Karl för sin hatt

Önskemålet om ett hattrelaterat inlägg har hängt i luften en längre tid, nu senast framfört av signaturen E. Dantes. Dessvärre är ingen av oss drönare hattbärare i skrivande stund, åtminstone inte i den omfattning att det kan utgöra en bärkraftig grund till ett fylligt och läsvärt inlägg om hattar. Vi arbetar på saken.

Jag kan bidra med min egen högst personliga åsikt. Hatten är i mitt tycke lite på väg tillbaka. Många av er höjer säkert på ögonbrynen och skanderar ”-lite på väg tillbaka!?!”, syftande på alla hattar man de facto sett på folk i vardagen under en tid nu. Låt mig utveckla resonemanget. Jag vill inte vilja kalla alla som köper en av H&Ms huvudbonader och har den på sig ibland för hattbärare. Även om det säkerligen kan utgöra en god inkörsport till mer rejäla modeller och frekvent bärande. Alla de som på senare tid införskaffat en panamahatt, inspirerade av Manolo, faller även de till en början in i sistnämnda kategori.

Personligen är jag fortfarande av den kanske konservativa åsikten att man så att säga bör vara karl för sin hatt. Det är ett plagg som inte vem som helst kommer undan med, oavsett hur mycket man vill. Något man bör växa i. Givetvis lite beroende på vilken modell man väljer och andra faktorer. Det blir ofta lite av en krock när brådmogna pojkar ska börja bära hatt för att de läst att det börjar bli ”ok” igen. Jag säger inte att det alltid blir fel, men beklämmande ofta. Bilden nedan länkar till inlägget ”Borsalino SS09”, 2009-03-11 i Olof Enckells blogg Sartorial Behaviour. I mitt tycke ser hatten högst malplacerad ut på modellerna.

Lånat pappas hatt?

Lånat pappas hatt?

Jag anser att man inte blir ”hattbärare”, bara för att man äger en hatt som man har på sig ibland. Visserligen måste man någonstans ta ett första steg och våga, men jag tror det måste göras med stor nypa konstruktiv självkritik. Som med alla andra plagg måste man kunna bära det med självklarhet för att det skall kunna se naturligt snyggt ut.

Norge till och med 2006

I Norge till 2006

Jag tror inte vi någonsin kommer att återvända till ett hattbärande som vid glansdagarna under nittonhundratalets första hälft. Herr Gårman förlorade sin hatt någon gång under sextiotalet om jag inte missminner mig, och han lär nog inte få den tillbaka. Dock kommer nog en mer seriöst hattbärande grupp sakta utkristalliseras i och med att stilmedvetna män i dagsläget ökar i antal.

Annonser
Det här inlägget postades i Stil och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Karl för sin hatt

  1. DavidNiven skriver:

    Jag instämmer i allt du säger. Man måste bära hatten med en självklarhet som är svår att uppbåda för vår generation. Det finns helt enkelt knappast någon som går runt i hatt på ett naturligt sätt.

    Min pappa har alltid burit hatt med stil. Han tillhör väl antagligen den sista generationen som gör det (tidiga 40-talister).

    Med risk för att bli uppfattad som extremt excentrisk kanske jag ändå ska skaffa en bra hatt att bära på vintern, det är ju trots allt mycket elegantare än mössa och frisyren bevaras bättre.

    För er andra som har liknande tankar vill jag rekommendera följande butik i London:

    http://www.lockhatters.co.uk

    Lite småsugen på en av deras smoking caps också.

  2. E. Dantes skriver:

    Man får tacka för ett mer än väntat utförligt svar! Jag antar att det enda sätt man på vilket man får svar på frågan om huruvida hatten är något för en själv är att helt enkelt prova, om så bara i hemmets trygga vrå!

  3. markgreven skriver:

    För oss med lantligt levnadssätt är hatten också en självklarhet istället för diverse reklamkepsar och f.d. militära huvudbonader. Hatten har exempelvis sin självklara plats vid vissa typer av jakt…

  4. Lord Laphroaig skriver:

    Jag håller med om att en hatt inte klär vem som helst, men vill poängtera att det avgörande inte är ålder eller brådmogenhet utan förmågan att självklart bära hatten på huvudet. Modellerna på bilden ser fåniga ut i hatt, därför att deras kroppshållning indikerar att de känner sig utklädda. Kan man känna sig helt normalt välklädd med hatten på så syns det i hållningen och i rörelsemönstret, det avgörande är helt enkelt en kombination av normalt självförtroende och känsla för vilken hattyp man klär i. Själv är jag drygt 40 och har burit hatt vintertid i över tio år, och de få kommentarer jag får om detta är komplimanger. Jag bär hatt för att jag lätt fryser om huvudet och inte tycker om baseballkepsar eller yllemössor; i en hatt känner jag mig betydligt snyggare. Jag tror för övrigt att alla baseballkepsbärare lätt skulle kunna anpassa sig till hatt om de ville; de har vanan inne att ha något på huvudet.

    Jag håller med om rökmössan – en sådan skulle jag också vilja ha (men skulle aldrig visa mig utanför hemmets väggar i).

  5. garderners delight skriver:

    Jag skulle vilja påstå att svårigheten eller motståndet mot hatt på huvudet, finns inom oss själva. Visserligen är jag medveten om hur vi påverkas av trender och andra yttringar runt om oss men om jag vill så behöver jag undersöka vad som händer eller hur det känns att t ex klä mig i hatt. Jag bär vintertid allt som oftast hatt även i vardagen. Jag minns hur det var från början; De överraskade blickarna, att man såg mig i hatt men inte fan kom någon fram och ifrågasatte det. Jag kunde förresten inte motstå en vacker patchwork-hatt från Irland. Det var så det startade och nu kan jag inte vara utan hatt. Fantastiskt smycke!

  6. BW skriver:

    Jag skulle gärna bära hatt, och har drömt om det länge. Tyvärr har jag en lätt besynnerlig huvudform, vilket gör att det är svårt att hitta huvudbonader som både sitter bra och ser bra ut! Men jakten fortsätter…

  7. Wellington skriver:

    Jag har själv skaffat en panamahatt i dagarna. Dock är det inte Manolo som inspirerat mig utan Stilton him self, med sin blogg om kryssningen på rivieran… För er som funderar på en panamahatt och tycker att lockhatters hattar är i överkant rent prismässigt finns det ett svenskt alternativ i http://www.panamahattar.se Det är lite enklare, och därmed billigare flätningar, men kan vara en bra start om man är osäker på om man klär i hatt eller ej. Deras bildgalleri blandar utan tvekan vin och vatten.

  8. Kjell Brel skriver:

    Själv får jag inte använda hatt för min hustru sen hon gav tillstånd för galoscher. Har nu kämpat mig fram till rätten att bära fluga på Julafton. Hatten är ett mål på längre sikt.

    • Archibald skriver:

      Det är ett intressant, sorgligt och inte alls obekant fenomen du beskriver.

      Tänk bara ramaskriet i samhället den dag en man skulle utverka att hans kvinna inte fick ha på sig exempelvis byxor, utan bara kjol och klänningar. Eller att hon inte skulle sminka sig.

      Ibland är nog fruars inverkan till gang för deras äkta mäns stil, men minst lika ofta gravt hämmande.

      • madde brel skriver:

        såsom hustru till kjell brel, vill jag framhålla att just mitt ställningstagande i denna fråga bara är till fördel för högst densamme!!!

  9. andersonchris skriver:

    Hatten och plastrongen är nog de klädartiklar som har svårast att göra comeback.

    Kan jämföra med England där panamahatt fortfarande är en självklarhet på sommaren men filthatt på vintern är extremt ovanligt.

    Panamahatten är förmodligen den bästa hatten att börja med om man vill återerövra hattbärandet. Den är lite lagom ledig och har en funktion mot solen. Synd bara att säsongen är så kort i Sverige.

    Annars är tumregeln densamma som vid all klädsel. Välj hatt med omsorg och bär den sedan med sådan självklarhet att ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s