktig att man inte har råd att förlora den för att man inte vågar protestera då vissa beteenden går för långt.

    ”Kunden har alltid rätt” är en stor lögn.

    Bra skivtips för övrigt, jag rekommenderar vidare Billy Braggs versioner av ”There is Power in a Union” och ”Which Side Are You On” samt hans egen ”The Milkman of Human Kindness”.

    • Archibald skriver:

      Absolut. Det är mycket värdefullt att träffsäkert kunna avgöra hur man bör förgöra situationen. Genom välbemästrad Killing with kindness, eller via ett renodlat Machiavelliresonemang (som butikschefen) enligt tesen att slå först och hårt och orsaka fruktan, istället för att ge en halvmesyr till gensvar och istället bara väcka hämndlystnad.

      För ja, att ”kunden alltid har rätt” är ett av den moderna tidens mest idiotiska påståenden.

      Att kategoriskt få alla att tro att man tycker om dem, Det kan ses klen högstadiementalitet. Ibland ett nödvändigt ont, men långt ifrån den enda rätta vägen.

  6. Dandy skriver:

    Tror det är situationsberoende ibland. Var sak har sin plats, så att säga.

    Sometimes there’s a difference between having a stiff upper lip, and simply being a stiff.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s