Fredagskänsla i rutigt

Rutmönster x2

I brist på tid presenterar jag kort fredagens kombinerade rutor, och ett kort konstaterande att tiden för grövre slipsar åter infunnit sig mentalt. Här kunde fredagens betraktelser ha slutat i vanlig ordning. Längre ned tar dock fredagen en oväntad vändning…

Topp

Nederdel

Vid dagens slut styr jag stegen nedför trappporna i den anrika byggnaden som en gång försedde landet med en av stoltheterna i bilhistorien. Då vinkällaren (skåpet ovanför kylen) ligger torrlagd behöver den sista anhalten bli ett stopp vid systembolaget.

Jag gränslar Doris, monterar hjälmen och rullar iväg mot mitt mål. Med vinden i linnehalsduken, de clubmasterinspirerade solglasögonen på plats och den lilla vältuktade mustaschen under den helikopterinspirerade hjälmen far jag genom stadens gamla arbetarkvarter. Den något sportigt skurna beiga trechcoaten högt knäppt med skärpet väl åtdraget. En behaglig färd i något som förmodligen är den sista resten av sommarens värme, en skön fredageftermiddag på väg mot kväll.

Jag parkerar min maskin i utkanten av stadskärnan i närheten av anhalten med de önskvärda starkvarorna. Drar av hjälmen och rufsar till det inte längre fullt så långa håret. Väl avkortat på sidor och i nacke som sig bör, för det nu nästan tankarna år rockabillyhållet. I alla fall då post hjämbärarvolymen infinner sig. Plötsligt trillar ett saknta intro av en gammal låt in i medvetandet. En kvarleva från åttiotalet, och vips kastas ett helt nytt ljus på hela skeendet.

Med bestämdhet stegar jag mot entrén. Innanför skjutdörrarna har de burgundytonade Church’skängorna uppnått ett lite extra taktfast och målmedveten rytm i marken i marken, med musiken sakta accelererande i bakhuvudet. I tanken är det inte längre en välkammad, bröstnäsdukshetsande, slipsavgudande kostymfetishist i hundtandsrutigt och dubbelknäppt överrock som banar väg mellan hyllorna.

Det sydafrikanska rödtjutet står precis där jag förväntar mig att finna det. Efter en stunds ovant irrande på småbarnsföräldervis. Men det gör inget. I’m in the mood. Det är fredag, och helgen väntar.

Efter erlagd betalning greppar jag plasthandtaget förankrat i de tre pappomslutna litrarna rött livselixir, och nu har musiken nått ett tungt pumpande bluescrecendo på smärtande hög volym, och känslan är nästan fullkomlig. Ni som upplevde åttiotalet och en av Levi’s storhetstider känner nu igen musiken, och ser parodin i det hela.

Jag kickar (elstartar med visst hackande) igång Doris med ett vrål fullvärdigt en steroidhetsad symaskin, och det encylindriga fyrtaktssurret sätter respekt i omgivningen. En mamma med barnvagn snörper lätt irriterat på munnen och flyttar sig ur vägen.

I full fart svänger jag ut på Drottninggatan. Medan jag tillsammans med resten av fredagens rusningstrafik sakta rullar mot den sakta sjunkande höstsolen, känner jag att livet ibland är rätt härligt att leva.

Annonser
Det här inlägget postades i Livsstil, Stil. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Fredagskänsla i rutigt

  1. markgreven skriver:

    Härligt att se fler med grövre slips och en excess i rutigt, på något sätt essensen av ”jolly brittish”. Hoppas sedan att den sydafrikanska kontakten var tillfyllest. Själv har jag avnjutit en shiraz från Stellenbosch-regionen med namnet Alto som verkligen kan rekommenderas till lite ”tuffare” rätter.
    Keep up…

  2. Ryttmästare Hugo Boldtencrantz-Niedersachsen skriver:

    Nästan lite Jolo-stämning i den välskrivna episteln! Bra gjort unge Archibald!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s