The Drones Club säljer:
Mest lästa artiklar
A-listan (Guider och andra djuplodande inlägg på bloggen)
- Att tänka på gällande kostymen och passformen
- Att tänka på när man köper sin (första) kostym
- Att vårda sina kostymer
- Church's och Prada
- Drönarklubbens Vinskola
- En basgarderob i tre steg (I)
- En basgarderob i tre steg (II)
- En basgarderob i tre steg (III)
- En basgarderob, fjärde steget, införskaffandet.
- Färga om dina skor
- Historien om limmade kavajer
- Hur man bär upp en frack
- Klubblazern – Stilrent, tidlöst och flexibelt
- Kvalitet i skjortor: Guide och undersökning
- London 2009
- Myten om de brittiska slipsränderna
- Näsduken och hur man matchar den
- Sex råd på vägen till den fulländade basskogarderob
- Shopping i Shanghai
- Skillnaden mellan olika typer av kostymer
- Skräddare, skomakare och frisörer i sverige
- Stil är ett totalkoncept
- Studentguiden: Ifrån pojke till drönare i en radikal omvandling
- TDC:s Skovårdsguide
Stil på nätet
- Dress with Style
- Fine And Dandy Shop (Blog)
- Herrskobloggen
- Ivy Style
- Jeremy Hackett – The Mr Classic Blog
- Made By Hand
- Manligheter
- Manolo
- Permanent Style
- Pinstripes and Tweed
- Savile Row Style Magazine
- Sciamat
- Shoegazing
- The Chap
- The Gentlemen's Standard
- The Rake
- The Sartorialist
- Unabashedly Prep
- Välklätt med Weinås
-
Enastående film! Tillsammans med Schindler’s List och Saving private Ryan har vi historiens tre bästa ”krigsfilmer”.
Nu säger jag inte att att inte The Pianist, Schindlers List och Saving Private Ryan inte är bra filmer (även om de två förstnmämnda kanske inte riktigt är krigsfilmer på det sättet, men det finns ett rätt stort utbud av riktigt bra krigsfilm. Where Eagles Dare, The Eagle Has Landed, A Bridge Too Far osv.
Alla tre är i alla fall i min mening mycket bättre än Saving Private Ryan!
Självklart skall det vara en slutparantes efter ”sättet”.
Även om man begränsar termen ”krigsfilm” till filmer om andra världskriget, så vet jag inte om någon annan än Pianisten, av ovanstående, skulle komma in på topp 20 ens.
Casablanca, Das Boot, Järnkorset, Viljans seger, 12 fördömda män, Bron över floden Kwai, Den stora flykten, Örnnästet, Undergången, Stalingrad, Örnen har landat och Dam Busters är exempel på filmer jag skulle sätta högre upp på listan.
Pianisten är dock, som sagt, kandidat.
Intressant. Trots den ständiga närvaron av kriget, ser jag inte Pianisten som en krigsfilm i den bemärkelsen? Snarare en skildring av ett människoöde, och de de ofattbara fasorna kring förintelsen.
Ena stunden noterar man tidstypiska kläder, och glimten av en Reverso, men huvuddelen av tiden hur oviktig längden på en skjortärm egentligen är i tillvaron.
En angränsande till flåshurtigt pretentiös kommentar känner jag. Samtidigt är det rätt bra att då och då fundera lite över vilka ”problem” man själv bekymras av. Även om tankeställaren paketeras i en påkostad storproduktion.
Beror väl lite på hur man tolkar begreppet ”krigsfilm”. Visst är pianisten en dramafilm, men den utspelar sig mitt i ett krig, och filmen handlar om hur karaktärernas liv påverkas av kriget, så visst, är det i den bemärkelsen en krigsfilm. Ständigt skjutande är inte ett krav för att jag ska betrakta en film som varandes en krigsfilm. But that’s just me
Man kan kanske säga att Pianisten inte är en krigsfilm, i den strikta bemärkelsen, men väl en andravärldskrigsfilm.
Valde att sätta ordet krigsfilmer inom ”” för att gardera mig. Kände någonstans på mig att just denna diskussion skulle dyka upp
Aldrig kan man gardera sig nog mot affekterade bloggare
Jag gillar filmerna du räknade upp, och tycker att de tre håller samma klass.
-Instämmer i stort med Sidcup i denna fråga.
Dock har jag en bubblare som är min egen absoluta personliga favorit: ”Come and see” (1985) av den sovjetiske regissören Elem Klimov. Andra världskriget på östfronten ur en rysk pojkes perspektiv. Obehagligare, mer realistisk, suggestiv och närgången än många andra krigsfilmer/krigsdramer och inget för den känslige. Lämnar avtryck.
Annars toppas min lista av ”Apocalypse Now” (1979), ”Full Metal Jacket” (1987), ”Vinterkriget” (1989) och Okänd Soldat (1955), ”På Västfronten Intet Nytt (1930) samt ”The Path Of Glory” (1957). På 50- och 60-talet gjordes mycket bra och realistisk krigsfilm i Tyskland som också hör till mina favoriter i genren (t.ex ”Der Teufels General”, ”Der 20. Juli”, ”Die Letzte Akt” och ”08/15″).
Min egen personliga uppfattning är att ”SPR” är, förutom de 20 första minuterna, en riktig skitfilm.
Pianisten och Schindler’s List är också bra. Schindler’s list är stark men lyckas inte fånga den ”banala ondskan” på det sätt den borde ha gjort. Det är lite för ”svart/vitt” vilket är typiskt för mycket amerikansk film i allmänhet och Steven Spielbergs filmer i synnerhet. Europeiska krigsdramer tenderar att ta ett mer problematiserande uttryck kring ondska och människors moral vilket jag uppskattar.
Filmer som ”Örnnästet”, ”Kanonerna från Navarone” et.al. är för mycket matiné för att, för egen del, kategoriseras som seriös krigsfilm/krigsdrama. Visst, ett nöje att se men mer popcorn än känslor. När jag går på bio för att se krigsfilm vill jag ha realism (gärna suggestiv sådan) och jag vill beröras.
MVH
~Alistair
SPR har tjugo minuter bra stridsscener i början och dito på slutet. Däremellan är det en riktigt medelmåttig film, som mest tjänar till att bekräfta teorin att det bara fanns amerikanska soldater i Normandie. Inramningen, med den amerikanska flaggan och den snyftande, stapplande farbrorn, är så översentimental, nationalistisk och tillgjord att den på något sätt borde bestraffas.
Schindler är okej, men lider också svårt av att ha gjorts av Steven Spielberg.
Hm… genren krigs[tids]skildringar inbegriper väl såväl människor som bomber och allt däremellan att sätta tänderna/hjärncellerna i? En hel del intressanta titlar har tacksamt listats upp. Klimovs Come and See var dock för mig obekant, men verkar lovande. Skall prompt införskaffas för visning. Tack!
En relativt ny film som jag saknar i uppräkningen, nu när det ändå hålls på, är ”Nanjing! Nanjing!” (2009) alt. ”City of Life and Death” som den också kallas. Regi Chuan Lu. Lyckades med bedriften att uppröra både kineser och japaner, vilket är ett konststycke i sig – den stryker inte någon av parterna medhårs. Trots att den ändå har fått ta en liten ofrivillig resa genom den kinesiska censurfarbrorns murkna lilla mörka stuga!
Handlar som originaltiteln antyder om just händelserna som utspelades vid massakern i Nanjing. Utsökt cinematografi, kameraföring(!) och berättarteknik. Märkligt att beskriva en sådan film som ”vacker”, men det är den. Så lugn, nästan metodisk, trots brutaliteten att den blir poetisk. Klart sevärd om ni inte har sett den.
Lägger även till en gammal äckelrulle till stumfilm; ”Bronenosets Potyomkin” (1925)/”Pansarkryssaren Potemkin”, regi Sergej Eisenstein. Inte en bombastisk världskrigsfilm som sådan, men faller in i genren ändå. En stilistiskt intressant studie som lyckas med att väcka känslor. Och nej – du behöver inte vara bolsjevikkramare för att se den
Däremot tror jag att man måste ha en nördig filmådra för att uppskatta den, tydligen. En sådan som t.ex. *harkel* anser att Nosferatu (1922) är olustigare än mången gadd- färg- & ljudförsedd variation som därefter uppenbarat sig på bioduken.
Avhåller mig i övrigt från att ge mig in i den typiska HW/Spielberg-blockbustern versus de mer finkänsliga/äldre/klassiska produktionerna och var någonstans vilket bör infinna sig på en lista. Blir personligen så ful i kulturnisseriet att det bara är pinsamt i efterhand.
Spännande. Jag kan inte på något sätt se mig som finsmakare, eller för den delen kännare, men upptäcker i ökande utsträckning hur jag börjat uppskatta böcker och filmer jag (av någon märklig anledning) tidigare inte trodde var min kopp té.
Jobbar mig f.n. igenom ”Under Vulkanen”. Samtidigt som jag stundtals har svårt att förklara för mig själv som tilltalar mig i 400+ sidor skildring av en dag i en alkoholiserad konsuls liv, är det ändå något behagligt och suggestivt över upplevelsen.
Att ingen kommenterat musiken förbryllar mig! Chopin är något av en husgud, och läskigt nog var det just densammes musik som strömmade ur högtalarna när jag nyss började läsa det här inlägget. Klassisk musik hänger inte så lite på vem/vilka som framför det hela. Från fel källa blir det lätt platt och ointressant, men Szpilmans nyanserade spelande gjorde min förmiddag, om än inte ljusare, åtminstone mer njutbar.
”Livet går i dur till toner i moll”
Ps. Tack för filmtips i en för undertecknad bortglömd genre!
Det är ingen som ifrågasätter musiken! Den är utsökt.