Drönarens bilval

Det händer att vi då och då tar in gästspelande drönarskribenter. Varje enskild drönare kan ju omöjligt besitta expertkunskap på alla områden. I detta fall såg vi anledningen i en kommentar till ett tidigare inlägg där Steggles bilhandskar figurerade. Drönarklubben presenterar nedan signaturen ”Lord Peshertons” tankar kring ett grundmurat intresse för bilar, vilka torde falla en och annan drönare i smaken:

Bilen – För många blott ett fortskaffningsmedel, men för oss som har hemoglobin och blodkroppar utblandat med något oktanhaltigt kan den vara så mycket mer. Godis både för ögon, öron, näsan och själen. I det här inlägget tänkte jag börja inspirera med ögongodis. Skrapar vi bara på ytan i bilens värld om vi begränsar oss till design? Visst, det finns mängder att grotta ner sig i, men om det är något vi drönare har gemensamt, oavsett grad av bilintresse, så är det passionen för det estetiska. Vare sig du råkar vara en total novis på området eller en fullfjädrad motorentusiast, så har du som läsare på TDC förmodligen en personlig uppfattning om vad just du finner estetiskt tilltalande.

Under mina snart 8 år som legal bilist har mången kärra passerat. Över 30st om både bruksbilar och hobbyfordon räknas. Mer än många förbrukar på en livstid. Någon slags beroendesjukdom om du frågar fel person. Sett i backspegeln finns åtminstone ett par röda trådar knutna mellan de fordon som lämnat något slags bestående intryck. De har alla varit riktigt bra på något, snarare än bleka kompromisser. En kompis. Någon du blir glad av att möta på parkeringen. En sådan bil är sällan ful.

Ljus i tillvaron

Var det bättre förr? Dagens krav på säkerhet, flexibilitet och miljötänk ska paras samman med låga utvecklings och produktionskostnader. Biljättarnas och konsumenternas krav sätter naturligtvis de riktlinjer efter vilka bilarna produceras, på löpande band. Gärna i största möjliga antal och där komponenter används till flera märken och modeller. Men lika oundvikliga som dessa kriterier är, blir också de begränsande faktorerna. ”Synergieffekter”. Bilar som ser lika ut är i många fall också det. Ordet individualism har blivit ett marknadsföringsknep istället för en känsla och något identifierbart.I likhet med kläder, drycker, film, litteratur och arkitektur, finner jag också att mina favoriter bland bilar är av brittisk eller italiensk börd.

Mina två hobbybilar, en MGA roadster från 1957 samt en Alfa Romeo Giulietta Sprint från 1962, är båda tillverkade i massbilismens barndom, i gränslandet mellan två karaktäristiska och för designen inte oviktiga grundprinciper. MGA var det brittiska märkets sista bil som byggdes med ram och Giulietta var Alfas första riktiga försök till en folklig bil, byggd med självbärande kaross.

Den kära Giulieta

En bil byggd på ram har en kaross som hängts på den bärande ramen. Den kan lyftas av och utgör inte samma bärande stomme som på en bil med självbärande kaross. Här ett exempel på en gammal Bentley med bärande ram. Enkelt att tillverka och med möjligheten för fristående karosserimakare att göra flera, ofta vitt skilda versioner av samma stommar som lämnat fabriken. Det är dock en teknik som försvårar konstruktion av deformationszoner och andra för säkerheten idag viktiga aspekter.

För en bil med självbärande kaross utgör tak, skärmar, dörrar och underrede en enhet och bärande konstruktion. Att göra en cabriolet av en självbärande konstruktion är till exempel en stor procedur då takets bärande funktion får byggas in med förstärkningar främst i golvet med hög extravikt till följd, medan en bil av ramkonstruktion faktiskt kan köras utan kaross. Om än inte lagligt på allmän väg. Idag finns ramkonstruktioner främst kvar i terränggående jeepar.

MGA

Bilarna är alltså trots viss likhet i designen två helt skilda väsen. MGA som var MG:s toppmodell vid mitten av femtiotalet lånade många delar från betydligt enklare BMC-vagnar och upplevs som råbarkat charmig. Det väsnas, hoppar och skuttar och din fina frisyr tar en annan form när du blir ett med naturen. Känslan av hastighet är mer närvarande än hastigheten själv. Alfan är med nedärvda delar från större syskon klart mer förfinad och känns avgjort mer modern. Komfort på bekostnad av dramatik. Om det sedan verkligen var en folkbil när den prissatts strax under Jaguar E-type går dock att diskutera. Den är i alla fall påkostad och snygg ner till minsta detalj.

Detaljer med känsla

Där MG:n är befriande enkel exempelvis med en dold vajer som inre dörrhandtag har Alfan ett vackert konstruerat dörrhandtag som matchar den omsorgsfullt designade dörrsidan. Baklamporna på MG:n kommer från Morris Minor medan Alfan delar sina med Maserati 3500. Båda bilarna är svensksålda med få ägare. MG:n väl patinerad och med mängder av orenoverade originaldelar bevarade som samtligt krom, stolarnas läder och ett många gånger lagat sittbrunnskapell. Vidare finns instruktionsbok, hammaren till ekerhjulens bedagade knock-off mutter samt original startvev. Alfan kompenserar bristen på orörda originaldelar med att vara mycket fint renoverad för snart 15 år sedan.

Kraft under skalet

MG som märke har tyvärr väldigt lite av sitt ursprung kvar idag, särskilt sedan det sålts till Kina. Men Alfa Romeo är ett av få bilföretag som fortfarande lever med karaktär och passion intakt. De tillverkar bilar med många kvaliteter även om kvalitet inte alltid varit en av dem. Designen står fortfarande i fokus. Snygg som en Armanikostym och i lätt begagnat skick överkomlig för alla som är kapabla att köpa en Volvo med ett par år på nacken. Du behöver ge efter lite av utrymmet och andrahandsvärdet, men får också mer tillbaka i form av körglädje, känsla och lysnta blickar från omgivningen. Jag vet i alla fall med säkerhet vilken bil jag vill möta på parkeringen.

Engelsk interiör

Ta designen som inkörsport. Lek med tanken att en smal snygg kaross klär dig som en välsittande kostym. Karossvecken på sidan av bilen får utgöra kavajens slag. Dörrhandtagen kan bli manschettknappar. Ta tre för dig viktiga parametrar av en bils funktion, oavsett om det är en klassiker eller vardagsbil du söker, och ge dig sedan ut på jakt. Många av er kommer kunna göra stora upptäckter. Kläm, känn, lyssna, lukta och framför allt titta. Skulle du sedan falla tillbaka i dina gamla mönster så kanske du redan gjort ett bra val. Men tänk då att resan fått utgöra målet, du är en mer medveten person.

Annonser
Det här inlägget postades i Inspiration, Livsstil, Reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Drönarens bilval

  1. Peder skriver:

    Mycket fina bilar. Själv kör man en Jaguar XF 3,0 D 2011, vilket är en mkt bra och prisvärd bruksbil (läs familjebil).

    Trevligt med lite motorläsning.

    Vänligen

    • Lord Pesherton skriver:

      Peder, tack och bock! Det var mig en respektabel bruksvagn, klart snyggare än nya XJ och med framtidsvisioner. En del journalister har rackat ner på att XF saknar Jaguars arv, men både XK och E-typebilarna var ju på sin tid nydanande och vitt skilda från tidigare SS-modeller. Det verkar de ha glömt!

  2. Dandy skriver:

    Har sedan tidiga tonåren varit smygförälskad i en 1963 Jaguar E-Type Roadster… En skelett i garderoben, men nu är den ute.

  3. Dandy skriver:

    Ps. Lord Pesherton — en riktigt charmig MGA. Hade nästan önskat fler bilder på den. Tack för ett intressant inlägg.

    • Lord Pesherton skriver:

      Verkligt kul att det uppskattas! Se garaget.org/anglofista för mer bilder på MG:n och tidigare hobbyfordon. Du råkar inte sitta och trycka på en tidig post flatfloor modell?

  4. Desmond skriver:

    Otroligt läckra bilar! Vintagebilar av lite högre kvalitet är ett underskattat njutningsmedel. Doften av läder, känslan av trä och den jämna gången och vridmomentet hos en motor med lite fler cylindrar är ljuvlig. (Även om MG:n och Alfan är mer temperament än kontemplation). XJS:en måste det ha varit lite svårt att skiljas från?
    Håller med om att Jaguar XF är en riktigt elegant bil, fast jag tycker nog att nya XJ har sina goda sidor också, som en del i ”nya Jaguar”.
    Verkar för övrigt som om Jaguar nu har hämtat sig helt efter Leyland-depressionen på 70-/80-talet- nya konceptbilen C-X75 verkar ju ganska lovande. Jaguar i framkant igen?

    http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-1316273/E-Type-Jaguar-supercar-200mph-electric-hybrid-jet-engine-costs-200K.html

  5. JW i West Yorkshire skriver:

    Engelska och italienska bilar må vara charmiga men kvalitetsmässigt underlägsna tyskarna med ljusår….Så även om jag älskar det England åker jag tveklöst Mercedes.

  6. Lord Pesherton skriver:

    Desmond: XJS:en var en bitterljuv upplevelse. Under mina 7 år som husse körde jag kanske 2-300 mil medan resten spenderades i garaget. Gick nästan 6-siffrigt back, viss del självförvållat i ekonomiskt oförsvarliga inköp som trimdelar, ny inredning osv, men en rasad automatlåda, klatrande elektronik och mystisk rost tillskriver jag Leyland. Dock bär jag för alltid med mig stunderna när allt lirade. Visst måste vi ha lite framtidstro? 🙂

    JW: Mercedes nära anala ingenjörskonst imponerar även på mig! Det jag skrev är såklart något färgat av min kärlek till engelskt och italienskt, men andemeningen är att var och en som också vågar använda hjärtat i sitt bilval kommer ha roligare, oavsett om det klappar lite extra för renodlad ingenjörskonst, smäktande design eller råbarkad funkis.

  7. Desmond skriver:

    Trist att Jaguaren var ett problembarn. Leylands desperata försök att konkurrera med japaner och tyskar med sänkt kvalitet är ett svart hål i den engelska bilhistorien. Annars är en XJS med 6:a en av drömbilarna. Själv har jag en XJ Sport från -96 (post-Leyland) som inte vållat mer bekymmer än en läckande kylarslang och en lös lambdasond under 3 år (vilket man enligt min erfarenhet får räkna med på bilar med 19000 mil bakom sig). Men känslan av lönnpanel, beige läder och British Racing Green, kombinerat med bilens andra egenskaper är svårslaget. Och sönderkörda BMW, Audi och Mercedes kan man ju i och för sig också hitta ganska många av… 🙂

  8. Algy skriver:

    Själv har jag en MGB från 1965 i min ägo. Old English White med de vackra dörrhandtagen som försvann på hösten det året.

    Min far ägde bilen i mitten av 70-talet och sålde den sedan vidare för omkring 7000 kronor till en bilskolelärare från Västra Frölunda. Den var sedan borta från familjen i ganska precis 30 år innan jag spårade upp den i Uppsala och köpte tillbaka den.

    Nu står den i ett varmgarage i närheten av mitt hem och får den bästa vård, med renoverad klädsel, ny bensinpump och renoverade frambromsar.

    • Desmond skriver:

      En fin historia om, vad det låter som, en vacker bil. Det är alltid mycket roligare när man vet något om proveniensen på bilen!

    • Lord Pesherton skriver:

      Rätt bil, rätt årsmodell och rätt färg. Bjud gärna på någon bild när du har möjlighet så försöker jag vara beredd med haklappen 😉

  9. Algy skriver:

    Jag skaordna detta snarast möjligt!

  10. The spin doctor skriver:

    Utmärkt läsning. Lyfter både på hatt och glas för detta alster!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s