Historien om limmade kavajer

Terylene – ett tyg för rymdåldern!

Vi har tagit upp ämnet mellanlägg tidigare i ett par inlägg (se här och här) men eftersom det är en återkommande fråga tänkte jag åter behandla detta ämne ifrån en ny vinkel. Denna gång som en förenklad (och låt mig understryka att det är en förenklad) historia om hur limmade kavajer dök upp och vad som hänt sedan dess.

I alla tider har kavajer (och dess historiska föregångare) fått sin form med hjälp av ett mellanlägg. Detta mellanlägg syddes likt, alla andra delar av kavajen, för hand. Med tiden lärde sig skräddare att använda olika former av tekniker för att få plaggen att passa bäraren på ett så vackert sätt som möjligt. Duktiga skräddare började skära tyg efter individuella mönster för att få varje del av kavajen att sitta så bra som möjligt – foder och sömmar fick kompensera för brister i bärarens fysik etc.

Bland de tekniker skräddare lärde sig att använda var nyttjande av tagels (d.v.s. hästhår) fördelaktiga kvaliteter. Tagel är nämligen både hårt och formbart vilket bland annat gör att tagel behåller sin form över tid. Duktiga skräddare började använda mellanlägg som delvis består av tagel (eller hästhårskanvas om man så vill) och passade på att också forma dessa som ytterligare ett sätt att ge kavajerna en snygg passform. Generellt kan man säga att ju mer tagel ett mellanlägg innehåller desto bättre är den.

Fallet och formen på denna kavaj är möjlig tack vare användandet av ett mellanlägg av tagel

Genom att mellanlägget syddes på plats för hand satt mellanlägget inte pressat upp mot tyget utan tråden kunde ge och ta lite när bäraren rör på sig. Det är detta som idag ibland kallas flytande mellanlägg (notera att du därmed kan ha ett handsytt mellanlägg som består av vilka material som helst – inte bara tagel alltså).

Att sy fast ett mellanlägg för hand var och är ett väldigt tidskrävande moment (det handlar om hela arbetsdagar). På den tiden då arbetskraft var billigt och material dyrt var detta inget stort problem, då det var materialet som kostade och inte arbetskraften. I takt med den industriella revolutionen förändrades detta. Material blev billigare och billigare samtidigt som lönerna steg i takt med tillväxten.

Kostymtillverkare började därför leta efter möjligheter att effektivisera arbetsprocesserna och spara på kostnaderna. När möjligheten att limma mellanlägg dök upp efter andra världskriget tog det industrin med storm. Helt plötsligt kunde man ge en kavaj sitt mellanlägg på några minuter istället för att behöva lägga ner många dyra arbetstimmar på att sy fast dem. Kostnadsbesparings möjligheterna var avsevärda. Limmade (eller ska man kanske snarare säga limbara) mellanlägg placerar man helt enkelt på plats varefter man hettar upp dem. En process som leder till att ytan förvandlar sig till lim och klistrar fast sig på tyget.

Samtidigt började de första syntetmaterialen att slå igenom. Syntetmaterial (både ull och mellanlägg) kunde vävas i tygvikter som var så lätta att de tidigare varit otänkbara och möjligheterna att massproducera syntetmaterial vittnade om framtida låga priser. Detta tillsammans gjorde att naturmaterial och gammaldags hantverk såg allt mer utdaterat ut medan lim och syntettyger uppfattades som modernt och revolutionerande. Även på Savile Row slog syntetmaterialen igenom och några firmor började även erbjuda limmade kavajer.

Inom kort uppdagades dock problem. Syntetmaterialen visade sig sakna naturmaterialens uthållighet. Man förlorade möjligheten att använda tagelmellanläggens formbarhet om man använde limmade syntetmellanlägg. De limmade mellanläggen visade sig  även ha en hemsk tendens att ”bubbla” vid regnskurar eller efter behandling hos kemtvätten. Det faktum att de limmade mellanläggen var just klistrade mot tyget gjorde att det ”ge-och-tag” som fanns i de handsydda mellanläggen (det man kallar flytande mellanlägg) försvann.

Samtidigt utvecklades världen runt omkring. Med hjälp av nya vävmaskiner kunde man börja konstruera tyger i naturmaterial som var lika lätta som syntetmaterialen samtidigt som framväxten av syntetmaterial minskade efterfrågan på ull och priset började sjunka.

På grund av de dåliga erfarenheterna av syntetkläder blev naturmaterial ett tecken på kvalitet som kunderna började efterfråga. Ett krav som klädindustrin i stort kunde möta upp utan höjda priser, men att återföra de arbetskrävande handsydda mellanläggen skulle bli allt för dyrt.

De kunder som efterfråga detta sökte sig istället antingen till bespoke-skräddare eller köpte sina kavajer ifrån en liten grupp främst italienska kavajtillverkare (Canali, Kiton, Corneliani etc.). Dessa hade delvis på grund av den låga lönenivån i delar av Italien kunnat behålla ett större mått av handarbete i sina plagg.

För att kunna konkurrera kvalitetsmässigt med andra bolag utan att priset skulle skjuta genom taket introducerades kavajer som till viss del produceras med ett fastsytt mellanlägg. Vadderade slag (padded lapels) är en sådan variant där endast slagen får ett mellanlägg som sys fast. På så sätt kan slagen få ett mer behagligt fall (läs mer om det vadderade slag här). Halvkanvaskonstruktion är en annan variant där man låter sy fast ett mellanlägg endast i den över delen av kavajen. I båda fallen placerar man dock en omgång tunt limmat mellanlägg över hela kavajen, en så kallad ”skin fusing” för att ge extra form.

Så hur viktigt är då handsytt visavi limmat mellanlägg? Generellt är risken för att ett limmat mellanlägg ska börja bubbla litet. Moderna limmade mellanlägg är betydligt bättre än sina föregångare. Om inga fel har skett vid produktionen och om man inte missköter plagget genom att till exempel bada i det ska inte mellanlägget släppa.

Limmade mellanlägg går dock inte att forma på samma sätt som handsydda och limmade mellanlägget hjälper inte kavajen att hålla formen över tid på samma sätt som handsydda mellanlägg av tagel. Å andra sidan är chansen nog större att man sliter ut själva tyget innan man sliter ut mellanlägget vid normalt bruk.

I min mening kommer det till sist ner till hur väl ett handsytt mellanlägg är använt för om det ska vara värt priset eller inte. Har det använts till att skapa en vacker form på plagget kan det väl vara värt insatsen och fungera som pricken över i:et, men att ett plagg har handsytt mellanlägg bör inte i sig självt vara den avgörande faktorn. Harmoni måste finnas mellan material och hur skräddaren använt dem.

Terylene – ett drömtyg

About these ads
Det här inlägget postades i Stil och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Historien om limmade kavajer

  1. Aunack skriver:

    Men jag håller med dig. Men tycker ändå känslan är viktigast!! och då veta att man har en kavaj med full flytande canvas är något som höjer helhets känslan!! Detaljer gör helheten ..
    Och att det sedan också är en bättre produkt gör saken ännu bättre !!

  2. Kaskar skriver:

    Ahhh… jag kommer ihåg då jag fortfarande kom i farfars skräddade 3-knäppta kostym från Nyhlén & Abrahamsson på Storgatan, 1968, terylenet på max. Modsen kunde slänga sig i väggen när jag drog på mig den.

    Då, när min kunskap om kostymer sträckte sig till vad som fanns i farsans garderob så tyckte jag den va klockren. Nu när jag börjat köpa ofodrade kavajer känns den inte lika het. Plus att ungdomen har gått mig förlorad och 10 extra kilo, och 5-10cm, inte optimerar passformen.

    Men Eddie säger det ändå bäst

    • Mästaren skriver:

      JAg är i chock – att på detta forum hitta en länk till Herr Meduza – jag är slagen av häpnad. Men det var kul :-)

    • Gussie skriver:

      Har i min garderob en måttsydd dubbelknäppt kavaj i terylene och med en helkanvaskonstruktion. Väldigt vackert skuren men tyget är stelt, hårt och drar till sig smuts. Rätt tung är den också, så om samtidigt uppfattade den som en lättviktare vill jag knappt tänka på hur ullen var.

  3. Generisk drönare skriver:

    Mycket trevligt inlägg må jag säga. Jag har emellertid en fråga som någon av herrarna här förhoppningsvis kan svara på. Finns det något enkelt sätt att undersöka en kavajs konstruktion utan att behöva snitta upp den?

    • Gussie skriver:

      Det finns lite olika men det är inte helt lätt.

      En helkanvaskavaj kan man identifiera genom att knippa tag under nedersta knappen och dra isär ytter och innertyget. Känner du ett tredje löst tyg emellan dessa
      två är det en helkanvaskavaj.

      Vadderade slag kan du se delvis genom att betrakta fallet på slagen. Om de flyter lite i luften är de troligen vadderade. På tunna tyger kan man titta på baksidan av slagen och se om det finns små hål efter sömnaden.

      • Generisk drönare skriver:

        Okej, på så vis. Hur är det då med limmade respektive handsydda mellanlägg? Jag hade nämligen en bekant som hävdade att man genom att vika upp slagen och (på liknande sätt som i ditt knappexempel) dra isär tygerna kunde genom att lyssna efter ett knastrande ljud avgöra om mellanlägget var limmat eller ej. Ljudet skulle enligt vederbörande vara klistret som släpper. Låter tämligen vådligt så jag har inte provat själv.

      • Gussie skriver:

        Helkanvaskonstruktion är samma sak som handsytt mellanlägg (man limmar inte fast en helkanvas eftersom en sådan kanvas inte förvandlas till lim om man utsätter den för värme). Vadderade slag är också handsydda (eller sydda i en speciell svindyr maskin) och aldrig limmade.

        Att dra i slaget skulle kanske kunna fungera jag får gå hem och testa. Att dra bort det limmade mellanlägget tror jag inte du lyckas med. Så någon frasigt ljud tror jag inte du hör – men jag lovar ingenting. :)

      • Algy skriver:

        On the contrary, Gussie my boy! Det går att dra loss ett limmat mellanlägg på vissa kavajer. Jag har gjort det på ett par äldre plagg som jag ändå skulle göra mig av med.

  4. Algy skriver:

    Jag gick precis in och nöp lite i garderoben (inte i garderoben som sådan alltså). Några nyp gav vid handen att alla mina äldre (1960-tal) blazers och kostymer har fullkanvas-konstruktion medan inga av de moderna har det. Men de flesta av de senare är förstås inköpta innan jag kände till att den här typen av plagg kan vara uppbyggda på olika sätt.

    Till saken hör dock att de äldre plaggen inte var speciellt exklusiva på sin tid utan antagligen var helt vanliga konfektionshistorier. Därmed måste jag anta att fullkanvas-konstruktioner var vanligare då än nu, trots att 1960-talet generellt bjöd på en hel del flirtar med märkliga material. Jag kan än en gång konstatera att det var bättre förr.

  5. Jerzy skriver:

    Den där kostymen – den på mannen, inte på dockan – är helt underbar! Snittet, simpliciteten, elegansen. Så bör en välklädd man se ut. Tidslös, diskret men elegant och med en klädsel som varken är för ledig för jobbet eller för prålig för att åka buss med. Inga grälla färger, stora rutmönster eller udda kombinationer utan tidlös, diskret och maskulin elegans då den är som bäst. Hur kommer det sig att den här bloggens inläggsförfattare, som uppenbarligen ser sig som den klassiskt välklädde mannens självutnämnda mentorer, sällan verkar bära sådant här? :P

    *****************************************
    Jerzy – Hellre välklädd än dyrt klädd

  6. Pingback: Recension av Dragon Inside | The Drones Club

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s