Vi försöker svara på läsarfrågor när vi kan. Om frågorna har allmänintresse svarar vi i artikel-form. Här om dagen kom en fråga, adresserad till mig, som jag tror fler är intresserade av att få svar på. För att sammanfatta frågan, utan att bifoga hela brevet från vederbörande, så gick det ut på att brevskrivaren nyligen förvärvat ett par skor från Church’s och nu blev retad av Crockett & Jones-killarna på skolans lekplats. Ungefär så. Brevskrivaren sökte nu tröst i det faktum att undertecknad med viss regelbundenhet förekommit på TDC bärandes skor från just Church’s. Han är i sanning inte ensam om att fråga sig vad som är sant och falskt i den ofta ganska uppskruvade debatten om det anrika skomärket. Och visst, som Church’s-bärare får man ofta stå till svars för sagda skotillverkares påstådda tillkortakommanden. Borde egentligen ha skrivit det här inlägget för länge sedan, men det har inte blivit av. Förens nu.

År 1873 startade Tomas Church(bilden) tillsammans med sina söner en skofabrik under namnet Church's.

Till att börja med bör vi säga några ord om bakgrunden. Church’s startades, i likhet med de flesta andra tillverkare av brittiska kvalitetsskor som överlevt till våra dagar, under andra hälften av 1800-talet. Anledningarna till att just Church’s blev så stort och berömt är flera. Till att börja med var man den första av skotillverkarna i Northampton som började med den speciella symaskinen som syr fast sulorna i ovanläderet (goodyear-velted). Detta möjliggjorde tidigt en större och snabbare produktion än konkurrenterna vilket gjorde att Church’s började exportera i en betydande omfattning redan undra 1900-talets första hälft. Church’s var också först med att sälja skorna under eget namn. I början av 1900-talet var det vanligaste att skotillverkarna hade avtal med herrekiperingar eller skräddare som sedan sålde skorna under respektive butiks namn. Church’s präglade firmas egna namn i skon och öppnade också egna butiker. Dessa två faktorer – stor export och först med att sälja skor under eget namn – gjorde att varumärket Church’s växte snabbt och blev så småningom synonymt med klassiska brittiska skor av god kvalité.

Ännu på 1960-talet fanns det över hundra tillverkare av kavalitetsskor i Northampton. Den absoluta merparten små familjefirmor som specialiserat sig på en viss typ av skor (allt från militärkängor till bowlingsskor eller ridstövlar). Church’s var det enda märket i Northampton som egentligen stack ut i mängden, i kraft av sitt starka varumärke och stora produktion. Under 1980-talets andra hälft fanns bara ett drygt 15-tal av skotillverkarna i Northampton kvar i sinnevärlden. Bland dem Church’s, Tricker’s, Crockett & Jones, Cheney och Edward Green.

Church’s fortsatte att vara störst, och enligt de flesta även bäst, under 1990-talet igenom. Men sedan hände någonting. För det första ökade konkurrensen och framförallt Crockett & Jones sniffade den gamle skojätten i nacken. För det andra fick Church’s nya majoritetsägare 1999 i form av modejätten Prada.

Och nu kommer vi ju till den egentliga frågan; hur har Church’s påverkats av sina nya ägare? Har de blivit sämre? Jo, företagets profil och utbud har otvivelaktigt blivit sämre. Men det är knappast så illa som vissa elaka tungor hos konkurrenterna gör gällande. Det första som egentligen hände var att Prada skrotade halva Church’s utbud. Det var för dyrt och ineffektivt att ha så många olika skomodeller i sin sortiment. Lika så drog man ner på antalet ”fits” på de modeller man hade kvar. Förut fanns det upp till nio olika bredder på Church’s-skor, vilket gjorde att man garanterade att alla män hittade en modell som satt perfekt. Numer finns det endast två eller tre ”fits”. I konfektionsskornas värd är det nog bara amerikanska Allen Edmonds som fortfarande har kvar ett stort utbud av bredder. Hur som; Många klassiker som varit med Church’s i uppemot ett halvt sekel försvann i och med Pradas övertagande. Detta är naturligtvis en förlust. Det skvallrar om en inställning där passionen för skor inte står främst (vilket det borde göra för en skotillverkare). Men visst finns det trots allt klassiker kvar. Trotjänare som Consul, Diplomat och Grafton finns fortfarande kvar i sortimentet.

Church’s skar som sagt ner på mängden läster och skor ur sin klassiska kollektion. Och de senaste åren har företaget försökt bredda sig åt andra håll. De klassiska randsydda herrskorna tillverkas alltjämt i Northampton, men man har utöver det lanserat italiensk-tillverkade skor av annat slag. Informella lågskor åt mockasin-hållet och andra typer av italienska loafers. Den senaste kollektionen man storsatsat på är den så kallade Shanghai-kollektionen. Skor som sägs vara sprungna ur en kollektion Church’s lanserade 1929 åt de brittiska medborgare som var bosatta i diverse varma kolonier. Inget fel på skorna men tyvärr har de ett pris som skvallrar om att man betalar mer för design och marknadsföring, än för kvalité.

I övrigt har just priset varit en kritik mot Church’s. Något som exempelvis Per Nilsson på sidan manligheter.se lyfter fram i ett inlägg förra veckan, som denna artikel i någon mening är en replik på. Nilsson skriver: prismässigt har Church’s hamnat efter konkurrenter som Crockett & Jones och Tricker’s. Jag vet inte riktigt om jag helt instämmer med denna ensidiga bild, men, visst om du tittar på specialkollektionerna(som sagda Shanghai). Men om vi jämför exempelvis Church’s Custom Grade med Crockett & Jones Benchgrade så är prisskillnaderna inte så farliga. Custom grade kostar i regel 355 pund(både på deras egen hemsida, på herrings och i deras london-butik). C&J´s Benchgrade kostar runt 300 pund i brittiska butiker (både fysiska och digitala). Både Church’s och C&J kostar en rejäl slant extra om du går till svenska butiker. I Church’s fall finns det ingen som helst anledning att gå till svenska butiker, då näthandeln är så smidig, i Crockett & Jones fall är det ofta lite bökigare och de få nätbutiker som står till buds har oftast dåligt med storlekar. Tricker’s ligger också i samma prisnivå, med ett pris i brittiska butiker mellan 300 och 350 pund (och i svensk butik ca 4000 kr).

Och sedan är det den här frågan om kvalitén. Nilsson skriver i sagda inlägg, lite insinuant, att kvalitetsmässigt finns det vissa frågetecken. Jag är kanske jävig, det märke jag har flest skor från är faktiskt just Church’s, men i så fall är C&J-fantasten Nilsson också jävig. Låt mig uttrycka mig såhär i kvalitetsfrågan: Jag har skor från såväl Church’s, Crockett & Jones, Loake som Tricker’s. Jag har då inte märkt någon större kvalitetsskillnad mellan exempelvis Church’s och C&J. De skorna jag är absolut nöjdast med är ett par hårt använda bruna oxfords från Church’s. Jag har i och för sig inte haft möjlighet att jämföra respektive märkes toppkollektioner (C&J: Hangrade, Church’s: Royal collection), men det har inte Church’s digitala belackare heller gjort.

Jag hade för lite sedan en konversation med Bernhard Roetzel, mannen bakom storsäljaren ”Gentlemannen”. I de tidiga upplagorna av boken(från andra hälften av 90-talet) sättes Church’s i centrum i bokens skokapitel. Allt medan Crockett & Jones i de senaste upplagorna fått motsvarande position. Jag var därför intresserad av att veta lite mer om hans syn på Church’s utveckling. Han visade sig ha ungefär samma syn som mig. Det vill säga att det är rätt synd att så många modeller har försvunnit, men att det inte finns någon anledning att ifrågasätta kvalitén på klassikerna som finns kvar. Skillnaden var närmast att han hade ett kärleksförhållande till många av modellerna som försvunnit(tolkar jag honom mellan raderna), och att han i rent vrede över sveket från Church’s, istället valt att framhäva Crockett & Jones.

Crockett & Jones har ett större utbud och är mer renodlade i sitt ”vi tilverkar randsydda skor av toppkvalité”-tänkande (det vill säga de larvar sig inte med massa sidoprojekt som exempelvis Church’s gör). Varför har jag då, trots detta, i många fall valt att vända mig mot just Church’s? Om man kommit fram till att kvalitén är motsvarande, vilket jag efter flitigt användande av båda märkena alltså gjort, så finns det ju framförallt ett kriterium kvar jämte priset; nämligen estetiken. Och här är anledningen till att jag oftast föredrar Church’s. Formspråket tilltalar mig helt enkelt. Det är rustikt, bastant, klassiskt och känns väldigt brittiskt. (Church’s tillverkar exempelvis fortfarande marknadens absolut snyggaste country brogue, men det är såklart bara min subjektiva smak).

Country brogues från i tur och ordning: Crockett & Jones, Church's och Tricker's. Skor som jag menar är representativa för respektive märkes formativa profil. Vilken formgivning tilltalar dig?

Crockett & Jones har å sin sida ett formspråk som blir allt för nätt, ofta med spetsiga tåpartier som för tankarna till Italien. Något som inte alls lockar mig. I kraft av C&Js stora utbud skall dock sägas att de ganska ofta har något som tilltalar även min smak när jag är på jakt efter en given skomodell, men långt ifrån alltid (ingen av C&J:s munskor, med enkelt spänne, tilltalar mig exempelvis – allt medan jag fullständigt kärat ner mig i Church’s munsko). Tricker’s å sin sida blir för mig många gånger fel åt andra hållet, allt för plumpt och klumpigt. Church’s har den rätta avvägningen i sitt formsspråk..

And that’s why – trots det selektiva förfallet i nya konstiga produktlinjer – I am still a Church’s-guy.

Nyinspelad propagandavideo:

M. F.