* * *

Jag har själv kommit att bli en allt större anhängare av mocka. Det av flera anledningar. Med mocka slipper man för det första gångvecken, vilket för dem av oss med perfektionistiska böjelser onekligen är en tilltalande aspekt. Och rent generellt kan också sägas att det, i vart fall enligt min erfarenhet, är betydligt lättare att underhålla mockaskor än läderskor. Vilket kanske är motsatsen till vad många tror. Men även mocka behöver, såklart, sin beskärda del av kärlek och omtanke.

Först kanske vi ska reda ut vad mocka egentligen är för något. Mocka blir mocka genom att man specialbehandlar ”köttsidan”(det vill säga den sidan av djurhuden som är vänd inåt, mot organen). Köttsidan slipas för att få sin speciella och sammetslika struktur. I likhet med vård av läderskor finns det en rad olika skolor när det kommer till vård av mocka. Huvudinstrumentet är under alla förutsättningar i vart fall mockaborsten, men den kan se ut på lite olika sätt. Olika plastborstar verkar dominera men dessa är sällan tillräckligt styva för att göra ett bra jobb. Det viktiga är att borsten är hårda nog att verkligen rugga upp mocka-ytan, men samtidigt följsamma nog för att inte skada. Själv kör jag med grossistföretaget hammargruppens mockaborste, som funkat väldigt bra. Den har nylon-borst runt en kärna av mässing-borst. Kanske prissatt i överkant, det går säkerligen att hitta likvärdiga och betydligt billigare produkter.

Borsta gör man dels för att återfå den karakteristiska mockalystern och dels för att få bort smuts och damm. Tricket när man borstar mocka är att hela tiden borsta åt samma håll. På så sätt lägger sig mockan snyggt och man får en jämn och fin yta. Själv borstar jag mina mocka-skor efter varje brukstillfälle. Det tar inte många sekunder och är väl investerad tid. Impregnera skorna behöver man däremot inte göra speciellt ofta. Om man har högkvalitativa produkter(själv kör jag med “super invulner” från Saphirs Medaille d’Or-linje) räcker det med att spraya dojjorna två eller tre gånger per säsong. Som den här videon illustrerar blir dina mockaskor i princip helt vattentäta om man ger dem en bra impregnering.

Men ibland räcker det som bekant inte med mocka-borsten för att skorna ska bli snygga igen. Och det är här åsikterna går isär lite grann. Per Nilsson rekommenderar i sin vitt spridda, och kanske lite överskattade, bok Snyggt: En stilguide för män det så kallade ång-tricket. Det vill säga att man kokar upp en kastrull med vatten och sedan låter skorna utsättas för vattenångan. Tanken är alltså att vattenångan ska öppna upp mocka-porerna. Vilket skall göra att gamla saltfläckar och annat löses upp vilket man sedan enkelt kan borsta bort med sin mockaborste. Visst kan man tycka att det ger visst resultat, men betydligt bättre är att istället tvätta mockaskorna i grunden. Det gör man med hjälp av en mockatvål.

Jag har vant mig vid att använda mig av en produkt som heter Shoeboys Combishaum, men den har tydligt försvunnit spårlöst från (den svenska) marknaden (tur för mig att jag köpte på mig ett litet lager innan den försvann). Men det finns andra produkter som tydligen också är riktigt bra(exempelvis ”Omnicleaner” från Saphirs Medaille d’Or), även om jag själv helt saknar erfarenhet av dessa alternativ. Nåväl. Det man gör är alltså att arbeta in tvålen i mockan under rinnande vatten med hjälp av en nagelborste(motsv.). Det viktiga är att se till att skon blir genomblöt och att skrubba ordentligt, var inte rädda för att ta i lite. Om du lämnar någon del torr är risken för vattenränder uppenbara så snåla inte med vare sig vatten eller mockatvål. Avsluta med att skölja bort tvålresterna och låt sedan skorna torka med ett par skoblock, eller med tidningspapper i sig. Mocka torkar snabbare än vanligt läder och om du låter dem stå på tork över natten är de nästan garanterat torra på morgonen.

När mocka tvättats och varit blöt så lägger sig mockafibrerna ner och man måste ge dem en omgång med mockaborsten för att återfå mockalystern.  Sedan är det dags att impregnera skorna igen. Och om det nu är så, som LL beskrev i sitt brev, att skorna misst lite av sin färg och blivit fadda , ja, då finns det impregneringsspray med pigment i sig (såväl Colonill, Kiwi som Sahpir har ett brett utbud). Det finns i alla upptänkliga färger, de flesta skomakare har emellertid ofta bara inne mockaspray i mörkbrunt och svart(de vanligaste mocka-färgerna på den svenska marknaden). Så man kan behöva be dem att ta hem en speciell färg, om man är på jakt efter en mer ovanlig färg (som exempelvis blått, som LL undrar om).  Det tål också att påpekas att det är sällan färgen i pigmenterade mockasprayer är i exakt samma färg som skorna, man tar därför den färg som ligger närmast och sprayar riktigt ordentligt över hela skon, så det inte blir några oönskade färgkontraster.

Hoppas detta var till hjälp för LL och alla andra som har haft funderingar på hur man vårdar sina mocka-skor.

Artikelförfattarens mockavårds-arsenal.

Allt gott!

M.F.

St. Swithin’s Day is 15 July, a day on which people watch the weather. The tradition says that whatever the weather is like on St. Swithin’s Day, it will continue so for the next forty days.

There is a weather-rhyme is well known throughout the British Isles since Elizabethan times. copied from projectbritain.com

‘St. Swithin’s day if thou dost rain
For forty days it will remain
St. Swithin’s day if thou be fair
For forty days ’twill rain nae mair.’

Vinnaren i tävlingen om en slips från Andrews Ties Är Fredrik Rosin. Det rätta svaret är att ATs har sex olika slipsmodeller. Totlat har man ca 6000 slipsar i sitt utbud där varje exemplar endast säljs i små upplagor, men det var antalet modeller vi efterfrågade.

Vi säger grattis till Fredrik, Andrews Ties kommer att kontakta dig via mail inom kort. Ett tack även till alla er andra för alla trevliga tävlingsbidrag med de motiveringar ni skickade in under tävlingens gång.

Herring's Gosforth som nya, bild från oktober 2010.

De av mina skodon jag uppfattar som mest prisvärda, som så att säga har gett mest skor för pengarna, är Herrings chukkaboot “Gosforth“, i grainläder.  Förra vintern – då de var mina enda vinterskor – hade jag dem på mig i princip varje vaken timme(nåja) under hela säsongen.  Denna säsong har jag varvat dem med en chelsea boot från RM Williams (“Comfort Craftsman Boot“). Men med tanke på min omilda behandling av Gosforth och det pris jag gav för dojjorna i fråga så förväntade jag mig mer eller mindre att jag skulle behövt köpa ett par nya chukkas i grainläder denna vinter. Men, döm om min förvåning, de är fortfarande i riktigt bra skick och jag ser i nuläget ingen som helst anledning att byta upp mig till en dyrare modell av samma typ (exempelvis C&J:s “Chepstow” eller Alfred Sargents “Brompton“).

Enda grejen jag inte känt mig helt komfortabel med är färgen. Den riktigt ljusbruna färgen, i engelska skosammanhang kallad “tan”, är en färg jag vill ha på mina sommarskor – inte när snön yr och kylan är bitande. Har tidigare lagt på lite mellanbrun skokräm för att tona ner den ljusa grundfärgen vilket gett ett rätt bra resultat. Men här om dagen bestämde jag mig för att färga om skorna i grunden. Det första man gör vid en sådan process är att se till att ta bort all gammal skokräm. Det gör man genom att, under rinnande vatten, behandla lädret med en nagelborste och kemiskt ren bensin.  Eftersom skorna var rätt smutsiga använde jag sedan också en lädertvål (“shoeboys combischaum“).

Sedan fick skorna torka ett dygn med skoblock. Var på jag skred till verket. Lämnade dock den ena orörd för att ni läsare skulle få jämföra. Men den andra kängan behandlade jag enligt följande: Först la jag på ett tjockt lager med en skokräm  från Saphirs lyxlinje , “Medaille d’Or”,  färgen burgundy(motsv. rödbrunt) med hjälp av en skumgummi-svamp. Där ovanlädret möter sulan är det lite svårt att komma åt ordentligt vilket jag, min vana trogen, löste med en tandborste.  Sedan lät jag krämen torka och sjunka in i skinnet i någon halvtimme var på jag arbetade in krämen med en hästhårsborste.  För att ge ytterligare färgskiftningar i lädret valde jag sedan att lägga på en skoputs, från samma produktlinje (“Saphir Medaille d’Or Pate de luxe”) i färgen dark brown. Den har betydligt mindre pigment än den vanliga skokrämen, men eftersom det är en mörkare färg ger det ändå en viss verkan.  Tog en ny svamp och gav hela kängan ett tunt lager av skoputsen och väntade sedan återigen en halvtimme, var på jag arbetade in även denna kräm med en hästhårsborste.

Resultatet blev som följer, kängan till höger behandlade enligt ovan, kängan till vänster i orginalfärg(dock helt nollställd gällande skokräm):

Våga prova Du också!

M.F.

Själv utgår jag från devisen att undvika exempelvis en klarröd fluga med vit polkadot, tills den känns som det mest självklara valet bland andra alternativ. Gå in för en variant som inte riskerar att framställa dig som en brågmogen pojke som olovandes rotat i pappas, eller farfars byrålåda. Det handlar inte alltid bara om att våga, utan att våga med insikt.

För att avstyra upplopp bland polkadotfantaster (till vilka jag räknar mig själv): Mönstret är ofta hisnande snyggt i flugor, välj det dock med mindre broderade prickar, förslagsvis mot en djupt blå botten. Exempelvis klarröda varianter kräver i mina ögon ofta en bärare med väldig pondus för att inte bli teater. Undvik att göra flugan till en färgmässigt starkt avvikande accent mitt i blickfånget.

Ull, är som i så många andra fall din bäste vän när det kommer till nedtonat stiliga accessoarer. Diskret. Sensationellt snyggt och med känsla i materialstruktur och framtoning. Nedan i varianten Sander från svenska Tieroom. Och till sist mantrat; flugan knyter du själv.

* * *

Torstensson jobbar idag som “flygande vinmakare” för ett antal vinhus världen över, och driver den egna bloggen Vinifierat.se. När inläggsserien nu börjat behandla just provning av vin, kommer Torstenssons bok “Vinprovning” till nytta för alla er som köpt den hittills. Boken tilldelades bland annat “Måltidsakademiens pris för Årets Dryckesbok 2011“.

Vi har fortfarande nöjet att erbjuda er läsare att köpa Torstensons bok “Vinprovning” till TDC-pris, som ytterligare komplement till den egna vinkunskapen. Även boken “Vinifiktioner” finns här kraftigt rabatterat för 100:- inklusive frakt om ni anger ”The Drones Club” i fältet för övriga upplysningar.

Nu tar Lars över rodret, och dyker djupare ned i ämnet vinprovning.

Det första steget i vinprovningen är att titta på vinet och framförallt dess färg. Det är enkelt att skilja ett vitt vin från ett rött, men det är också skillnad på vita och vita viner. När man lärt sig lite mer om vad färgen säger blir man en bättre vinprovare. Notera att allt som sägs nedan är vad som gäller generellt – undantagen är många och det är just det som gör att vinprovning, som i sig är så enkelt, också kan vara mer komplicerat.

Rött och rosa vin får sin färg från de blå druvornas skal. Köttet i sig är ofärgat. Vitt vin är som regel gjort av gröna druvor, men undantag förekommer. Det mest kända undantaget är champagne, där man använder två blå druvor och en grön. Det är bara om det står ”Blanc de Blancs” på etiketten som enbart den gröna druvan, Chardonnay, används.

Ett kraftigt färgat rödvin är vanligtvis gjort av en druva med mycket färg, som Cabernet Sauvignon, och/eller i en varm region där druvorna oftast tar mer färg. Är vinet i glaset ljust kan man ana att det kommer från en druva med lite färg, kanske Pinot Noir, och en svalare region eller ett område där man av tradition gör ljusa viner. Ett ungt rödvin har en blåröd nyans som med tiden övergår i en röd nyans för att, när vinet mognar, bli tegelröd. Ett brunt rödvin är som regel för gammalt för att vara behagligt.

Avseende vitvinerna har druvans färgrikedom mindre betydelse eftersom man inte vill ha med någon färg i de vinerna. Den färgskillnad som ändå ofta kan förnimmas mellan olika vitviner beror på annat. Saker som ökar färgintensiteten är ekfatslagring, sötma, ålder och medveten, eller för den delen omedveten (misslyckande) oxidering vid tillverkningen. Ett riktigt ungt vin är ofta lätt grönskimrande i nyansen, ett äldre är gult eller rent av gyllengult. När vitviner blir övermogna antar de en brun nyans och börjar lukta lite äppleskrutt (att äpplet blir brunt när det kommer i kontakt med syra beror för övrigt även det på oxidation) och på sikt kanske också bränt gummi.

Rosévinerna är, kanske till mångas förvåning, de viner som mest uppenbarligen skiljer sig åt färgmässigt. I Sverige har av tradition de ganska kraftigt färgade rosévinerna med en röd nyans varit populärast. I rosévinsområden, som Provence, dominerar de mer elegant färgade, rosa viner. De är ljusare och pendlar i nyansen mellan laxrosa och lätt orange. Ett mer kraftigt färgat rosévin kan vara gjort på en färgrik druva eller så har man bara valt att ge vinet mer färg – får till exempel en kraftigt färgad druva som Syrah macerera i musten ett dygn påverkar det vinets färg högst påtagligt.

Steg två i provningen är att lukta, och känna vintes doft. Ett enklare vin luktar mindre och är framförallt mer endimensionellt än ett dyrt, som ofta kan sägas uppvisa komplexitet, det vill säga nyansrikedom och många upplevelser, i doften. Har vinet fått sig en duvning i ett ekfat eller behandlats med ekspån brukar man hitta saker som trä, vedbod, tjära, kaffe, choklad och brända mandlar. Andra viner bjuder på en doft dominerad av bär och frukter eller kanske blommor och citrus i olika varianter. Ett provningssällskap brukar vara överens om i vilket härad doften hör hemma, till exempel fruktig, men det brukar vara svårare att pricka in vilken eller vilka frukter man tror sig hitta i vinet. Lika lätt, eller svårt, som att hitta smaken på en sorbet som man provar med bindel för ögonen…

Steg tre är att smaka på vinet. Ta en sipp och låt vinet rulla runt i munnen så att alla smaklökarna kommer i kontakt med drycken. Syran brukar kännas bäst utefter tungans sidor, beskan ner mot tungroten. Jämför gärna med var Du brukar reagera på syra (citron), beska (kaffe), sälta och sötma. Ofta talar man om vinets eftersmak, det är helt enkelt hur länge Du känner smaken; vissa viner hänger kvar länge, andra försvinner snabbare än du hinner svälja dem. Ett rött vin som har en blåröd nyans och hög syra och är strävt – dra med tungan mot gommen så känner Du strävhet – är förmodligen väldigt ungt.

Ett moget vin brukar ha en mer tegelröd nyans och både dofta och smaka mer utvecklat och harmoniskt. Exakt vad detta innebär lär man sig allteftersom man provar så ge inte upp även om det kan verka obegripligt inledningsvis. Det brukar gå ganska snabbt att komma över den där första tröskeln – hur snabbt det går hänger som alltid ihop med hur pass intresserad man är och hur mycket tid man lägger på sin hobby.

För att hitta viner till provningarna där Du jämför vitt med vitt, rosa med rosa och rött med rött, är det enklast att gå till Systembolaget och antingen fråga om råd eller titta på ”klockorna”. Det är viktigt att vinernas färgnyans och – intensitet verkligen skiljer sig åt.

Några exempel på referensviner, som fungerar bra i provningar där man jämför vitt med vitt och så vidare:

Vitt: Saint-Bris (Clotilde Davenne) 2009, varunr 70241, 94 sek (vitt, torrt, friskt, fräscht, bra syra, ungt, ung färg, typiskt för druvan Sauvignon Blanc, ingen ek – måste beställas), Vina Tondonia Blanco 1993, varunr 99168 , 299 sek, (moget, mogen färg, utvecklat, rundare – måste beställas).

Rosé: Les Lauzeraies (Tavel) 2010, varunr 2724, 95 sek (något mer färg än klassiska Provence-roséer men fortsatt i den ”ljusa skolan”, smakrikt, väl balanserat rosévin med bra syra och fräschör – finns i vissa butiker, måste annars beställas), Carmen Rosé 2010, varunr 2954, 69 sek (mer färg och i en mindre elegant, mer brutal, stil – måste eventuellt beställas).

Rött: Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva 2009, varunr 6000, 79 sek (färgrikt vin från ett varmt land, Chile, tämligen kraftfullt, för ursprunget typiskt inslag av svarta vinbär i doften – ska finnas i butikens bassortiment), Six Vineyards Pinot Noir (Lemelson) 2007, varunr 73320, pris 179 sek (ljusare i färgen, ”ljus” druva, Pinot Noir, från svalare läge, lättare i stilen . måste beställas).

Värd att pröva

Ofta när man erbjuds en drink har jag noterat att det är lätt att hamna i gamla hjulspår. Istället för att passa på att pröva något nytt så återkommer man till sina gamla trotjänare.

Planen är därföratt då och då publicera ett förslag på en drink att pröva istället för de vanliga. Många kommer nog känna igen drinkarna (en del kommer säkert även ha dem som trotjänare) men min erfarenhet är att folk ofta känner till fler drinkar även vad de faktiskt provat. En sådan drink som många hört talas om men som mindre ofta beställs är en Tom Collins.

Tom Collins har hundraåriga rötter vilket också märks i ingredienserna – gin, citronjuice, sockerlag och sodavatten. Ursprungligen gjordes en Tom Collins med söt gin men i takt  med att söt gin försvann ifrån marknaden fusionerades Tom Collins med drinken Gin Fizz så att de idag är samma sak.

Målet när man blandar en Tom Collins är att få rätt smakbalans mellan den söta sockerlagen och den sura citronjuicen. Det finns därför ett antal olika förslag på recept för att uppnå detta. Jag brukar föredra följande balans:

6 cl gin
3 cl citronjuice
2 cl sockerlag
Sodavatten

En Tom Collins tillreds i glas och mixas med sked (av samma anledning som att man inte skakar en gin martini). OBS! Det räcker med en liten bit sodavatten annars tar sodan över smaken.