KRÖNIKA Signaturen Fredrik påtalade något jag tänkt skriva om en längre tid. Begreppet stil sträcker sig så otroligt mycket längre än kläderna vi bär på ytan. Det är tydligt att det finns många skilda uppfattningar om vad stil egentligen är. Jag skall göra ett tafatt försök att kortfattat, om än något diffust, återge delar av min personliga syn på saken.
En butler kan vara behjälplig i att hålla stilen uppe.
Visserligen utgör kläderna du bär det första visuella intrycket, som kan signalera känsla för stil eller ej. Det behöver inte röra sig om en dressad outfit. Rätt man med rätt attityd kan med tovigt hår, iklädd en bylsig ulltröja och ett par säckiga byxor, slarvigt instoppade i ett par leriga gumistövlar signalera stil långt mer stil än mannen utan stil i kostym. Även om kostymen på den senare sitter enligt konstens alla regler.
När jag tänker närmre på saken kan kläderna, rent teoretiskt, nästan vara oviktiga för avgörandet om en person har stil eller ej. Dock faller det ju sig oftast så att en person med känsla för stil, ekiperar sig på ett för omgivningen estetiskt tilltalande sätt, och visst sätter de otvivelaktigt kronan på verket.
Det kan för många av oss te sig självklart och naturligt att stil inte sitter på ytan, utan i personligheten, och inte minst hur den återspeglar den stilfulle mannens interaktion med sin omgivning. Det är dock uppenbart att långt fler inte spontant delar den uppfattningen idag.
En dålig attityd förtar den stiligaste uppsättning av kläder. Stil kan märkas i sättet personen i fråga bemöter människor omkring sig, men även i subtila detaljer som hur man rör sig och för sig i allmänhet. Det är ofta svårt att sätta fingret på exakt vad det är som utgör sann stil. Jag tror personligen det beror på att genuin stil kan yttra sig i så otroligt många olika nyanser, byggt på lika många olika personligheter. De stiligaste människorna är enligt mig de som har mycket av det jag nämner naturligt i sin personlighet. Som i så många andra situationer ger detta ett oöverträffat genuint intryck. Dock kan, och gör nog de flesta som anses ha god stil, mycket aktivt för att förstärka intrycket.
Några personlighetsdrag i mängden jag skulle vilja räkna upp som viktiga för stilens varande eller icke, generellt utan inbördes ordning, är:
- Attityd mot människor i omgivningen
- Språk
- Omtanke
- Sunt förnuft och vanlig hederlig vett och etikett
- Ödmjukhet
- Självdistans
- Självsäkerhet
Metrosexualitet är knappast den mest stilfulla modeflugan.
En person med stil har nödvändigtvis inte alla dessa egenskaper fullt ut, men självsäkerhet utan ödmjukhet hör inte hemma i sammanhanget. Egenskaperna som borgar för god stil är sedan givetvis så långt många fler än vad som kan räknas upp. Jag pratar heller inte om den romantiserade bilden av sjuttiotalets velourpappa eller mannen som har kontakt med sina kvinnliga sidor, den metrosexuelle mannen eller andra stereotyper som med jämna mellanrum presenteras i tillvaron. En vanlig reko person med självdistans, en avslappnad syn på sin omvärld och människorna i den.
Nu säger många av er läsare stilla för er själva: ”Avslappnad inställning till sin omvärld?” och syftar till att vi i Drönarklubben har mängder av bestämda åsikter om framförallt kläder, vika de bör vara och hur de skall sitta. Vi ses troligtvis av många som uppblåsta och dryga. Det betyder inte att vi bemöter en illa klädd person med förakt och dålig attityd.
På the Drones Club raljerar vi friskt över klädmässig stils varande och icke varande i både generella och mycket specifika ordalag. Att dock gå fram till en person och rakt ut kommentera saken, hur vidrigt klädd denna än må vara, är i sig ett stilbrott av grova mått, helt ovärdigt en gentleman. Det är i min mening inte heller en fråga om ärlighet eller ej. Ber den klädmässiga stilbrottslingen om min åsikt är det även då en hårfin gräns mellan påhopp och hjälp på traven, samt mycket en fråga om takt, ton och tillfälle och situation.
Språket
Som en väldigt tydlig del av hela resonemanget ovan vill jag specifikt ta upp språket. Både talat och skrivet. Jag har läst många artiklar om kläder och stil, diverse bloggar och foruminlägg där man förfasar sig över både det ena och det andra klädmässigt. Allt på ett förfärligt språk. Man skriver talspråk, grammatiskt inkorrekt, blandar ihop olika talesätt och skapar egna icke vedertagna. Den senast tiden har jag lagt märke till ett utbrett, felaktigt användande av orden ”de” och ”dem”. Framförallt när man vill försöka uttala sig lite mer formellt.
En fråga angående en annons om försäljningen av ett par skor kan vara: ”-Finns dem kvar?”. Allt har att göra med enkla språkregler om subjekt och objektsform. Saker som faller sig naturligt för den med språkkänsla. Denna kvalité ter sig dock allt mer ovanlig. En enkel regel att tillämpa om du är osäker är att prova att ersätta ”de” eller ”dem” med ”jag” och ”mig”. Kan du ersätta ordet med ”jag”, skall du använda formen ”de”, blir fallet ”mig”, kan du använda ”dem”:
- ”Artikeln pekade ut mig”, ”Artikeln pekade ut dem”
- ”Jag tycker om musiken”, ”De tycker om musiken”
Som avslutning i diskussionen om de och dem vill jag helt förkasta användandet av ordet ”dom” i dessa sammanhang. Såvida det inte rör sig om ett juridiskt utfall av en rättegång hör ordet hemma i användandet av slarvigt talspråk. Andra vanliga missar i skrivet språk är att skriva ”vårat” och ”erat”, istället för det korrekta ”vårt” och ”ert”. Den slutgiltigt språkliga stildöden är att som sista utväg försöka släta över sina brister med argumentet ”-Du vet ju vad jag menar ändå…”.
Att rakt ut kommentera en persons språk kan visserligen vara ett veritabelt övertramp, och kliv in i en persons privata cirkel. Ett stilmässigt tvivelaktigt agerande i sig. Det kan dock även vara en välment gärning och hjälp till ett mer framgångsrikt liv om det görs på rätt sätt.
Jag kan konstatera att jag själv snabbt avfärdar en person med ett slarvigt språk. Gäller det en fråga om argumentation och åsikter är det för mig i det närmsta omöjligt att ta en person på allvar om man har, framförallt skriver med, ett dåligt språk. Kommer du till exempel och förklarar för mig att ”det räcker med en possetiv attityd”, ignorerar jag troligtvis spontant alla argument du lagt fram tidigare. De liksom bara bleknar utan att jag kan påverka det nämnvärt.
Summerat faller det på din egen lott att vårda ditt språk, och därmed uppfattas mer seriös av din omvärld. Givetvis klarar du dig bra i otroligt många situationer trots att du talar som en osnuten höstadielev med dålig attityd. Dock skulle jag våga satsa en slant på att du i många viktiga, för att inte säga avgörande situationer, faller redan innan du ens anar publikens jubel vid målsnöret, om inte kan tala ett något så när vårdat språk.
Vett, etikett, artighet och vanligt sunt förnuft är ju i sig begrepp vars innebörd bygger på den egna uppfattningen. De går att avhandla i hyllmetrar av böcker, och jag känner mig inte som rätt person att uttalat diktera vad som är mer eller mindre lämpligt. Kort kan jag bara konstatera att det precis som i resonemanget om kläder är de små detaljerna som gör att personer positivt sticker ut i mängden.
Omtanke och respekt är mer stilfullt än alfahanne-beteende
Små enkla saker som för mig signalerar stil är att komma i tid, hälsa på människor du ofta möter i din vardag, stanna till och hålla upp dörren för dem som kommer efter dig, eller det givna att lämna sittplats i bussen eller på tåget till dem som behöver den bättre. Att se kassörskan i ögonen och säga tack, eller våga ge spontana komplimanger även till de kvinnor du inte försöker få i säng. Det senare kan ju dock komma som en trevlig bonus på sikt.
Höj blicken och se på din omvärld, sträck på ryggen och gå fram utan att trampa på dem i din väg. Tänk på hur du vill uppfattas av dem omkring dig utan att vända kappan efter vinden, och tro på det. Var rak och ärlig, så kommer du förhoppningsvis komma avsevärt längre än dem som inte anstränger sig.
/Archibald
Med risk att låta som en besserwisser (vilket, som här sagts, är något man bör undvika) måste jag påpeka att Jeeves inte är en butler, utan en ”valet”, som i svensk översättning närmast blir kammartjänare.
Rätt skall vara rätt Murray. Dock kan nog bildtexten, detaljfelet till trots, komma att förbli i sitt nuvarade skick av publiceringstekniska orsaker.
Angående argumentationen av ett ovårdat talspråk vill jag bara poängtera att det ”slarv” som du talar om (hon den blindasom jag väljer att tolka det) antagligen har med två saker att göra:
1) Dels med omgivningen att göra. Om man ska samtala med en person man sedan tidigare vet inte är så ”vältalig” är det onödigt att lägga sig på en avsiktligt högre nivå. För att använda ett överdrivet tydligt exempel behöver man vid ett tillfälle man pratar med ett barn (säg upp till tio år) säga t.ex. ”Det ter sig en aning anmärkningsvärt att du avsiktligen vill beröva mig…” el.dyl. Vid ett sådant tillfälle kan man då lägga sig på barnets nivå. Att kunna läsa av sin omgivning och lägga sitt vokabulär på samma våglängd är en konst i sig, kanske rent av stil?
Jag vet inte hur många gånger jag blivit utskrattad och hånad av mina jämnåriga vänner då de anser att jag försöker lägga mig på en nivå som inte ”klär mig”. Det kan handla om att jag väljer att neutralisera kraftuttryck; jag och en klasskamrat ser en bild av en kvinnas sköte och det är just vad jag väljer att kalla det, min kompis å andra sidan, hon väljer att påpeka att så heter det inte, utan det heter något på ”f” och slutar på ”a”.
2) Men kanske också den viktigaste delen, nämligen dialekten. Jag är från Östergötland och talar en ganska tydlig östgötska. Jag tycker att dialekten är en så stor del av en som talar dialekt att man hellre ska bevara den än försöka träna bort den. Självfallet ska man lära sig östgötska istället för svenska i skolorna här, men likväl ska man ta tillvara på ord som ”potät” och ”träligt” och faktiskt använda de orden i sitt dagliga tal.
Dock kommer punkt 1 in här då jag självklart måste kalla det ”potatis” och inte ”potät” när jag träffar någon som inte är bevandrad i östgötskan.
Förövrigt kan tilläggas att det skrivna språket idag mår dåligt av för dåligt tryck på tangenterna på tangentbordet, för jag kan bara anta att det är den bakomliggande orsaken till ”som en osnuten HÖSTADIELEV med dålig attityd”.
Hej Linus
Givetvis ska man inte tala med ett barn med ett onödigt avancerat språk. Dock är jag av den bestämda åsikten att man inte skall tala med barn på barnspråk. Jag pratar med mina barn på samma sätt som jag gör med vuxna i min vardag. Jag avhandlar däremot inte de mest avancerade teorierna i termofysik med barnen.
Mina barn har lärt sig prata anmärkningsvärt tidigt, och andra vuxna är förbluffade över vilket rikt ordförråd barnen har.
Skräckexemplet på vuxnas sätt att rasera barns språk hittar jag i en av mina barns förskollärare, som precis som hon gör med barnen, även tilltalar mig som om jag vore en guldhamster. Detta är något jag starkt ogillar, och till slut kände mig tvungen att påpeka. Det fungerade.
Angående ditt resonemang om dialekter kan jag tyvärr inte hålla med helt. Jag har stor erfarenhet av just östergötland, och ser hur dialekten påverkar skolelever. De tror man skriver att man; äter ”spinat”, är ”imot” något, och på kvällen sätter sig och tittar på ”tevin”.
Många elever i östgötska skolor tror också på fullaste allvar att man verkligen säger till exempel ”Det ska finns björn i skogen…” och att ”…vi kan träffs efter skolan”. Många av dem skriver följaktligen undantagslöst ”finns” och ”träffs” istället för ”finnas” och ”träffas” i sina skriftliga uppgifter. De tror att det är det enda rätta, och att det andra är fel.
Därmed är det extra viktigt att man i skolan lär sig just korrekt svenska och inget annat. Dialektalt felaktigt språk blir de matade med överallt annars.
Visst ska man, om man har den böjelsen, kunna bevara sin dialekt med stolthet. Den får dock enligt min mening inte orsaka att man inte vet hur man stavar eller uttalar orden korrekt.
Att kunna känna av stämningen i sin omgivning och göra en rimlig bedöming av hur man bör bemöta den, ser jag helt klart som god stil.
Kön, kvinnliga som manliga, talar man om på biologilektionerna, och endast där om det är nödvändigt.
Pingback: Flygande Väckarklocka | Sömnproblem
Pingback: Sömnproblem, stilproblem? « The Drones Club
Pingback: Tips inför studenten « The Drones Club
Väl skrivet!
Någon har sagt, ”Mode är något man följer, stil är något man har”.
Förklarar ju iof inte begreppet men sammanfattar ändå på ett subtilt sätt vad stil innebär.
Ett sent inspel till en bra artikel.