Original och kopia.

Ibland uppstår smågnabb i klassisk-stil-på-nätet-svängen. Personen X hävdar dittan, och person Y hävdar dattan. Dessa konfliktlinjer är ofta förutsägbara och återkommer med viss regelbundenhet och exemplifieras oftast med samma frågor. En av dessa konfliktlinjer handlar i grunden om synen på originalitet och vad som är och inte är genuint. Min utgångspunkt är att satsa på det hållbara och det funktionella som samtidigt passar min estetiska palett.

Naturligtvis är också ett genuint hantverk och lång tradition hos en given tillverkare givande, men jag ser det som sekunderat de andra kriterierna. Vilket är en inställning som inte alla delar. Låt mig ge er några exempel.

Jag bär allt oftare buttondown-skjortor i oxford-tyg till udda kavaj (dock aldrig till kostym). Jag gillar det grova tyget och den ”tillknäppta” känslan. Jag har en handfull buttondown-skjortor från vardera Brooks Brothers(BB) och Charles Tyrwhitt(CT). Det var BB som lanserade buttondown-skjortan och får där med räknas som ”originalitetsvalet”. BB:s kragar är också handsydda vilket gör att de även ligger bättre till i hantverksfaktor. Men efter att omväxlande burit BB- och CT- buttondown har jag till slut ändå kommit fram till att jag föredrar CT:s tolkning. Den limmade kragen har en uniformskänsla som jag tycker om. Lika så föredrar jag CT:s tyg, som fortfarande är”oxford woven”, men inte fullt lika grovt som BB:s original. I förutvarande fall har jag alltså kommit fram till att jag föredrar en kopia framför orignialet.

Angående hantverksfaktorn så är det ju så att ett genuint hantverk nästan alltid ger ett snyggare resultat och bättre hållbarhet. Därför blir det också nästan alltid rationellt att välja produkter med hög hantverksfaktor. Men jag upplever ibland att människor dras till den höga hantverksfaktorn som vore det ett egenvärde. Man ser det inte minst i diskussionen om skor. ”Whole cut”-skor, dvs skor som är tillverkade av ett enda läderstycke, hyllas lite var stans. Skorna är av naturliga skäl mer svårtillverkade än andra skor och ställer högre krav på läderleverantörerna, vilket jag upplever lyfts fram som ett huvudskäl att köpa whole cut. Personligen har jag svårt för whole cuts av högst personliga, subjektiva och estetiska skäl. Split toe derby är en annan skomodell som börjat hajpas i olika kretsar. Det är en skomodell jag däremot känner en stark dragning till. Men återigen upplever jag att dess främsta representant Edward Green Dover mest omskrivs för hantverket bakom skon. Och visst är hantverket imponerande, men jag ser det närmast som kuriosa och prismotiverande faktor i sammanhanget. Inte som ett skäl att tycka om skon.

Men även original/kopia-diskussionen finns i skovärlden. Sperry top sider är båtsko-originalet, och har en betydligt mer genuin hantverksprocess än många andra båtsko-tillverkare. Men Sperry – i vart fall det enda exemplaret jag testat – känns allt för lätta. Sebago är kraftigare och har lite mer tyngd, vilket gjort att valet för min del utfallit till originalets nackdel.

Diskussionen om sparsula tycker jag också känns relevant här. Det vill säga huruvida, och när, man ska be en skomakare att slipa ner delar av sulan på lädersulade skor och ersätta med en slimmad gummisula. Jag ser fortfarande klara fördelar med sparsulan. Och föredrar den till skor jag använder säsongsöverlappande (exempelvis kostymskor). Men jag har mjuknat lite i min inställning och använder nu gärna rena lädersulor på sommarskor (däremot föredrar jag alltjämt gummiklack året runt). Här är min ingång först och främst funktionalitet. Sulor med sparsula håller längre och kan utan bryderier användas även vid regn och grusiga trottoarer. Jag upplever fortfarande en väldigt begränsad känslonedsättning, eller vad vi ska kalla det, av att lägga på en sparsula. Och om det görs av en bra skomakare integreras också gummisulan väl med den befintliga lädersulan. Därför föredrar jag personligen sparsula på lädersulade skor jag kan tänkas vilja använda även vid andra tillfällen än sommarmånaderna.

Jag har full respekt för de som anser att det är viktigt med den lite luftigare känslan som lädersulan ger. Men här upplever jag också att det finns ett spår av att det skulle vara ofint mot tillverkaren att lägga på en sparsula. Och då är vi återigen tillbaka till synen på hantverket. Min syn på saken är som sagt att bra hantverk är bra för att det ger bra konsekvenser (kvalité). Men jag köper faktiskt inte skor, skjortor eller slipsar för att hedra hantverkaren. Om jag finner ett rationellt skäl att modifiera en produkt för att öka bruksvärdet gör jag det.

M.F.

Näsduken får gärna gå i ton med kostymfärgen, och slipsen är ofta av något matt material. I det här fallet fick en mörkblå kostym samsas med en blåvitt microrandig skjorta, en blå näsduk av bomull och linne med vitt blommönster samt en herringbonemönstrad ullslips.

Skovalet föll på ett par mörkbruna longwing brogues av grainläder och ett smalt läderskärp i samma nyans som skorna. Grova blå ribbade bomullsstrumpor i ton med kostymfärgen.

All klart för att träffa släkten.

Mörkblå ullkostym: The Tailoring Club, Skjorta: Stenströms, Slips: Tieroom.se (modell Ruben), Näsduk: Riley, Klocka: Omega Seamaster Professional, Skor: Alfred Sargent, Stepney

Ett exempel på mitt sätt att använda en mörkare kostym, vid ett tillfälle där jag känner att vit skjorta, vit näsduk och sidenslips hade fått helheten att kännas för uppklädd. Jag använder samma Kombinationstänk vid andra festtillfällen där jag vill använda kostym eller kavaj och slips, men fortfarande behålla en för mig ledigare känsla. Födelsedagar, släktträffar, studentbjudningar och så vidare.

Så när vi nu ändå festar till det, om än stillsamt, känner jag att det är på sin plats med lite discomusik. Och nog avverkar Hernandez den dubbelknäppta med finess.

Kavajen passar sig utmärkt när det ska drickas fläderdrinkar i bersån, när den öppna tvåsitsaren ska köras till kusten eller när ni med skräckslagen blick och rinnande svett tränger er fram genom folkmassan på gatorna i exempelvis Istanbul eller Karlstad.

Pris: 1100 kronor. Intresserad? Maila thediningdrones@gmail.com.

Tillverkare: Nino Danieli
Storlek: 50
Utanpåliggande fickor
Treknäppt
Halvfodrad

Mått (enligt Ask Andy about clothes‘ guide)
Bröst: 55 cm
Midja: 51 cm
Axlar: 48 cm
Rygglängd: 76 cm
Ärm: 63 cm

Pris: 1100 kronor. Intresserad? Maila thediningdrones@gmail.com.

Låt jakten börja!
Chuffnell

Navy and Charcoal in all its glory and degree of usefulness, but all suit-wearer situations needn’t be adapted to the stiffness of what is regarded as ”appropriate in The City of London”?

I have had the opportunity to take a closer look at the light, slightly clayish brown super 100′s merino wool creation. And as T.M. Lewin has rarely disappointed me, they once again deliver quality and satisfaction wrapped up i a well tailored suit, perfect both for those cooler summer days, relaxed with friends and family, or just the average day at work.

As a successor to their prior slim fit, T.M. Lewins Sackville Cut has taken the brands more tailored fit suits to a new level regarding fit, cut and attitude. I’ve encountered it before when giving a few other models a closer look as I tried their Casual and White Label range.

A slightly higher gorge line adds a contemporary and sharp touch to the lapel, without making the suit looking affected by current trends or fashion quirks. I would rather call it a subtle step towards a more continental feel, which is still firmly anchored in the english soil and style heritage.

The jacket shoulders are still fairly constructed, but give me the impression of a slightly more rounded edge in the area where the shoulder transitions to the sleeve. It all ends up in a silouette adding that often needed width to the wearers shoulders, but still avoiding the padded power suit look and feel.

The Sackville cuts slimmer fit over the back and waist area is one of the models true benefits, as I myself rarely need to adjust the jackets at all when buying my usual size 38R. In comparison with T.M. Lewins exclusive ”White Label”-range suits, I was surprised to discover that I needed to adjust the width over the waist slightly. One might think that perhaps I lost some girth since I got my grey windowpane White Label suit, but as I try that jacket on, it still fits like a glove. The difference in width wasn’t alarming, but still noticable as I needed to reduce the Rooney Jacket waist width with about two inches.

I also feel I need to point out in this tailoring adjustment context, that it is likely that I have become a bit pickier than many suit wearers, as I have had the benefit of trying many different models from various manufacturers. The fit of this brown T.M. Lewin Rooney suit, is to be regarded as a very good and well cut, no doubt about it.

When hemming the trousers, I chose not to reduce the width, leaving a width measure of abour 19,5 centimetres (7,7″) by the hem. I ordered a waist size of 32 inches. Here, I needed to adjust the width making the waist some 1,5 centimetres wider. When ordering 32 inch waist size trousers for the T.M. Lewin White label suit, no alteration was needed what so ever. ”-A-Ha!…” No. I didn’t grow fatter either. The non altered White Label Suit trosers still fits immaculately over the waist.

These differences in measurements betwenn T.M. Lewins exclusive White Label Suits and the standard range, both sold as Sacville Cut suits might have their logical explanations. As the WHite.Lbl suit was a winter model, and this Rooney a typical summery suit. Nontheless, there are differences to bear in mind. The Rooney Sackville Cut jacket measurements seemed to be a bit closer to the ones of the previous T.M. Lewin Slim Fit cut. Still the Rooney Sackville Cut is a bit slimmer.

The Rooney Suit trouser waist, size 32″, was slimmer than both the White Label Sackville cut and older Slim Fit cut trousers of waist of size 32 inches. As far as I know, the waist height does not differ either, which otherwise might have explained things, as a trouser waist with a higher rise, worn lower on the hip than intended, would generally appear to be too tight.

One might ask: when would it be appropriate to use a suit of this colour then? I’d say on most occasions you wear othe brighter summery fabric suits. Unless you are to meet the chairmen of the conservative company board, or other more obviously formal occasions calling for strict business attire or a ”dark suit” dresscode is stated.

I will wear mine for work with a tie in ensembles like the one below. With a, white, pale blue, pink or lavender/lilac single cuff shirt with the collar unbuttoned. Regarding shoe colours, I feel darker brown shoes or brighter tan leather shoes goes exceptionally well together with a suit in this lighter shade of brown.

A darker brown oxford makes the ensemble a bit more formal, while a brogue gives a more casual feel. Tan leather shoes gives a more summer-like and relaxed approach. ”Tan” by the way, is that amber like light yellowish brown tone of uncoloured leather, that has been used for a while.

A black shoe would as I see it make a strong contrast to the brighter colour of the fabric. Still, I can imagine that a black double monk shoe could give a smashing ensemble, together with a white shirt, a black knitted tie and a black belt. Giving somewhat of the same feeling as a light grey would, temaed up with the same garments, but vith a warmer visual impression as the the slightly greyish brown still has more of an earthly tone to it.

When I looked for some details in the Rooney suit webshop images earlier today, I aslo noticed that the T.M. Lewin ”Sale” rollercoaster by coincidence has made a pit stop on a current suit sale. The T.M. Lewin Rooney suit currently costs £199, and there are still decent sizes left in stock. Plus, the fact that I discovered that this suit is even sold in chest sizes from a lower UK 34, corresponding to a swedish and european size 44, finally presenting an alternative also for chaps that still have some shoulder width to gain.

So, to conclude the whole Rooney suit experience, I am glad to have another brown suit in addition to my increasing amount of tailored garments. Versatile, possible to dress up or down depending on the choise of shoes and accessories, or skipping the latter if you are that sort of person.

Oh, and did you by any chance happen to think ”No. NO. NO BROWN in town!” while reading the review above? Forget that outdated nonsense, and join the armada of us suave, sharp brown chaps and drones, spreading joy and sartorial bliss all over the planet! Over and out.

Now, I’ll let DM and the lovely Maria Dinulescu wrapp it all up in some, Peace.

I andra, är det företeelsen som förser varje klädmedveten och intresserad man, med ett marknadsmässigt urval som gör det möjligt att köpa just de kläder han behöver för att fylla sin garderob. Det beror som jag ser det, mycket på vilken sida av myntet man väljer att titta på. Hur ogärna man kanske vill se det på det viset, är även det som många stolt vill kalla klassiskt, och konservativt, en form av mode.

I år hade undertecknad glädjen att tillsammans med bättre hälft, få chansen att beblanda sig med samlingen. Champagne, trevligt umgänge, och en attans massa prat om kläder. Ett sammanhang, där möjlighet gavs att till slut göra det där fysiska mötet, efter lång bekantskap baserad på mailkonversationer och kommunikation vi diverse andra sociala medier.

Några av dessa var bland andra Andreas Weinås i lag med sin om möjligt mer urfrälste sidekick Mikael Englund, samt många andra trevliga Kingmedarbetare. Weinås, som för övrigt i allt större utsträckning tar över rodret på Manolo, är en högst sympatisk lirare. Tills nästa gång vi ses, hatten av för ett trevligt första möte.

Vidare fick jag tillfälle att nörddiskutera bomullstyger av absolut premiumkvalité med folket från Oscar of Sweden, marknadsmässiga satsningar i Norge med Jofama, och hur en skräddare i Borås skamlöst kallar ledande krafter på Cavaliere, för ”bögar” vid ändringssömnad av byxvidd.

Kort och gott, en yster, champagnestinn tillställning med många yviga helsägg av allt ifrån Kapten Haddock-på-Crack-stuk, till yngre reinkarnationer av Prins Michael of Kent. Då ingen klädkod gällde, gavs brett utryme för en bred och färgstark samling stilyttringar. Slipsar, skjortor och välskurna italienska plagg skräddade till perfektion, samsades sida vid sida med klädmässigt tänk av annan karaktär.

Min egen spontana tanke om klädsel då en inbjudan trillade ner i brevlådan, var först smoking. Efter visst övervägande skulle det ändå känts väl överspänt i sammanhanget.

Jag ville ändå inte släppa festkänslan i en monokrom kombination, så valet föll till slut på en tunn dekonstruerad ullkostym från Cavalieres CEO-linje, hängslen från Albert Thurston och vit skjorta med dubbel manschett från Stenströms, samt en slips av stickad bomull från Andrew’s Ties på Rörstrandsgatan. På fötterna, svarta välputsade cap toe oxfords från Barker. Fru Mulliner i klänning från Debenhams, och viss finish via FACE Stockholm. Spot the drone…

Marmaduke Chuffnell

Ta en titt själva innan han stänger ner sidan (han har enligt uppgift tröttnat på dryga kommentarer). Kanske kan stilen Kadyrov Casual bli en inspiration för just dig?

Marmaduke Chuffnell

Generellt är det dumt att impulsköpa plagg, och särskilt under fel säsong. Men uppenbarligen kan det också bli succé.

/Chuffnell

Whitehall – Loake 1880

Att köpa begagnade skor via nätet är alltid lite vanskligt. Ibland gick den förra ägaren på något märkligt sätt som gjort att skorna känns i obalans, trots att de inte är speciellt slitna. Ibland är skorna mer slitna än vad som framgår på bilderna. Och ibland är storleken man trodde var rätt, inte alls rätt. Min erfarenhet är att man måste våga chansa. Så länge priset är marknadsmässigt kan man alltid sälja vidare om det skulle bli fel.

Jag gjorde en just sådan chansning tidigare i veckan. Den gick hem. Är numera ägare till ett par väldigt trevliga penny loafers i cordovan från Alden. Sitter perfekt och är snarare mindre slitna än vad bilderna förtäljde.

Men som jag tidigare sagt så samlar jag inte på skor. Och jag behöver bara ett par penny loafers. Således säljer jag mina Whitehall från Loake 1880. Nu är det någon annans tur att chansa. Annonsen hittar ni här.

M.F.

Tillsammans med ett par ljusare beiga bomullsbyxor och mörkbrun mocka i skor och skärp, känns mixen fullt tillräcklig utan inslag av någon starkare färg. Ullslipsarna hänger fortfarande med, oavsett säsong. Idag är också första dagen då min separationsångest från den tyngre tweedgarderoben kanske lättat en smula. Jag ska villigt tillstå, att det för varje år bannemig blir svårare och svårare att hänga undan de grovvävda herringbonekavajerna i i mörka murriga förger, där det i år slagit någon form av rekord.

Det återstår att se om ni utsätts för grov tweed även under högsommarperioden här på TDC. Är det så här vägen till vresig gammal stofil, året runt iklädd för varm, lite för tjock tweed, tar sin början?

En säsong av lättare plagg är dock oundvikligen på gång för de flesta av oss. Även om jag är ganska säker på några kvarstående hårda vädermässiga bakslag. Snön ska vi dock förhoppningsvis slippa, även om vi i familjen Mulliner så sent som i lördags överraskades av ett högst lokalt inslag av tillfällig Fimbulvinter på höglandsplatån strax norr om Norrköping. Ett häftigt oväder hade plötsligt täckt landsvägen med ett flera flera centimeter tjockt lager av blötsnö. Bilen framför oss kanade resolut och häftigt ner i diket.

Tiden för lättare kostymer och kavajer närmar sig som sagt för var dag som går. Förhoppningsvis dyker några kostymrelaterade inlägg på den linjen upp inom kort. Tills dess, dagens virrvarr av ull och bomull, såväl grovvävt som av twill, och inte minst, piké.

Kavajen på bilderna nedan är är ett plagg jag sannolikt kommer att använda såväl i jobbsituationer, som vid promenader på stan, eller mer avslappnade firanden och fester.

Pikéblazer, Näsduk: Riley, Skjorta: Andrews Ties, Slips: Tieroom.se (modell Dino), Skärp: Anderson’s, Byxor: H&M, Klocka: Omega Seamaster Professional, Skor: Meermin