Svenska mäns osäkerhet

En kommentar i föregående inlägg föranledde dagens diskussion. Visserligen är det sorgligt att vissa klädesplagg så starkt förknippas med en det manliga ryggdunkaridealets frontmän, sportankarna. Det är dock för mig en av de mer fjantiga parallelerna svenska män gärna viftar bort klädkombinationer med.

Det finns vuxna män, som i tv har som yrke att prata om andra vuxna vars arbete är att leka med bollar och klubbor tillsammans. Män som ibland talar i nästan extatisk fulla-tonårsbrudar-som-möter-varandra-på-stan-fjollig falsett då någon sparkar en boll i mål. Avsaknaden av stil kan i mina ögon inte bli större än så.

Att dessa personer har blivit något slags svenskt mått för vad man inte ska ha på sig är dock för mig ändå obegripligt. Det är mannen som gör kläderna han har på sig, och inte kläderna som gör mannen. En hundtandsrutig tweedkavaj kan se fasligt gubbig ut, eller våldsamt stilig helt beroende på med vilken självklarhet, passform och värdighet man bär upp den.

Sportankare må i många fall vara rena floskelfyllda parodier. I andra fall mer eller mindre vilken yrkesman/kvinna som helst. Att dock som man tro eller vara rädd för att omvärlden skall förknippa honom med dessa personer pga. sitt klädval är i mina ögon svagt och märkligt.

Jag börjar exempelvis inte prata pubertalt bäbisspråk som ”att näta en kasse” för att jag drar på mig ett högkvalitativt ullplagg.

Hela företeelsen är för mig ytterligare ett tecken på svenska mäns osäkerhet och rädsla att förknippas med något andra tycker är dåligt på något vis. Man vill passa in och snacka hockey med grabbarna.

Avslutningsvis har jag absolut inget emot genuint sportintresse. Det är dock den blinda hysteriska dyrkandet och avarterna jag föraktar. Det hela ligger i samma fack som vissa hundägares snudd på perversa relation till sitt husdjur. Hur de ohämmat och ständigt i tid och otid refererar till hunden som om vore den en ett av familjens spädbarn.

Annonser
Det här inlägget postades i Stil och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Svenska mäns osäkerhet

  1. Tuppy Pink-Bottle skriver:

    I denna välförtjänta men urskillnigslösa slakt på sportjournalister tycker jag vi ska ta och minnas Anders Gernandt och kanske drömma oss bort till ett utopiskt TV 4-hus där alla Jihdar och Ekwallar med armlänkar och slingade spretfrisyrer byts ut mot skorrande gentlemän med ullslipsar och sidbena. Och varför inte, då och då, med ”extatiska fulla-tonårsbrudar-som-möter-varandra-på-stan-fjollig falsetter” efter en synnerligen lyckad drive på St Andrews sjuttonde hål.

    T.P.B.

  2. Johan skriver:

    Jag uppskattar väldigt mycket att både utöva och titta på många olika sporter, det har dock inte något med hur illa de flesta sportkommentatorer klär sig. Och tyvärr, hur gärna du vill, ansåg jag inte att ditt försök till ”lyfta” polotröjan med kavaj föll väl ut. Jag tycker det ser taffligt ut, men smaken är ju som baken. Tycker det är lite magstarkt att ta i så pga olika smak.

    • Archibald skriver:

      Nu var det inte ogillandet av polotröja i sig jag mest reagerade på, utan sättet och argumenten att uttrycka det.

      Givetvis är smaken olika. Det är enligt mitt synsätt är det till och med en förutsättning för att kunna ha en personlig stil.

      Att ogilla polotröjan är givetvis fullt berättigat, men att bara göra det med hänvisning till andra som bär den och gör det dåligt känns lite fattigt.

  3. Jonas skriver:

    Uttrycket ”vuxna vars arbete är att leka med bollar och klubbor tillsammans” gör klart du inte har så mycket som en susning om vad elitidrott handlar om. Nu är det inte det inlägget handlar om, elitidrott alltså, men tycker ändå att du bör välja dina ord bättre nästa gång.

    Mvh,
    Jonas

    • Archibald skriver:

      Det vore särdeles intressant att höra vad elitidrott egentligen handlar om?

      Och visst, lek bygger på att ha roligt medan sport i mångas ögon ju är väldigt allvarligt. Jag skulle kunna sträcka mig till att kalla det en form av underhållning.

      Nog kan det vara trevligt att gå på en hockeymatch, men att sedan uppenbart må dåligt över att ”mitt lag” förlorade känns helt verklighetsfrämmande.

      • Jonas skriver:

        Jag köper att du inte har något större idrottsintresse, men att kalla det för någon typ av lek är helt fel. Lek är det när ett par ungar på gården springer o sparkar på en boll, skillnaden mot den idrott som visas på TV är fruktansvärt stor. Det arbete utövarna lägger ner för att ”underhålla” dig är mer krävande än vad dem flesta åstadkommer under ett helt arbetsliv, och då menar jag absolut inte bara fysiskt. Tilläggas bör att jag inte gråter mig till sömns när ett visst fotbolls eller hockeylag förlorar, men jag har till skillnad från dig full respekt för det dem presterar på en plan, då jag vet vad som krävs.

        Mvh,
        Jonas

      • Archibald skriver:

        Jag respekterar utomordentliga idrottsprestationer, och vet att det krävs hängivenhet och målmedvetet arbete för att nå höga nivåer inom idrott. Något få människor kan uppbåda.

        Det är som sagt hysterin kring det hela jag har svårt för.

        Engagemanget du själv beskriver låter mer sunt och i kontakt med verkligheten.

  4. Fredrik skriver:

    Givetvis är det enda sunda sättet att bevittna ett sportevenemang att klappa lite sporadiskt till de oerhört vackra framspelningar som görs medels den klubba som bärs av hästpolospelaren. All annan form av sport, bör ej betraktas av en sann gentleman. Det är något sådant du är ute efter antar jag, Archibald. Eller?

    Du lägger fram din sak på ett urfånigt sätt. Du sågar en hel kultur, för det är vad sport handlar om, kultur och yrkesutövning, vid fotknölarna och försöker på något förvirrat sätt få det att gå ihop med ett val av kläder.

    Ja, jag lever väldigt mycket tillsammans med mitt lag. När det går dåligt, kan jag må fysiskt dåligt efter en match. Jag kan vara nevös flera dagar inför matcher och likaså må så euforiskt bra efter en viktig seger att en naturkatastrof inte skulle röra mig.

    Nä, det här var nog det sämsta inlägget på den här bloggen jag har läst. Tyvärr…

  5. Basker-Ville skriver:

    Sportintresserade har ofta fula kläder. De som har fina kläder har ofta fula accessoarer. En kollega till mig bär AIK:s svart-gula halsduk till sin sobra cashmerepaletå, till exempel. Undantag finns, men de är mycket få bland de svenska män som gillar folkliga sporter som fotboll och ishockey.

    En annan utmärkande egenskap hos idrottsfantaster är att de blir oerhört stötta så fort någon anmärker på någon enda liten aspekt av deras märkliga aktiviteter. Vad kan detta bero på? Skäms de över att ägnar tid åt spel och stoj i stället för åt värdefull kultur?

  6. Fredrik skriver:

    Nej, jag skäms inte ett dugg, och sport ÄR värdefull kultur. Att vi blir stötta kanske beror på att det faktiskt betyder någonting för oss, till skillnad från de som läser böcker som man ”ska läsa” eller ser pjäser som ”man ska se” bara för att det är ”fint”.

    Och när det gäller stilfullhet så kan den knappast sägas vara bättre bland kulturnördar som springer på vernissage och frotterar sig med ”eliten”.

    • Alistair skriver:

      Oj, här anar man ett bildningsförakt av rang. Varför så snabbt så hård ton? En trygg ”sportnörd” borde kunna hantera diskussionangrepp bättre än att svepande uttrycka sig så schablonartat om ”de” som ”frotterar sig med eliten”. Vad är det som är så känsligt?

      Reaktionsmönstret är intressant och avslöjar kanske mer än själva innehållet i ordväxlingen.

      Jag kan inte annat än att filosofera kring huruvida dålig självkänsla (märk väl, inte dåligt självförtroende!!!) är en stark drivkraft inom sportvärlden (och då menar jag inte bara bland dess utövare).

      MVH
      ~Alistair

      • Fredrik skriver:

        Nejdå, jag har ingen bildningsförakt över huvud taget, men jag ser sällan en poäng med att göra någonting för att ”man ska”. Det gäller såväl litteratur som allt annat. Det man gör ska väl göras för att det ger mig som individ någonting? Antingen i bildningssyfte eller en upplevelse på ett annat plan. Men att göra det för att någon annan har gjort det? Nej, det är lika illa som att bära jeans bara för att det är så många andra som har det.

        Vad som är känsligt? För mig är det känsligt att någonting som står mig så pass nära som sport gör hackas på i den grad så att det förringas till nästintill intet. Det som skrevs för ett par inlägg sedan om att veta när man ska prata om vad har uppenbarligen helt förbisetts när det gäller sport, för då är det bara en ”lek med bollar och klubbor” eller på sin höjd underhållning. Var bildad person borde inse att det har en mycket större inverkan både på samhället och på många klassiska stilar än så.

        Jag kan dock hålla med om att min reaktion var lite väl stark. Det ber jag om ursäkt för. En dålig dag fick mig att skriva ett dåligt inlägg. Tyvärr…

  7. Archibald skriver:

    Märkvärt i sammanhanget är att de flesta föredragit att se och reagera på textens sportanknytning, och valt att helt förbise vad blogginlägget egentligen handlar om; Att svenska män är förbaskat rädda för att förknippas med något andra ser ned på.

    Inte alls oväntat, men intressant.

    Jag kan nog tillstå att jag kanske raljerade i överkant i min formulering. Andemeningen är dock densamma.

    Många svenska män är paniskt rädda att förknippas med en företeelse omgivningen tycker är mindre smickrande eller på något vis avvikande. Därav kopplingen till uttalandet ”se ut som en sportkommentator”.

  8. trött skriver:

    det är inlägg som dessa som gör att man enbart tittar på bilderna på din blogg.. jävligt trötta inlägg asså

  9. Ha ha! Att jag missat kommentarerna i detta gamla inlägg är ju tragiskt.
    Ett fantastiskt underhållande inlägg men ännu mer underhållande reaktion på kommentarerna.

    Jag kan själv underhållas av att titta på någon enstaka fotbollsmatch men aldrig så pass att jag skulle bli upprörd eller illamående om dom förlorade… Inte heller skulle jag ens tänka tanken att vara nervös inför en match. Helt enkelt av den anledningen att det inte är jag som tävlar.

    Nej masshysteriska sport fånar ger jag inte mycket för… det finns en anledning till att jag enkelt och gärna titulerar dessa människor ”hockeykillar” eller ”innebandykillar” sen om dom spelar fotboll, hockey, innebandy eller nått annat spelar ingen roll… Karaktären och typen är densamma.

    I övrigt håller jag med till inlägget helt och hållet…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s